Småskaliga bönder av storskalig betydelse

Agnes, Muhindo och Joseline. Tre kvinnor – mammor, jordbrukare och egna företagare. Har de nycklarna till världens matsäkerhet?

Det är tur att bilen har bra fjädring och rejäla hjul. Asfalten har vi lämnat för länge sedan och nu återstår bara gropiga lervägar uppför bergssluttningarna. Fält med majs och bönor passerar utanför bilrutan, insprängda i den tropiska djungelvegetationen. Kvinnor med spadar och hackor vinkar från de gröna åkerlapparna.

– Välkommen till Afrikas “food basket” (matkorg), skrattar Paul Gumisiriza som är ansvarig för IFIL*, projektet som Act Svenska kyrkan stödjer här i Uganda, medan vi kör genom ännu ett majsfält.

Rwenzori, eller “månbergen” som bergskedjan också kallas, är ett enormt bergsmassiv i centrala Afrika på gränsen mellan Kongo och Uganda. I de bördiga dalarna odlas bland annat bomull, vanilj, majs och bönor, men allra vanligast är det svarta guldet: kaffet.

– Vi skulle kunna mätta hela Östafrika med livsmedel från Uganda, om våra bönder bara hade rätt förutsättningar, fortsätter Paul.

Det är just det. Förutsättningarna. Världen är hungrigare än på länge. Resurserna finns, men fördelningen är skev och verkligheten är att miljontals människor svälter i Östafrika. Ironiskt nog är en stor del av världens fattigaste just jordbrukare i Afrika söder om Sahara. Det är helt avgörande att de kan höja sin produktion och inkomst, både för att minska fattigdomen och för att rädda världens matsäkerhet. Och det är precis därför vi är här – för att träffa tre kvinnor och se hur ett litet pilotprojekt kanske kan svara på några av världens stora utmaningar.

Som kvinna är det extra tufft att vara bonde

I den lilla byn Kirembe möts vi av en hel grupp kvinnor som sitter och diskuterar engagerat på rangliga träbänkar. “Kirembe United Farmers Cooperative Society” står det på en skylt och en kortvuxen kvinna med bländande leende välkomnar oss. Det är kooperativets kassör, Agnes Masika. Hon är en av grundarna, som varit drivande i den kvinnoledda gruppen sedan start.

På ett gult A3-ark har någon prydligt textat kooperativets vision: “Ett samhälle utan fattigdom.”

– Du förstår, som kvinna är det extra tufft att vara bonde. Det är oftast männen som äger marken och kontrollerar resurserna och inkomsterna, trots att det mest är kvinnor som gör arbetet på fälten. Bristen på kapital och kredit är en jättestor utmaning. Det är i princip omöjligt för mig som kvinna att gå till banken och få ett lån så att jag kan utveckla mitt jordbruk, berättar Agnes.

För att stötta kvinnoledda kooperativ och jordbruksorganisationer som Kirembe, har Act Svenska kyrkan nyligen startat ett samarbete med finansinstitutionen Oikocredit och We Effect. Först stärks förmågan hos de olika grupperna genom skräddarsydda träningar och därefter får jordbruksorganisationerna lån som motsvarar den kapacitet som de når efter utbildningen. Pilotprojektet kallas för IFIL– Innovative Finance for Improved Livelihoods (Innovativ finansiering för förbättrad försörjning).

– Vi har sett en fantastisk förändring i Kirembe sedan IFIL kom hit. Vi har fått så mycket ny kunskap och med hjälp av lånet kommer vi nu kunna öka vår handel och förbättra vår försörjning, säger Agnes.

Hon är hoppfull, för sin egen skull men också för sin familj och sina barn samt de andra medlemmarna i kooperativet.

Muhindo har ökat sin vinst

Ett stenkast från det lilla kontoret och kvinnorna på träbänkarna bor Muhindo Jozolina med sin svärmor, dotter och sina barnbarn på en liten tomt, omgärdad av kaffebuskage, bananträd och bönplantor. Hon tillhör också Kirembe-kooperativet. På den lilla innergården ligger kaffebönor och torkar på en presenning och ett par getter står bundna vid ett träd. Det är många munnar att mätta och även om kaffet är deras huvudsakliga inkomstkälla kan Muhindo inte riskera att satsa allt på ett kort, så hon odlar lite av varje.

Vi tar en kort promenad genom fälten och Muhindo berättar hur skördarna redan förbättrats på grund av träningarna och utbildningen de fått.

– Jag har lärt mig hur jag ska bygga terrasser och beskära buskar, och så har jag fått hjälp att hantera skadedjur så att jag har mindre ohyra nu, säger Muhindo och håller fram en vacker gren med klarröda kaffebönor. De lyser som rubiner.

Med den ökade vinsten från kaffet har de nu råd att investera i andra, nya grödor också.

– När det inte är kaffesäsong odlar jag majs och bomull till exempel, berättar hon.

