Habib leder den kristna ungdomsgruppen i ett flyktingläger strax utanför Beirut. De är själva chockade och rädda men vet inget annat alternativ än att börja hjälpas åt. I skärvorna av tusentals hem sopar och rensar de beslutsamma unga, ovetandes om krigstrauman, obrydda om skillnad mellan människor, ända in i människors hjärtan.
Ett tjugotal par unga ögon riktade sig mot Elias Habib. Ungdomsledaren tittade på ungdomarna som stod framför honom. Chocken stod skriven i deras ansikten. I deras hem, Dbayeh, det palestinska lägret, beläget bara 11 km från Beiruts hamn, hade byggnaderna nyss skakat våldsamt och det öronbedövande ljudet drivit människor ur sina hem i panik. De nåddes snabbt av nyheten att en explosion hade inträffat i hamnen. Explosionen, som anses vara en av de mest kraftfulla icke-nukleära explosionerna i historien, kändes i Turkiet, Syrien och Cypern – mer än 25 mil bort. Över 220 personer dog, 6000 skadades och uppskattningsvis 300 000 människors hem skadades kraftigt. Det var den 4 augusti. Inom mindre än en timme uppmanade Habib sin ungdomsgrupp att göra sig redo. I huvudet gjorde han en lista: ”Kvastar, handskar, masker”.
– Till att börja med, förklarade Habib för ungdomsgruppen när de samlades i Joint Christian Committee´s (JCC)-biblioteket senare samma kväll, kommer vi att hjälpa till i städningsarbetet. Tills vi kan hjälpa till med reparationerna kommer vi att täcka över alla krossade fönster med plast. Var redo när jag ringer er.
– Var redo när jag ringer er.
Habib pausade. Som förman på många byggarbetsplatser och som en person som växte upp under det 16 år långa libanesiska inbördeskriget, kunde Habib förutsäga vad som väntade dem. Men de här ungdomarna, i åldern 16 till 24 år, hade ännu inte sett en sådan våldsam förstörelse eller, ännu värre, mött skadade människors förtvivlan.
Några dagar senare samlades JCC i en liten förstörd restaurang i området Mar Mikhael – ett av flera områden som drabbades av explosionen. De rensade bort skräp och satte upp en bas. Snart hade de anslutit sig till de hundratals volontärer som begett sig till de ödelagda områdena. De sopade upp glasskärvor, flyttade sönderrivna dörrar och fönster och skrubbade blod från väggar och golv. Eftersom libanesiska regeringstjänstemän lyste med sin frånvaro, var det upp till volontärerna att hjälpa de förtvivlade offren och rädda vad de kunde ur spillrorna.
Hon hade inte haft en chans
Uppgiften var överväldigande och känslomässig, men medveten om att hans ungdomsgrupp iakttog hans varje rörelse, grep Habib en tjock sopborste och började resolut sopa ett av de förstörda hemmen. Ungdomarna följde tysta efter. När de tog sig in i ännu ett hem möttes de av högar av glas, cement och bråten – resterna av ett vardagsrum. I hörnet låg det som såg ut som ett matbord på ett ben och hotade att kollapsa när som helst. Väggarna, en gång utsmyckade med fotografier och målningar, stod nu spruckna och delvis raserade. Mitt i all förödelse stod en kvinna i 60–70-årsåldern. Hon tittade på JCC-gruppen och försökte sig på ett välkomnande leende. Men skuggan av leendet försvann snart och ersattes av en övergiven, avlägsen blick. Habib närmade sig henne försiktigt.
– Är det något särskilt rum du vill att vi ska koncentrera oss på? frågade han tyst. Kvinnan nickade och ledde honom till ett litet rum, bredvid vardagsrummet.
– Det här är min systers rum, sa hon. Precis som i resten av huset var förödelsen påtaglig. Det verkade ha varit ett blygsamt rum: en liten säng vid väggens sida, bredvid den ett nattduksbord, och så en byrå vid kortsidan. Ett litet träkors hängde fortfarande över sängen. Glasskärvor och bitar av de trasiga fönsterluckorna täckte sängen, byrån och golvet.
