Sång bryter ut bland stolsraderna så fort det fullsatta flygplanet landar i Windhoek. Jag förstår inte orden, men är ganska så säker på att majoriteten av de glada och finklädda damerna och herrarna som steg på i Johannesburg har samma ärende som jag i Namibia: Lutherska världsförbundets generalförsamling och 500-årsjubileet av Reformationen.
En dryg vecka full av möten mellan olika lutherska kyrkor och olika nationaliteter, en plats för gemensam bön och nattvardsfirande. Men också för viktiga beslut om ledarskap och ekonomi, och stora och långt ifrån enkla frågor om kyrkornas roll för jämställdhet, fred och hållbarhet, och om vad det egentligen innebär att vara luthersk i dagens samhälle.
Lite av personlig idol
För mig är det historierna som dröjer sig kvar. Allra starkast är den som biskop Zephania Kameeta berättar, den namibiska biskopen som var en av ledarna för anti-apartheidrörelsen i dåvarande Sydvästafrika, och lite av en personlig idol för mig när det gäller kyrkans kamp för social rättvisa.
Den numera pensionerade biskopen drar fram sin stol i mitten av halvcirkeln som bildats av det dryga femtiotalet personer som kommit till vår workshop om social trygghet och skatterättvisa. Han slår sig ner och börjar berätta om hur det gick till när hans kyrka var med och drev igenom Afrikas första basinkomstpilot.
Kontantbidrag till alla vuxna
I en utredning från 2002 hade den namibiska regeringen tittat på hur skillnaderna mellan fattiga och rika i landet skulle kunna minskas. Trots en blygsam befolkning på två och en halv miljoner och rika naturtillgångar så är Namibia ett av världens mest ojämlika länder.
Ett av utredningens förslag var att införa en nationell basinkomst till alla medborgare – ett individuellt, månatligt kontantbidrag till alla vuxna (oavsett tidigare inkomst) som täcker de mest basala behoven, utan något krav på motprestation. En socialpolitisk reform som får mycket uppmärksamhet världen över i dessa tider av automatisering, osäkra anställningar och ökande ekonomiska klyftor.
En av de mest kraftfulla åtgärder som finns
Utredningen hade blivit liggande, tills en av de lutherska kyrkorna dammade av den och ställde sin regering till svars – hade de tänkt genomföra förslaget? När de inte fick något svar så bestämde de sig. Vi gör det själva. En pilot, i liten skala, för att visa regeringen att idén om att ge människor pengar i handen, utan några pekpinnar om hur de ska spendera dem, är en av de mest kraftfulla sociala åtgärder som finns.
”We had to just do it”, utbrister biskop Kameeta, och får för första gången den där slitna märkesslogan att låta meningsfull.
En koalition av kyrkor, fackföreningar och andra civilsamhällesorganisationer skapades. De blev naturligtvis kritiserade. En tjänsteman i namibiska statsapparaten ifrågasatte om biskop Kameeta verkligen hade läst sin Bibel? Där står det ju att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd…” (1 Mos 3:19) och hur kunde han då tycka att människor skulle få pengar utan att arbeta för dem? Jodå, hade biskop Kameeta svarat, han kände till det stycket. Men han läste det som en förbannelse och inte som en välsignelse.
Etthundra svenska kronor
Byarna Otjivero-Omitara valdes ut för försöket. Det var inte en plats någon valt att bo på – invånarna hade hamnat där efter att ha blivit utkörda från farmarna runtomkring där de tidigare hade arbetat. De flesta saknade inkomst och framtidshopp. Med hjälp av inhemska och internationella givare sattes piloten igång.
Varje vuxen (undantaget de över 60 år som redan hade statlig pension) fick varje månad ett bidrag på ungefär hundra svenska kronor. Effekten var tydlig. Invånarnas hälsa förbättrades, kriminaliteten i området minskade och produktiviteten och arbetsgraden ökade, tvärtemot alla invändningar biskopen hade fått höra om att människor skulle bli lata och passiva av att få pengar i handen.
Kraften i att dela med sig
Kyrkan visste att den inte kunde göra allt. Att den inte ska göra allt. Det är den namibiska statens ansvar att se till så att befolkningen har social och ekonomisk trygghet och kan leva ett gott liv. Men vad kyrkan kan göra är att visa vägen. Den kan visa att det som få tror är genomförbart faktiskt är möjligt. Att i handling visa på kraften i att dela med sig, att ge alla en rimlig chans. Biskop Kameeta citerar Fransiskus av Assisi, som ska ha sagt: “Preach the gospel, and if necessary, use words.” Evangeliet ska alltså i första hand predikas i handling, och endast om nödvändigt, med ord.
Basinkomstpiloten i Otjivero-Omitara varade i två år. Trots stor internationell uppmärksamhet och de goda resultaten har den namibiska regeringen än så länge inte tagit försöket vidare. Men hoppet lever, inte minst hos biskop Kameeta. Sedan två år tillbaka har den pensionerade biskopen ett nytt uppdrag – det som landets första minister för social välfärd och fattigdomsbekämpning. Och nu har den namibiska regeringen givit minister Kameetas departement i uppgift att ta fram ett förslag om införandet av en nationell basinkomst.
Ständiga reformatörer
Innan jag åker hem hinner jag vara med på det stora 500-årsjubileet av Reformationen. Det är festligt och högtidligt och massor med folk från världens alla hörn som samlas ute i solen på Sam Nujoma Stadium i Windhoek. Nu får jag höra Biskop Kameeta igen, den här gången i en predikan inför tiotusen åhörare. Budskapet hänger ihop med hans historia från workshopen. Han säger att det inte bara handlar om att minnas reformationen, utan att ständigt leva den. Kyrkan måste ständigt vara reformatörer, förändrare. I handling, och om nödvändigt, också med ord.
Gunilla Palm
Policyrådgivare för social trygghet
Sociala trygghetssystem har visat sig vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Svenska kyrkan hjälper människor att ta del av de trygghetssystem som finns och arbetar för att allt fler i världen ska få sådan trygghet.
Läs om hur vi arbetar för sociala trygghetssystem >>
Läs en rapport om basinkomstpiloten i Nambia >>
Följ oss på Facebook och Twitter
Gunilla Palm var en av de svenska delegaterna till Lutherska världsförbundets generalförsamling i Namibia 10-16 maj. Generalförsamlingen möts vart sjätte/sjunde år och stakar ut vägen för framtiden.