Även Muhindo är optimistisk. Hon menar att kombinationen av utbildning och tillgång till lån för att investera var precis vad kooperativet behövde efter de svåra pandemiåren.

– Om tio år kommer jag ha en mycket bättre situation och ekonomi, och ett bättre liv än jag har i dag, säger hon.

Jag tittar på Muhindos barnbarn som springer runt bredvid fälten. En liten kille snubblar omkring i en alldeles för stor rosa t-shirt. Hur kommer livet se ut för honom om tio år? Kommer familjens odlingar kunna betala för hans utbildning? Kommer dottern och barnbarnen kunna fortsätta utveckla jordbruket, med samma hållbara metoder som mormor nu lär sig?

En viktig förutsättning är den fortsatta tillgången till finansiering. Därför är också ett av målen med IFIL-projektet att visa för andra finansiärer och banker att det både är lönsamt och alldeles nödvändigt att investera i jordbrukskooperativ och bönder. Att småskaliga jordbrukare har råd att leva på det de odlar är inte bara viktigt för att minska fattigdomen, det är också helt avgörande för världens matsäkerhet. Vi har helt enkelt inte råd att inte satsa på bönderna.

En annan avgörande faktor för jordbrukssektorn och utvecklingen på den afrikanska landsbygden är kvinnornas deltagande i beslutsprocesser och deras rätt att äga och investera. När kvinnors inkomster och möjlighet att påverka ökar sker positiva förändringar i hela samhället. 

”Vi älskar vårt kaffe”

En halvtimmes bilfärd österut och en brant klättring till fots ligger Isebwe. Även här har en grupp kvinnor gått samman och startat ett kooperativ. Joseline Tuhaise är vice ordförande och hon och hennes man Sanairi välkomnar oss i sitt lilla tegelhus. Från den lilla tomten stupar kaffeodlingarna rakt ner i dalen och i horisonten skymtar konturerna av Rwenzoris snöbeklädda toppar. Det är nyp-mig-i-armen-vackert, men inte den lättaste lotten att odla på.

– Vi älskar vårt kaffe! Det är grunden för allt. Det är kaffet som betalar för barnens utbildning och gör att vi kan köpa mat och kläder. Men själva kärleken till kaffet har vi fått från våra föräldrar. Jag har odlat kaffe sedan jag var såhär liten, skrattar Joseline och visar med handen att hon knappt nådde lårhöjd när hon blev kaffebonde.

Samtidigt som hon pratar ställer hon fram en kopp av gårdens specialkaffe och lite egenproducerad honung. Den söta doften av nymalet kaffe fyller hela rummet. Minstingen Joshua, bara fem år gammal, klättrar upp i mammas famn. De två äldre barnen, Erik och Rachel, hjälper till att servera.

– Från början hade vi bara 250 buskar, men nu har vi 1 756 – mycket tack vare kooperativet och det stöd och de utbildningar vi fått, berättar pappa Sanairi.

Det märks att han brinner för familjens jordbruk. Han har inte bara räknat vartenda träd, han är också en av de första riktigt engagerade papporna jag träffar på resan. Han leker med barnen och det syns att han älskar Joseline.

– Jag tror faktiskt att jordbruket gjort oss starkare som familj. Det är mycket jobb och vi måste ju arbeta ihop som ett team. Inte bara vi föräldrar, utan också barnen. Jag skulle verkligen vilja se fler män jobba ihop med sina fruar och hjälpa sina familjer, säger Sanairi.

Joseline och Sanairi äger sitt jordbruk tillsammans. På den lilla skylten står inte bara hans namn, utan även hennes. Helt säkert är just detta också en av nycklarna till deras framgång. Att dottern Rachel ska gå i skola är också en självklarhet. Men kaffebonde vill hon inte bli. I alla fall inte just nu. Rachel vill bli sjuksköterska, något Joseline och hennes man vill göra allt i sin makt för att hon ska lyckas med.

– Jag är väldigt stolt över vad vi lyckats åstadkomma via kooperativet. Genom att jobba tillsammans har vi kunnat undvika mellanhänder och oseriösa köpare som velat lura oss. Nu vet vi att vi får skäligt betalt för vårt kaffe, fortsätter Joseline.

Lånet från IFIL har också hjälpt kooperativets medlemmar att investera och få snabbare avkastning, vilket motiverat Sanairi och Joseline att jobba ännu hårdare. Men det goda resultatet syns inte bara i antalet kaffeträd. Det är också tydligt att familjen mår bra och att barnen vågar drömma om framtiden.

Med den goda eftersmaken av både kaffet och de fina mötena styr vi nerför bergssluttningarna i solnedgången. Jag känner mig hoppfull. Med rätt förutsättningar kan Afrikas småskaliga bönder inte bara förbättra sina egna inkomster, de kan också skapa en bättre framtid för sina barn och säkra tillgången till mat för många, många fler. Tillsammans kan vi vara med och skapa de förutsättningarna!

Text: Magdalena Vogt, Act Svenska kyrkan