Habib vinkade till sig några av ungdomarna och vände sig åter till kvinnan. Hon hade gått tillbaka till det förstörda vardagsrummet och stod och stirrade på en stor bit cementvägg söndersmulad i en hög på golvet.
– Vi kommer att städa upp det här åt dig med, sa han med påtvingad entusiasm, oroa dig inte.
Habib såg sig omkring. Såvitt han förstod var kvinnan ogift och att döma av ett dammigt fotografi som fortfarande stod på spiselkransen bodde hon och hennes syster, som också verkade vara ensamstående, i lägenheten tillsammans. Förmodligen deras familjehem.
– Var är din syster? frågade Habib. Kanske kan vi hjälpa henne också.
Kvinnans ögon och blick, plötsligt fylld av tårar, vändes igen mot den söndersmulade väggen. Habib tittade oförstående på henne men vände sedan också tillbaka blicken mot högen. Och så såg han det. En fåtölj av något slag, nästan helt förstörd, bland spillrorna. Kvinnan tittade på Habib och nickade. Hennes syster satt i stolen. Hon hade inte haft en chans.
Hur blir det nu?
En dämpad ungdomsgrupp rörde sig vidare till nästa byggnad. Och nästa. Och nästa. Det var samma sak överallt. Krossat glas, trä, aluminiumstycken, förstörda möbler, söndersmulade väggar och smärtsamma berättelser. Det kändes som att röra i en Hollywood Armageddon-film, tänkte Habib. Dag efter dag satte JCC-gruppen upp plastfilm över krossade fönster och balkongdörrar, och släpade hundratals påsar fyllda med bråte nerför trappor.
I en lokal mötte de den unga gymägaren med skärsår över hela ansiktet som satt på vad som såg ut att vara en kvarleva av en träningscykel.
– Var försiktiga, ropade han när JCC-gruppen gick in. Väggarna, eller vad som är kvar av dem, är på väg att rasa in.
Habib tittade sig omkring. Det var ett litet gym. Delar av träningsmaskiner och löpband låg spridda överallt.
– Det här var mitt levebröd, sa den unge mannen. Jag tjänade precis tillräckligt för att min mamma och mina systrar skulle kunna äta sig mätta. Nu då? Hur blir det nu? Han frågade ingen särskilt. Min mamma och mina systrar överlevde med lätta skador, men tre av mina bästa vänner dog. Vi brukade träffas i gymmet varje dag för våra träningspass. Efter jobbet. Ungefär vid den här tiden, tillade han.
Du är min bror
Med gymmet rensat rörde sig JCC-gruppen vidare till nästa ställe. Mer förstörelse, fler hjärtskärande berättelser. Ibland tvivlade Habib på om det verkligen var försvarbart att utsätta sin ungdomsgrupp för en sådan tragedi, för en sådan prövning.
Men något annat drev honom också. De var, visserligen kristna men också palestinier– ett ord som i många år väckte förakt i många kristna kretsar. Under det libanesiska inbördeskriget begicks flera massakrer och strider av båda grupperna mot varandra – kristna och palestinska miliser. Habibs far skadades allvarligt under sådana strider. Habib själv flydde från område till område för att undkomma sammandrabbningarna.
JCC-palestinierna var för unga för att inse det ironiska i situationen: de hjälpte just de människor som en gång var deras föräldrars och deras mor- och farföräldrars fiender.
– Ni är palestinier? sa en äldre kvinna när ungdomarna röjde upp i hennes hem. Från lägret?
Habib nickade långsamt. Ungdomarna såg inte ut att tänka på allt det outtalade som kunde rymmas i den frågan. De log glatt.
Kvinnan tittade på ungdomarna.
– Ingen av regeringens företrädare har varit här för att fråga hur jag har det, sa hon. De kom inte för att städa mitt hem eller hjälpa mig. Men det gjorde ni.
Hon stannade upp ett ögonblick och tittade sedan på Habib.
– Det förbannade kriget, sa hon. Du är min bror.
Text: Reem Haddad
Översättning: Johanna Wassholm, policyrådgivare – Act Svenska kyrkan