”När det regnar droppar det igenom tältduken och det blir översvämning på golvet, vattnet rinner över hela marken och drar med sig våra saker”. Sandhya, 22 år, har genomlevt både orkan och husbrand. Nu fortsätter kampen för familjens överlevnad.
22-åriga Sandhya Jagulia sitter på golvet och fjällar middagsfisken. Det är Talapiya, fiskad i en av staden Kolkatas små dammar. Hennes breda kniv sitter fast i ett underrede och ser ut att sticka rakt upp ur golvet. Detta är ett vanligt köksredskap i Indien och här i den enkla bostaden byggd av bambupinnar och presenningar är det flera familjer som delar på köksutrustningen. Hon och hennes svägerska byter av varandra när det är dags för Sandhya och maken Biswait att bli intervjuade. Paret sätter sig bredvid varandra och tar sin femåriga dotter Heena i knät.
Staden Kolkata i nordöstra Indien drabbas återkommande av väderfenomen så som orkaner och häftiga skyfall. Här arbetar Act Svenska kyrkans indiska partnerorganisation Lutheran World Service India Trust (LWSIT) långsiktigt, men inom programmet behöver de även samordna katastrofinsatser för familjer som förlorar sina hem. Personalen hos LWSIT har förberett Sadhya och hennes familj på att vi ska komma på besök i dag. Vi är noga anvisade att göra ett kort besök här i det illegala slumområdet och inte visa upp vår kamerautrustning utanför tältbostaden. Av säkerhetsskäl.
Sandhya och Biswait talar lite engelska, men intervjun får ske på bengali. Vi är åtta personer som försöker få plats inne i deras knappt tolv kvadratmeter stora bostad: Familjen, jag och filmteamet samt personal och tolk från LWSIT. Vid ingången står en medföljande säkerhetsvakt och håller koll. Stämningen blir därför lite krystad och jag fokuserar på dottern och ber föräldrarna berätta lite om hur en vanlig dag i deras liv ser ut.
– Jag jobbar som privatchaufför, jag jobbar alla dagar och kommer hem vid klockan sju. Då ska Heena sova. Så när jag är ledig på söndagar brukar jag vara med familjen. Ibland går vi till lekplatsen, hon tycker om att gunga och åka rutschkana, berättar Biswait.
– Jag går upp vid klockan sex och förbereder innan Heena ska till skolan och sen lagar jag mat på kvällen. Heenas favoritmat är kyckling, berättar Sandhya. Kyckling och fisk är inte vardagsmat om pengarna ska räcka, men familjen gör sitt bästa för att äta näringsriktigt.
Försörjningsstöd
Sandhya är med i en av de fem kvinnogrupper som LWSIT initierat här i bostadsområdet Bagbazar. Kvinnogruppen får viktig samhällsinformation och kunskap om sina rättigheter och de hjälper varandra med vardagsliv och försörjning. Genom verksamheten har Sandhya beviljats cirka 1300 kronor i investeringsbidrag för att starta en egen försäljningsverksamhet. Hon köper in saris, nattlinnen och toppar på marknaden och säljer sedan kläderna längs gatan för att göra en liten vinst per plagg.
– Jag säljer två eller tre plagg i veckan och brukar tjäna ungefär 300 rupies (ca 35 kronor), berättar Sandhya. Pengarna som hon och maken tjänar räcker inte långt, och deras tillgångar har gång på gång raserats.
Tidigare bodde de i ett eget litet hus men bostaden blev först skadat av en stor orkan och under förra året drabbades de även av en brand. Deras hem och alla tillhörigheter brann upp och de hamnade på gatan. Området som de bor i nu är endast tillfälligt och de kan när som helst bli borthysta av myndigheterna. Vid oväder spolas byggnaderna bort.
– När det regnar droppar det igenom tältduken och det blir översvämning på golvet, vattnet rinner över hela marken och drar med sig våra saker, berättar Sandhya.
Att bygga ett liv – från ingenting
Som inflyttad till staden Kolkata från ett annat distrikt har Sandhya färdats långt från sin egen familj i jakt på arbete. Hon träffade Biswait när hon nyligen anlänt till storstaden och de gifte sig av kärlek. Sandhya var då 16 år gammal.
– Jag vill inte att min dotter ska behöva gifta sig så ung som vi gjorde, jag vill att hon ska få vidareutbilda sig, säger Sandhya och räcker över pennskrinet till Heena. Heena är fullt upptagen med att måla med de nya pennorna som vi haft med oss som sysselsättning till barn som ska sitta bredvid de vuxna vid intervjun. Att sitta stilla är dock inte ett problem för Heena, som verkar vara en lugn och trygg liten person. Till skillnad från många andra unga föräldrar i slumområdet, som knappt orkar ta hand om sina barn, verkar familjen trots omständigheterna välmående. Sandhya har en nyfiken blick och uppfattar snabbt vad som händer omkring henne, hon lyckas både svara på frågor, följa kamerateamets instruktioner och samtidigt ha uppsikt över sin dotter. Det märks att hon är en social person. På frågan om vad som ger henne energi, svarar hon med ett litet leende
– Jag sitter med mina grannar och berättar historier.
Sociala trygghetssystem och bankkonto
Sandhya säger att hon är tacksam för LWSITs stöd, som under Coronapandemin och vid branden varit helt livsavgörande för familjen. De har bland annat fått hjälp med sina ID-handlingar, för att kunna ta del av hälsovård och vissa sociala trygghetssystem. Sandhya har också öppnat ett bankkonto och känner att hon nu kan ta eget ansvar för sitt liv. Innan vi säger farväl och snabbt lämnar det otrygga bostadsområdet med vårt uppseendeväckande västerländska utseende och vår dyra kamerautrustning, fångar jag ett sista fint citat från Sandhya.
– Jag drömmer om att min dotter ska få det bättre. Jag vill att hon ska kunna stå på sina egna ben i livet.
Text: Susanna Olivin, Act Svenska kyrkan