I kriser och krig arbetar Act Svenska kyrkan särskilt för att nå människor vars behov ofta glöms bort, människor som samhället marginaliserar. Barn med funktionsnedsättningar som tvingas leva på flykt är en väldigt utsatt grupp. Vi stärker deras framtidshopp genom specialutbildade pedagoger, fysiska hjälpmedel, skolgång och lek.

Om du lever med en funktionsnedsätting finns det på vissa platser i världen få eller inga möjligheter för dig att få gå i skola, få hjälpmedel att ta dig fram eller delta i aktiviteter. Just så ser situationen ut i Sydsudan. För barn vars familjer tvingas fly undan stridigheter eller svält kan situationen vara näst intill omöjlig. Många som kommer till flyktinglägren i Maban, som stöds av Act Svenska kyrkan, vittnar om hur de burit sina barn på ryggen eller tvingats köra dem i skottkärror. På grund av bristande kunskap utsätts barnen ofta för mobbning och hamnar i stort utanförskap. Utan utbildning har de också väldigt små möjligheter till egen försörjning som vuxna. Barnen hindras att utveckla sina förmågor, att få lära och leka samt löper stor risk att bli deprimerade.

Act Svenska kyrkan drivs av en djup tro på alla människors lika värde och arbetar för att stärka utsatta grupper så att de även efter en kris får en stärkt position i samhället.

Atifa – älskar sin förskola

Atifa är fem år och föddes med en kromosomavvikelse. Hon är ett av nio syskon. Atifas mamma Seima berättar att hon, när Atifa var två år gammal, upptäckte att dottern kunde höra, men fortfarande inte alls tala.  Act Svenska kyrkan stöder Khidir Primary school i ett av flyktinglägren i Maban. Förskolan är en trygghet och lycka för många av de yngre barnen med funktionsvariationer, men också för deras föräldrar som utan förskolan och de viktiga samtalen med Act Svenska kyrkans partner på plats, aldrig trott det var möjligt för deras barn att få skolgång och vänner.

– Jag är jätteglad att min dotter får gå i förskolan. Hon älskar att vara där. Jag ser att hon lär sig nya saker och utvecklas hela tiden, berättar Seima.

Joice ger barnen framtid och en röst

Joice Cheka är teckenspråkslärare. Hon ser teckenspråk som en nyckel för att ge barnen en röst, stärka deras självförtroende och möjliggöra deras deltagande i samhället och skolan. Joice beskriver sitt jobb som lite av en “kallelse”. När hon var liten var det en kvinna i hennes kyrka som bestämde sig för att stötta Joice utbildning till teckenspråkslärare. Sedan dess har hon varit fast besluten att stötta barn med hörselnedsättningar, att försöka arbeta med att förändra samhällsattityder mot dessa barn och att se till att de får utbildning. Hon berättar att många föräldrar inte tror att deras barn har någon framtid.

– När vi pratar med föräldrar säger de ofta att deras barn inte kan gå i skolan, att det är meningslöst. Men jag säger till dem: ’Nej, dessa barn har en framtid. De kan bli stora och viktiga personer i samhället.’

Joice berättar att hon ser hur barnens självförtroende växer när de lär sig teckenspråk.

– För dessa barn är teckenspråk det enda språk de har. Det är deras sätt att kommunicera och uttrycka sig. Det ger dem en röst och stärker deras självförtroende.

Hon beskriver hur barn som tidigare var blyga och osäkra nu uttrycker sig fritt och deltar aktivt i skolaktiviteter.

– Barnen behöver inte bara språket, utan också material som stimulerar deras lärande och utveckling. Vi vill ge dem en trygg plats där de också kan rita, leka och skriva. Det hjälper dem att fokusera och växa, bortom de negativa ord som ofta riktas mot dem, förklarar hon.

Jamal ger inte upp

Jamal är 16 år gammal och bor i flyktinglägret Batil. Han går i klass fem på Gamak Primary School. För drygt ett år sedan förändrades hans liv dramatiskt när han råkade ut för en olycka. Efter svåra skador tvingades läkarna amputera hans ben, en  händelse som Jamal beskriver som mycket  svår att acceptera. Trots utmaningarna har han  återvänt till skolan och fortsätter att drömma om framtiden. Han älskar att spela volleyboll och fotboll. På skolan är lärarna noga med att inkludera alla barn med olika funktionsnedsättningar och Jamal har fått stöd så att han kan spela fotboll och volleyboll med sina kompisar igen.  

– Efter amputeringen mådde jag jättedåligt. Det var svårt att acceptera. Jag saknade skolan och mina kompisar. Men nu har jag fått stöd. Jag älskar att spela volleyboll och fotboll. Även om mitt ben är amputerat har jag två drömmar. Jag skulle antingen vilja bli lärare eller läkare. Det enda som kan hjälpa mig nu är att studera och skaffa mig en utbildning, säger Jamal.