Reseberättelse från Ukraina – Bland drömmar om dans och flyglarm

Under septemberhimlen i den lilla byn Kulibaba, en timmes halsbrytande bilkörning utanför Kiev, breder fälten ut sig. På jordbruksmarker som ett vanligt år förser världen med både vete och solrosolja ligger här och där skördar kvar och väntar på sitt öde. Export eller inte? Beslutet ligger i storpolitiken och krigets turer medan konsekvenserna av beslutet hamnar i Kulibabas plånböcker.

En resa i Ukraina är en resa i krigets konsekvenser, långt bortom den svenska pressens rubriker. Det är den nyskördade pumpans öde och bondens ekonomi. Det är kvinnorna på jakt i septemberskogen som är full av kantareller och minor. Det är torgen och gågatorna i städerna, där hundratals meter efter hundratals meter pryds av blommor och minnestavlor över de stupade vid fronten. Och det är den förrädiskt vackra septemberhimlen när skymningen kommer. Förrädisk, för det är en himmel som var och varannan natt regnar drönare och raketer mot sovande städer.

Drömmar om dans och att pappa ska komma hem

I den lite större byn Zastuhna några kilometer bort träffar jag Vera, Anita, Anna och ett helt gäng danssugna barn i lågstadieåldern. Sittande i skräddarställning på det nylagda dansgolvet berättar de om nätterna och flyglarmen, och att det var som mest läskigt först men att de har vant sig mer nu. Men mest berättar de om drömmarna. Att få dansa i regionfinalen. Att bli Taylor Swift. Att pappa ska komma hem.

Det är hjärtskärande att lyssna på barnen som vant sig vid flyglarm och som har föräldrar vid fronten. Barn betalar alltid ett så fruktansvärt högt pris i krig. De tvingas på flykt, deras föräldrar dödas, den utbildning och hälsovård de har rätt till, och behöver, rubbas. Då är en ett nylagt dansgolv en större sak än det kan låta som.

Hundratals mikroprojekt

I Ukraina stödjer Act Svenska kyrkan hundratals mikroprojekt över hela landet där små lokala organisationer och grupper i samhället gått ihop och enats om något de själva tycker är viktigt. I Kharkiv har en grupp byggt ett skyddsrum. I Ivano-Frankivsk får en grupp HIV-positiva flyktingar skyddat boende. I Kulibaba har de byggt byns första lekplats. Och i Zastuhna ett dansgolv där barnen kan dansa, träna judo och få vara just barn som skrattar, leker och drömmer tillsammans. Och där barnen samlas där samlas också föräldrarna. Många berättar om hur man kommit varandra närmare i samhället under kriget och hur man hjälper varandra med olika saker under dessa svåra tider. Nya planer smids. Skolan skulle behöva ett större skyddsrum till exempel.

Den 1 september i år öppnade skolorna i Ukraina igen. De som finns kvar i alla fall. Över 300 skolor har helt förstörts av kriget, och 1300 har förstörts delvis. Några skolor har varit öppna hela tiden, men för över en miljon ukrainska barn är det första gången sedan kriget började som de får träffa sina klasskompisar och lärare i skolan igen. Samtidigt kan över 40 procent av alla skolbarn i Ukraina fortfarande inte gå till skolan, utan får klara sig med distansundervisning, eftersom skolorna enligt krigslagarna måste ha skyddsrum som rymmer alla elever och lärare för att få öppna helt. Detta eftersom raketattacker mot civila byggnader är så vanliga. I många städer i Ukraina ljuder flyglarmen dagligen. Det saknas fortfarande 4000 skyddsrum för att alla skolor ska kunna öppna.

Distansundervisningen är okej, säger Oleksandr i Ivano-Frankivsk som flytt två gånger. Första gången 2014 när Ryssland ockuperade hemstaden Mykolaivka och förra våren från Krasnyi Lyman i Donetsk. Några av hans klasskompisar är kvar hemma trots att fronten bara är några mil bort, andra är precis som Oleksandr på flykt i sitt eget land. Men klassrummet finns i alla fall i hans mobiltelefon. Någon dator har inte familjen råd med. Tillgången till dator och internet är ett stort problem med distansundervisningen för den fattigare delen av befolkningen, och särskilt för de som har flytt från de östra till de västra delarna.

Dämpad belysning och flyglarm

Så när skymningen sänker sig över himlen över Kulibaba och pumporna på fältet är det bråttom hem. Snart kommer mörkret och gatubelysningen släcks och gardinerna dras för. Inte ens en liten obetydlig by som denna ska synas från himlen. En timme bort i storstaden Kiev är restaurangerna öppna några timmar till innan utegångsförbudet börjar. Också här är belysningen dämpad och gatorna mörka. På hotellet visar skyltar, i varje hörn, vägen till skyddsrummet. Och så, i vargtimmen vaknar jag av flyglarmet. Jag, och säkert också Vera, Anita, Anna och Olexandr och tusentals andra ukrainska barn. Det är ett fruktansvärt sätt att vakna på.

/Henrik Fröjmark, chef för enheten kommunikation och påverkan hos Act Svenska kyrkan

Läs mer om Act Svenska kyrkans insatser i Ukraina.