I Sverige ser vi det som självklart att vi kan uttrycka våra åsikter, men för många av våra partner runt om i världen är det inte något som tas för givet. Att gå i ett demonstrationståg, prata om mänskliga rättigheter eller göra en uppdatering på sociala medier kan i vissa fall vara förenat med livsfara.
Anna Sibrián från Guatemala är en av många modiga människorättsförsvarare som trots stora risker bidrar till en mer hållbar och rättvis värld genom att försvarar sina och andras rättigheter mot våld och förtryck.
Annabella Sibriáns bestämde sig tidigt för att arbeta för mänskliga rättigheter. Hon tillhör generationen som upplevde den väpnade konflikten i Guatemala på 70-talet. 1979 var hon 16 år och under det året förlorade hon många av sina vänner. De försvann, en efter en, och varken hon eller de anhöriga fick reda på vad som hände. Än i dag finns inga svar på det.
Droppen som fick bägaren att rinna över
Några år senare försvann en av hennes närmaste vänner och studiekamrat och Annabella fick nog. Med bara ett år kvar på sina medicinstudier lämnade hon universitet 23 år gammal.
– Hans försvinnande var droppen som fick bägaren att rinna över och jag bestämde mig för att lämna skolan. Jag gjorde min sista tenta men plockade aldrig ut mitt diplom.
I stället började Annabella arbeta som volontär för olika människorättsorganisationer och fick snart en tjänst på den katolska Ärkebiskopens kansli för mänskliga rättigheter i Guatemala city. Och sedan dess har hon fortsatt att kämpa för sina medmänniskor.
Inget utrymme att vara rädd
På frågan om hon var rädd för att bli en av alla dem som försvann i slutet av 70-talet svarar hon utan att behöva tänka efter:
– Nej. Jag tänkte inte på det sättet. Jag var ung på 70-talet. Min familj var fattig, men tack vare ett stipendium kunde jag studera på en katolsk skola som var en stark förespråkare av befrielseteologin. Jag fick lära mig om den verkliga situationen i Guatemala, om den utbredda fattigdomen, lidandet och orättvisorna.
Och hon ville göra skillnad. Tillsammans med några vänner startade hon en ungdomsgrupp, och tillsammans engagerade de sig för samhällets allra mest utsatta. Varje helg träffades de i kyrkan och hittade på olika aktiviteter för att hjälpa de som var i störst behov, eller som hon själv uttrycker det: ”De övergivna”. På somrarna sökte sig gruppen långt från städerna för att leva med ursprungsbefolkningen på landsbygden.
Våldet har normaliserats
I dag är Annabella verksam i Guatemala, Honduras och El Salvador – en av världens mest våldsamma regioner. Hon beskriver en verklighet fundamentalt annorlunda den i Sverige. En verklighet där våldet har normaliserats och där många människor förlorat sin förmåga till empati för att överleva.
Det utbredda våldet drabbar framförallt unga män, men även kvinnor och barn i hög utsträckning. Mellan januari och juni 2019 mördades 243 kvinnor i Guatemala. Bakom varje siffra döljer sig ett människoöde.
I Sverige blir det förstasida nyheter när en kvinna mördas och människor reagerar starkt, men i många kontexter i Centralamerika har människor blivit avtrubbad på grund av den höga exponeringen mot våld.
– När man lever med så mycket våld som människor gör här, orkar man till slut inte bry sig om att ytterligare en kvinna mördas.
Går det att förändra situationen, vart börjar man?
Enligt Annabella är huvudorsaken till våldet ojämlikhet, något som upprätthållits och konserverats på grund av ett dåligt system där eliten använder lagen för att upprätthålla sina privilegier. Straffriheten är hög och om du exempelvis begår ett mord eller någon annan grov våldshandling är sannolikheten att bli straffad av rättsväsendet låg. De flesta fall går inte till rättegång och om de gör det blir du sällan fälld
– Det skipas ingen rättvisa och eliten kan fortsätta med det dem gör utan att riskera några påföljder. De använder lagen mot alla som upplevs som ett hot – människorättsförsvarare, organisationer som arbetar för urspungsbefolkningens och böndernas rättigheter och så vidare.
Därför är en fungerande rättsstat helt avgörande för att minska våldet så att människor inte känner sig tvingade att ta lagen i egna händer vilket leder till att våldsspiralen eskalerar. Annabella har grundat en internationell plattform, PI, vars uppdrag är att bekämpa straffrihet och skydda och stärka mänskliga rättigheter i Guatemala, Honduras och El Salvador.
Kan du känna hopp?
– Det är komplicerat. Det finns många människor i Guatemala som kämpar för det goda. Människor som vill göra gott. Men på samma gång lever vi i en verklighet som är så svår.
Men Annabella ser en positiv förändring inom rörelsen för ursprungsbefolkningen som står för cirka 50 procent av befolkningen.
– De har slagits för sina rättigheter och upplevt 500 år av lidande. Kanske att det är deras tur nu och att de kan visa vägen genom att göra saker på ett annorlunda sätt. Inte minst med tanke på deras respekt för vår jord och naturen. Jag träffar så många fantastiska ledare inom rörelsen för ursprungsbefolkningen som kan kombinera sina värderingar med sitt politiska engagemang. Det tror jag har oerhört stor betydelse för framtiden.
Du var inte rädd som ung aktivist på 70-talet, är du rädd nu?
– Nej, jag är inte rädd. Då är situationen för de som försvarar mänskliga rättigheter på landsbygden mycket farligare. I den verklighet jag lever i är jag den privilegierade. Jag har ett hem, mat på bordet varje dag och välmående barn och barnbarn. Många människor i Guatemala har ingenting. Absolut ingenting.
Sista frågan. Männen står för mycket av våldet, men kan de också vara offer?
– Det är en av sakerna jag lärt mig att se tack vare Act Svenska kyrkan… det här med nya maskulinitetsnormer. I vår kontext, där många kvinnor faller offer för våldet, är också männen på sätt och vis offer. De har ju sedan barnsben fått lära sig att de måste vara starka, att de inte får inte gråta och att de ska vara macho. De har också indoktrinerats att tro att kvinnan är det svagare könet.
Det finns mycket kvar att göra, men genom att synliggöra den rådande machokulturen som är en stor källa till våld och ifrågasätta destruktiva stereotypa könsroller går det att befria både kvinnor och män.
Text: Sara Holmberg, Kommunikatör
