Se, din konung kommer till dig… I dag tände vi första adventsljuset både hemma på Oskarsstigen och i Storkyrkan. Drygt 900 personer kom för att vara med i gudstjänsten. Jag var överväldigad och oerhört glad. Kören sjöng sedvanligt underbart och denna 1:a advent hade vi ett uruppförande av vår ”huskompositör” Sven-David Sandström. Fruktansvärt svårt för kör och organist men otroligt spännande för oss som lyssnade. Orden från profeten Sakarja 9:9-10 var tonsatta. Jag njöt!

Temat för idag är ”Ett nådens år”. Det temat har återkommit under så många år och trots vårt hopp, trots vår gudsrelation har många år varit o-nådens år, åtminstone på ytan. Estoniaolyckan, Twin tower i New York, mordet på Anna Lind, mord på olika barn. Onådens år. Gud kändes mer frånvaranade än närvarande.

Men kanske handlar inte nåden om att allt ska gå bra, att världen ska vara paradisisk. Kanske handlar nåden om att när allt synes gå åt ”det håll där det är väldigt varmt” så är Gud också där. Nådens år handlar då om att jag inte är utlämnad åt min egen ensamhet när jag är beredd att tro det, att jag inte är övergiven, att allt det som gått fel inte har sista ordet.

Hur ska nu detta nya kyrkoår te sig? Jag vet inte. Jag kan inte se in i framtiden. Men jag kan leva i det innevarande. Det är tillräckligt. Ibland är det mer än jag riktigt känner att jag mäktar med. Men ändå:

Jag får leva i nuets nåd!

Advent tycks ha börjat fast advent inte har börjat! I dag var det de första adventskonserternas dag i Stockholms domkyrkoförsamling. Både i S:t Jacobs kyrka och i Storkyrkan kunde man njuta av adventsmusik. För min del startade denna lördag med förberedelse av vår förbönsmässa som vi har varje lördag i Storkyrkan. Idag firade vi den i Själakoret. 13 personer var samlade i ”en sal på övre våningen”. Det känns alltid lite speciellt att fira en enkel nattvardsgudstjänst i Själakoret där man genom Albertus Pictors målningar känner historiens vingslag. Man kommer ännu närmre varandra i den salen än i Olaus Petrikapellet där vi normalt firar vår förbönsmässa. Det är fint att fira mässa mitt på dagen.

I kväll var jag och lyssnade på Händels Messias i Storkyrkan. I 81 år har den spelats i kyrkan varav de senaste 34 åren i Domkyrkoförsamlingens regi. Konserten var makalös. Den är en gudstjänst där kör och solister är predikanter. Jag satt längst fram och sveptes in i den underbara musiken och de fantatstiska texterna som är näst intill alla hämtade från Bibeln.

Det ligger en dov oro över musiklivet i församlingen. Vi har inga pengar och vet inte hur detta viktiga kulturarbete ska föras vidare. I dag delade vi ut ett tiggarbrev i samband med konserten som påminde om vår dystra verklighet. Visst är vi en Ordets kyrka men Ordet med stort O förs fram i både det talade, det spelade och det sjungna. Vi behöver konkret hjälp, konkret stöd för att mäkta med denna stora uppgift i vår lilla församling.

Nu stundar första advent och jag borde tända belysningen på den övre balkongen och kanske i en av de buskar vi har på tomten. Det hör till…

Vad är viktigast i en församling? Frågan låter kanske konstig. Svaret är ju så självklart, kan det tyckas. Det viktigaste är att genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission sprida det livsbärande evangeliet om honom som red in i Jerusalem på en åsna, det livsbärande evangeliet om honom som dog och uppstod för vår skull. Det är det viktigaste. Men frågan om församlingens struktur – är den så våldsamt viktig? Frågan om man heter det eller det, om församlingsgränserna går där eller där – spelar det någon roll egentligen? För mig som är domprost i en väldigt liten församling med bara 3000 tillhöriga fast med ett väldigt stort uppdrag i väldigt stora kyrkor, spelar det roll att vi är för små. Jag drömmer om, längtar efter och hoppas på att Stockholms domkyrkoförsamling ska upphöra i sin nuvarande form, delas och ingå i större pastorala enheter. För det viktiga är inte strukturen. Det viktiga är att nå ut, att låta varje kyrka få vara ett andligt centrum för människor både nära och fjärran ifrån. Den dagen vi inte existerar som församling i dess nuvarande form kommer människor ändå att söka sig till kyrkorna, till gudstjänster och samtal och musikstunder. Det handlar ju inte om stordrift av evangelieförkunnelse utan om stordrift gällande administration och annat som vi idag sysslar med i varje pastorat. Ordet ska klart förkunnas och sakramenten ska räckas till så många som möjligt i så många kyrkor som möjligt i Stockholms innerstad. Men för att det ska vara genomförbart måste vi få större ekonomiska uppbördsområden. Det är fullt möjligt att genomföra – och för mig vore det en önskedröm!

