Som liten tvingades han samla plastflaskor vid motorvägen för att hjälpa sin familj att överleva. Idag har en trygg plats, ett stipendium och hans egen önskan om att hjälpa andra, tagit honom en god bit på väg mot drömmen om att bli jurist.
Med den välskurna Ralph Lauren kopian och de runda glasögonen ser Daniel ut att komma från vilket välbeställt medelklasshem som helst. Han har snabbt till skratt och pratar bra engelska. Jag ber honom att berätta om sin uppväxt.
-Jag har bott på så många platser. Inte mindre än 11 gånger har mina hem blivit förstörda av myndigheterna. De vill inte att vi ska bo såhär, säger han och slår ut med armarna mot de tältliknande bostäderna.
Runtomkring kokar människor ris på små gasspisar och gör kvällstoaletten i hinkar bland grannar, hundar och frigående gäss. Det påminner mer om ett läger än ett bostadsområde. Miljontals människor och barn lever under broar, på pappkartonger, i sopstäder i och runt Manilla. Avgaserna från vägen, bristen på vatten och risken för jordskred och översvämningar ökar på utsattheten. Barn riskerar att dödas av trafiken när de tvingas arbeta med att putsa bilfönster, tigga eller sälja saker bland bilarna.
-Jag har levt i olika bro-samhällen ända sedan jag föddes. På kartonger, i hängmattor och under presenningar. Men vi har aldrig bott särskilt länge på samma plats. När de skickar bulldozrar för att förstöra våra hem måste vi hitta ett nytt ställe att sova på, fortsätter Daniel.
-Såg det ut ungefär såhär där du föddes? Frågar jag och tittar ut över de tältliknande skjulen.
-Nej, nej, skrattar Daniel. Det var mycket värre. Största delen av min barndom har jag bott under broar där avloppsvattnet hela tiden svämmar över och lukten är fruktansvärd. Det här är ju fint, säger han och ler.
Jag tittar på de små kyffena där familjer med många barn huserar på några få kvadratmeter, utan rinnande vatten eller tillgång till det mest basala. Man får vara försiktig med var man sätter fötterna. Marken är ojämn och skräpig. Lägret ligger inklämt mellan ett brobygge och en annan byggarbetsplats och hela tiden hörs ljudet av tunga maskiner.
-Min pappa dog när jag var 6, fortsätter Daniel. När pappa gick bort blev det jättesvårt för mamma att försörja mig och mina fem syskon. Min storasyster som var 10 då fick sluta skolan och hjälpa mamma att tvätta kläder åt folk, men pengarna räckte ändå inte. Det var då jag började samla plastflaskor.
– Hur mycket tjänade du på det? frågar jag.
-Det var inte mycket, ett par kronor per kilo bara.
Daniel berättar att han gjorde allt han kunde för att hjälpa till så att han skulle ha råd att gå till skolan. Han ville inte behöva sluta, som sin storasyster.
-Min storasyster fick offra sig för oss andra, säger Daniel och blir allvarlig.
Trots att boendesituationen och ekonomin varit så pressad har Daniel kunnat gå till skolan ända sedan han var 6 år, även om han ofta fått arbeta hårt på kvällar och helger för att hjälpa till. Att vandra upp och ner för gatan och samla tomflaskor är både tungt och farligt för ett litet barn.
Böcker och trygghet
Jag frågar hur han kom i kontakt med Kanlungan, som varit Act Svenska kyrkans partner sedan 1992.
-Kanlungan kom till det område jag bodde när jag var 10 år. De hade med sig böcker – och jag älskar böcker! säger Daniel och strålar med hela ansiktet.
Han berättar att han alltid gillat både att skriva och läsa och att trots att hans mamma varit så fattig så har det alltid funnits böcker i deras olika hem.
-När jag var 12 år skrev jag min första egna bok, berättar Daniel. Den heter Do They Love Me?
Daniel berättar att boken på många sätt handlar om honom själv. En ung pojke som vill att hans föräldrar ska älska honom. Familjen lever i fattigdom och de har aldrig tid att vara med pojken. Vad han än gör så får han skäll.
-Men pojken har en anteckningsbok, berättar Daniel, en anteckningsbok där han kan skriva ner sina känslor och tankar. Till slut blir anteckningsboken magisk och börjar prata med pojken och hjälper honom. Jag förstår att både skrivandet och läsandet har varit otroligt viktiga för Daniel.
-Förutom att de delade ut böcker så hade Kanlungan också många roliga aktiviteter för oss barn. Efter ett tag började jag gå till deras dagcenter också, där de serverar lunch och undervisar om allt från livskunskap till hygien. Jag gillade verkligen att gå dit!
När Daniel fyllde tolv år blev han färdig med den obligatoriska grundskolan, men han ville fortsätta läsa vidare. Kanlungan erbjöd honom stipendium och sedan dess har han fått hjälp med omkostnaderna för sina studier.
– Utan det stipendiet hade jag aldrig kunnat fortsätta studera, säger han.
-Jag skulle vilja läsa juridik. När jag läser bibeln så ser jag att det är viktigt med lag och rättvisa, alla människors lika värde och hur vi ska behandla varandra. På Filippinerna finns så mycket orättvisor. Jag vill förändra det!
Daniel berättar att han älskar att arbeta som volontär för Kanlungan och att han ofta åker runt och undervisar. Teamet som han jobbar med samlar ihop barn i de olika områdena. De leker och pratar om allt från hälsofrågor och hygien, till tonårsgraviditeter och barns rättigheter. Ofta använder de rollspel.
– Jag gör helt enkelt det som andra ungdomar gjorde för mig när jag var liten! säger Daniel. Jag slås av hans enorma driv och engagemang. Trots att hans uppväxtmiljö saknat så mycket, så har han ändå lyckats utveckla en imponerande handlingskraft.
Avslutningsvis frågar jag honom vad han har för råd till alla de barn som lever under samma omständigheter som han själv kommer ifrån.
– Ge inte upp!, säger Daniel. Det finns hjälp att få och det går att förändra sin situation.
Idag läser Daniel på högskola.
Act Svenska kyrkan vill ge trygghet och möjlighet för barn och unga att läka från svåra upplevelser och förlorad barndom. Vi är stolta över att få stötta de som orkar ta sig vidare och som väljer att i sin tur hjälpa andra.
Text: Magdalena Vogt, red. Sanna Bülow
Läs mer om hur Act Svenska kyrkan arbetar för att barn inte ska behöva växa upp på gatan och utsättas för övergrepp. Ge gärna en gåva, om du har möjlighet, och var med oss i kampen för alla människors rätt till ett värdigt liv!
