De har namn. Alla de 110 miljoner människor som enligt FN:s flyktingorgan tvingats på flykt från sina hem. När vi på Act Svenska kyrkan idag uppmärksammar FN:s världsflyktingdag är det människorna bakom siffrorna vi måste se.
En är någons syster, någons vän. En har en bror, är någons man. Och en liten pojke blev bara åtta år innan han omkom, kvävd till döds tillsammans med 17 andra i en övergiven lastbil i Bulgarien. Alla har de ett namn och ett liv de kämpar för att få leva.
Det handlar om människor som precis lika gärna hade kunnat vara du eller jag. I vårt arbete i katastrofer, med människor på flykt, är det också det perspektivet som leder oss. Vi vet att människor behöver mer än mat och vatten för att överleva när de tvingats lämna sina hem. Om vi inte vet vad de heter, om vi inte lyssnat till deras historier och om vi inte kan se oss själva i dem – då är risken stor att vi för en stund glömmer att FN:s flyktingkonvention kom till för att det alltid på denna jordens yta ska finnas en säker plats för den som tvingats fly. Då är risken stor att människor istället för att finna trygghet och skydd dör av våra försök att göra flyktvägen omöjlig.
Mångmiljardbelopp för att hindra flyktingar
Det hände Adal Debretsion från Eritrea. Han var 16 år när han dog efter flera veckors obehandlad sjukdom i Sabaa, ett flyktingförvar i Libyen. Där hade han låsts in på obestämd tid på flykt undan Eritreas livslånga militärtjänstgöring. Libyen, ett land vi inom EU gett miljardstöd för att stoppa flyktingar att ta sig över Medelhavet, trots att vi vet att det leder till att människor som Adal sätts i livsfarliga förvar.
Det hände också Fatmata, 23 år, från Sierra Leone tidigare i våras. Hon sköts till döds av nordmakedonska gränsstyrkor när hon och hennes man korsade gränsen från Grekland.
Och det hände också Abdel Razzak al Qastal. Han var bara 18 år när han greps, torterades och slogs ihjäl av turkisk gränspolis när han och sju andra syrier försökte fly från Syrien mot Europa den 11:e mars i år. Turkiet, ett land som vi genom EU också betalar för att hålla flyktingar borta från EU:s gränser.
Drömmar om en framtid
Under 2023 ställs frågan om Sveriges roll i den globala migrationsfrågan på sin spets när den nya svenska regeringen aviserat ”paradigmskifte” i svensk migrationspolitik, och vi inom EU förhandlar om en ny politik på området. Sverige ska lägga sig på den absoluta miniminivån av flyktingmottagande. Nu görs avvägningarna mellan varje människas rättigheter under FN:s flyktingkonvention och regeringens löften om nära på stängda gränser.
Det är då siffrorna måste bli till namn. Det är då vi inom Act Svenska kyrkan måste bära de människors röster som annars inte hörs in i riksdagshuset i Stockholm. Vi ska berätta om människor som Adal, Fatmata och Abdel, som förlorat sina liv på flykt mot Europa. Om deras liv och deras drömmar. Men vi ska också berätta om de levande. Om Akelo i flyktinglägret Kakuma där hon fått skydd från inbördeskrigets Sydsudan, och hur hon lever för fotbollen som kanske kan bli hennes väg ut ur livet som flykting. Och om Anastasia Khnykina som flytt från Ukraina och som nu lär sig svenska på kyrkans språkkafé i Halmstad, för att snabbare komma in i det svenska samhället.
Den här dagen handlar om dem, och om de andra 100 miljonerna som tvingats till det kanske svåraste val en människa kan ställas inför. Att bryta upp från sitt liv, sitt hem, sitt kvarter, sin familj och ge sig ut på livsfarliga vägar. Där miljontals vandrat före dem, och där tusentals och åter tusentals har dött på vägen.
När siffrorna blir till namn
Men den här dagen handlar också om att vissa av oss människor kan bläddra i charterbolagens kataloger och drömma om en ”skön resa med sol och bad, kombinerat med genuint grekiskt vardagsliv” till Lesbos där ”risken för trängsel är obefintlig”. Några frisbeekast bort på ön blir istället vissa av oss människor tvingade tillbaka ut i havet av grekisk kustbevakning. Några frisbeekast bort låg flyktinglägret Moria, ett helvete på jorden innan det brann ner. Ett läger byggt för 3000 migranter där 20 000 människor klämts ihop i ett vardagsliv så långt från sol och bad och obefintlig trängsel man kan komma. Världen har vi byggt så att dessa olika världar inte ska mötas.
Men när siffrorna blir till namn och när vi lyssnar till berättelserna om valen en människa på flykt tvingats göra ser vi kanske också att det är betydligt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Det kunde lika gärna varit jag som var på flykt, och de som var här i säkerhet i Sverige om ödet velat annorlunda. Konventionen gör ingen skillnad, den är en livförsäkring för oss alla. Också dig och mig den dagen vi tvingas på flykt.
Därför handlar den här dagen om oss alla, och om att vägen mellan ett sommarlov på stranden och en vinter bland sjunkande flottar och taggtrådsklädda berg är lika kort som vägen mellan ditt, mitt och Abdel Razzak al Qatals hjärta. Det är upp till oss hur lång den vägen får bli.
Text: Henrik Fröjmark, enheten för kommunikation och påverkan vid Act Svenska kyrkan
Bakom varje siffra finns en människa
Över 100 miljoner människor är på flykt och 300 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd runt om i världen. Bakom varje siffra finns en människa. En människa som har rätt till trygghet och ett värdigt liv. Genom lokala partner finns Act Svenska kyrkan på plats före, under och efter en katastrof.