För evangeliets skull!

Det finns en djupt kristen judisk berättelse om hur frågorna kommer att vara då vi ställs ansikte mot ansikte med Livets Herre. Frågan kommer inte att vara: Varför var Du inte som Mahatma Gandhi? inte heller: Varför var Du inte som Moder Teresa, Desmond Tutu, Al Gore etc… Nej frågan till mig kommer att vara: Varför var Du inte Åke?

Kanske är det just det som livsresan innebär – att bli mer och mer den jag är ämnad att vara. Det handlar om att mogna, att våga se på sig själv med lite god självkritik och samtidigt våga se sitt eget värde, se att man/jag/du är ofattbart och gränslöst älskad oavsett allt. Att säga eller skriva det är en sak. Att faktiskt leva det, bejaka det, är något annat. Min uppgift är att bli mer och mer mig själv, mer och mer den jag var ämnad och är ämnad att bli. Den yttersta domen bortom tidens och rummets begränsning blir ett möte där jag ställs till ansvar – till ansvar för vad som skedde och vad som kunde ha skett om jag valt rätt. Men åter igen: Den som dömmer är inte min granne, inte någon hög-/hårdkyrklig som har alla svar på förhand, ingen fundamentalist eller liberal. Nej den som dömmer är Han som dog på korset för min skull och som uppstod för min skull och som älskade och älskar så in i och genom döden. Det är tack och lov Han som dömmer. Hur domen blir vet jag inte, jag kan bara hoppas på Guds oändliga nåd (se psalmbokens psalm nr 231).

David Holm, en man som höll på att förspilla sitt liv, fick i Selma Lagerlöfs bok om Körkarlen följa med körkarlen och se de mest tragiska situationer men samtidigt se och uppleva gränslös kärlek och nåd. I slutet av boken framviskar han bönen: Gud, låt min själ få komma till mognad innan den skall skördas!

Den bönen får vi göra till vår egen i dessa dagar.

I S:t Jacobs kyrka pågår just nu en spännande utställning som är en sorts installation och reflektion. ”Dom” heter utställningen och kan tolkas som ”de andra” eller ”den yttersta domen” eller vanlig (o)mänsklig dom över andra människors liv och leverne. Per Hasselberg är kritisk till kyrkans hantering av olika händelser och företeelser. Med all rätt kritiserar han kyrkans handhavande av frågan om prästvigning av kvinnor där samvetsklausul och väjningsregler har skapat fruktansvärt lidande. Han kritiserar kyrkans hantering av homosexuella (och delvis också queerteologiska tankegångar), men också andra saker. Centrum i själva utställningen är ett foto av altaruppsatsen där Kristus är mörkare än i verkligheten.

Konsten provocerar i viss mån, men framför allt så vill konsten i kyrkan inspirera till dialog, till reflektion, till egen existentiell fördjupning. Det är så viktigt att modern konst får bli ett av kyrkans många språk – ett språk som bär ut evangeliet. Jag har varit inne på det flera gånger i denna blogg men det är för att jag själv drömmer om att vi skulle bli ännu bättre på detta. Vi behöver de många språkens kanaler – inte minst den samtida konstens dialog med kyrkorummet – en dialog som också blir ett samtal med betraktaren.

Välkommen denna vecka till S:t Jacobs kyrka!

Nu dröjer det till onsdag innan jag hinner skriva nästa blogginlägg.

