Coronapandemin utmaning i arbetet med utsatta människor i östra Afrika

I flyktinglägren i östa Afrika är social distansering inte ett alternativ. Det råder brist på både mat, sjukvård och tillförlitlig information. Utsatta människor riskerar att drabbas hårt när samhällen stängs ner. Det berättar Catherine Huser, som arbetar för Act Svenska kyrkan och befinner sig i Kenya.

Sedan flera veckor befinner sig Catherine Huser, Act Svenska kyrkans medarbetare och programkoordinator för Flyktingresponsen i östra Afrika, i en lägenhet i Nairobi, Kenya. Hon blev kvar i landet när det beslutades om en lock down av samhället och Kenyas gränser stängdes.

– Jag som ständigt varit på resa och byggt mitt arbete som koordinator för humanitärt arbete i regionen på direkta samtal med flyktingar, måste nu jobba på ett annat sätt. Vi måste tänka helt nytt och vara kreativa i lösningarna, berättar Catherine.

Catherine Huser arbetar som flyktingkoordinator i östra Afrika och på Afrikas horn. Hon är utsänd av Act Svenska kyrkan för att på plats stödja LWF (Lutherska världsförbundet) och andra medlemmar av ACT-alliansen.

Bekräftad smitta i flyktinglägren

Utvecklingen av coronavirusets spridning ligger i östra Afrika ungefär åtta veckor efter Europa. Antalet som testats är litet och det gäller hela regionen. Av de som hittills bekräftats döda i covid-19 har en betydande andel avlidit hemma, och därför är det svårt att säga något om hur spridningen egentligen ser ut. Man fruktar fortfarande för vad det kommer att innebära om viruset får fäste i de tätbefolkade flyktinglägren.

Länderna i östra Afrika genomförde snabbt nedstängningar av samhället när de första covid-19-fallen upptäcktes. Lock down gör man som en förebyggande åtgärd, eftersom tillgången på sjukvård i regionen är mycket begränsad. Om det bli en allmän spridning skulle det kunna resultera i en humanitär katastrof. Varken samhällena eller flyktinglägren har annat än basal sjukvård att erbjuda, om människor skulle bli svårt sjuka.

Catherine säger att det finns bekräftade fall av covid-19 i de stora flyktinglägren. Smittan har tagit sig in dit, trots att myndigheterna har försökt se till att nästan ingen kommer ut eller in i lägren och just inga förflyttningar är tillåtna.

Social distansering en utmaning

Det finns framför allt två utmaningar i nuläget, menar Catherine Huser. Det ena gäller fysisk distansering. Lägren är mycket tätbefolkade och dessutom är själva idén om social distansering kulturellt främmande för människorna som finns där. Det är också svårt att få tillgång till korrekt information.

Den andra utmaningen gäller människors uppfattning om hur yttre hot ska bemötas. De områden människor man jobbar med kommer från är djupt konfliktpåverkade, t ex Demokratiska republiken Kongo, Somalia och Sydsudan.

– Folk har levt med väpnade konflikter i decennier! Även om flyktingarna har kommit långt när det gäller att bygga ett fredligt sätt att interagera, så triggar själva rädslan för coronasmittan igång ett ökat våld, menar Catherine.

Ett exempel är från gränsområdet mellan Uganda och Sydsudan, där människor tidigare har kunnat röra sig ganska obehindrat för att jobba i jordbruk eller besöka marknader. En ugandisk kvinna var på väg till en marknad, när några ungdomar på den sydsudanesiska sidan upptäckte henne och tog till vapen och jagade bort kvinnan. De menade att hon spred coronasmitta. Liknande historier om främlingsfientlighet finns i hela regionen.

Samarbete bygger framtid

Catherine och de olika team hon samarbetar med, jobbar tillsammans med flyktingarna med att bygga tillit mellan människor. Det gäller både i flyktingläger och värd-samhällena runtom. I de vardagliga sysslor som görs, som tvätt och matlagning, har man aktiviteter som stärker medkänslan med andra. Att kollektivt investera i att bygga framtiden tillsammans skapar fred på sikt.

När pandemin slog till fick teamen begränsa sin verksamhet och sina möten med befolkningen, som ett led i den globala strategin att hålla distans. Det uppsökande och gruppbaserade arbetet pausade, då man inte längre fick träffas fysiskt. I stället gjordes informationssatsningar, bl a över radio. Teamen stannade kvar, men var mycket begränsade i vilka aktiviteter de kunde utföra tillsammans med de människor de arbetar med.

– Vårt arbete var verkligen på väg framåt, men rädslan för pandemin har kastat utvecklingen bakåt.

Nya vägar för verksamheten

Idag planerar medarbetarna för hur de ska kunna komma tillbaka till det tidigare samhällsbyggande arbetet. Eftersom teamen inte kan möta människor fysiskt, så söker de meningsfulla och inkluderande sätt att hålla dialogen med människor igång. Mobiltelefonen är ett sätt, men har sina begränsningar.

Skolor i Kakuma flyktingläger är stängda, men lärarna träffar elever i mindre grupper. Det finns en viss tillgång till IT, så eleverna undervisas digitalt.

– Tidigare möttes vi face-to-face, men nu får vi tänka nytt. Det vore fruktansvärt om våra medarbetare förde in smittan i lägren, säger Catherine.

Tömda reserver

Hur reagerar människor på risken att smittas av covid-19?

– Det varierar mellan regionerna. Flyktingar vet att de är sårbara, de vet att tillgången till sjukvård är mycket liten och de vet att den information de får inte alltid är korrekt. Social distansering på trångbodda platser är en omöjlighet, säger Catherine.

Covid-19 är inte det enda man kan dö av, resonerar många. Hotet om död finns alltid närvarande för människor med små marginaler. Nu är dessa marginaler nästan utsuddade. Marknad och handel har upphört och det finns inget arbete på fälten. När människor går sysslolösa i hemmet ökar våldet. Alkoholismen breder ut sig. Catherine menar att tillgången på mat nu är den absolut viktigaste frågan. De små reserverna människor haft är tömda. Folk frågar sig: ska jag dö av covid-19 eller hunger?

Den närmaste framtiden är oviss. Ännu vet ingen hur pass spridd covid-19 är i regionen, då väldigt få har testats.

Restriktioner kommer att göra det svårt för människor i regionen att förflytta sig under överskådlig tid. De senaste veckorna har Catherine dock sett att folk börjat röra sig omkring mer. En lock down är inte hållbar i längden. Folk måste få en chans att försörja sig. Men människor är försiktiga. De vet att om de blir sjuka kommer sjukvården inte att mäkta med.

Act Svenska kyrkans partner i området kommer att finnas kvar.

– Oavsett hur utvecklingen blir kommer vi att vara flexibla, kreativa och anpassa oss till det som situationen kräver. Vi kommer att fortsätta stödja och skydda utsatta individer och tillsammans med dem bygga upp deras tillvaro på nytt, avslutar Catherine Huser.

Text: Helena Alm Norberg