Strax söder om Kristinehamn (ungefär 3 mil) ligger en 1700-tals träkyrka som är bygd längs den pilgrimsled som gick där långt tidigare. Hustrun och jag var där idag på högmässa. Tre familjer var representerade för deras anhöriga lästes upp i samband med vi kallar tacksägelse. Vi ber och tänder ljus för de medlemmar av församlingen som avlidit. 2 konfirmander var också ditkommenderade men i övrigt var det inga andra. Prästen predikade utmärkt om den yttersta domen och organisten och några få av oss andra sjöng med i de härliga psalmerna gällande den yttersta tiden. Jag älskar Visnums kyrka – kanske för att jag under årens lopp varit där så mycket och kanske också för att vi gifte oss där för 27 år sedan. Det är något speciellt med den kyrkan. Jag älskar att fira gudstjänst där oavsett hur många vi är. Sen kan jag ändå känna med prästen, organisten, kyrkvaktmästaren och kyrkvärdarna som ibland tillsammans är fler än de som kommer till gudstjänsten. Det är också i det läget man får påminna sig om den himmelska härskaran som också är med och lovsjunger…

Tanken på den yttersta domen är jag också mycket positiv till. Det kan låta konstigt och en aning högmodigt. Men det som gör att jag vågar skriva så är orden från Lasse Lucidors psalm som återfinns i vår nuvarande psalmbok. Han skriver: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer.

Den yttersta domen handlar ju om det yttersta mötet med Jesus Kristus själv där sanningen om mig och sanningen om alla andra ska bli uppenbar. Men det är inte en sanning som trycker ned utan en sanning som befriar – befriar för att min broder Jesus dömmer,

befriar för att det handlar om nåd – förunderlig nåd, för Dig och mig.

Jag har intervjuat 5 kyrkohedekandidater gällande Vantörs församling i Södra Stockholm. Sådant ingår ibland i en domprosts liv och leverne. Det är väldigt roligt och ofta får man möta entusiastiska präster som gärna vill ha den utlysta tjänsten. Det är sannerligen inte lätt att hitta den optimala kandidaten. Som domkapitelrepresentant, vilket jag var tillsammans med Kerstin Backman, har jag att tillsamans med min kollega grunna över vad som kan vara bäst både för församlingen och stiftet. Kyrkoherden är ju inte bara kyrkoherde i en församling utan ingår i det gäng på ca 68 kyrkoherdar som utör ledarkadern för stiftets församlingar.

Frågor om bibelsyn, om synen på religionsdialog, välsignelse av registrerade partnerskap etc är viktiga frågor som självklart ställs. I ett multireligiöst, multikulturellt samhälle där hbt-rörelsens medlemmar tack och lov mer och mer kommer ut från olika garderober är det viktigt att evangeliet får förkunnas på ett sådant sätt att det blir som det var tänkt från början – till befrielse och upprättelse. Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet – inte främst som den andra vill att man ska vara.

Min dröm om Svenska kyrkan är just den att varje individ ska kunna känna sig älskad, uppleva sig sedd och bekräftad i den identitet som är bärande för just den personen. Man ska kunna få se sig i spegeln och säga till sig själv: Jag är oändligt värdefull! Jag är oändligt älskad bara för att jag är jag. Korset vittnar om denna gränslösa kärlek. I korsets tecken får vi verka som kyrkoherdar, präster och diakoner och övriga anställda och ideella medarbetare i vårt stift. I korsets tecken, drivna av korsets Herre. Då är vi verkligen kyrka!

I dagarna diskuteras frågan om att läkare skulle kunna skriva ut medel för patienter som anses medicinskt färdigbehandlade och som genom detta medel skulle kunna förkorta sitt liv ytterligare. Det är en sorts dödshjälp, delvis indirekt, som man talar om och en hel del äldre läkare med lång erfarenhet ställer sig positiva till det förslaget medan yngre läkare är mer tveksamma. I dagens nr av Kyrkans Tidning uttalar sig sjukhusprästen Daniel Brattgård: Jag har själv alltid varit tveksam till läkarassisterat livsslut men har nu kommit fram till att en patient i mycket speciella fall bör få den möjligheten. När patienter står inför ett outhärdligt lidande och känner skräck inför livets slut bör läkare kunna skriva ut läkemedel. Patienten kanske aldrig använder tabletterna men de kan ha ett terapeutiskt syfte, de kan vara en utväg om lidandet blir för svårt. Det här handlar om ett fåtal patienter och utskrivningarna ska vara kringgärdade med klart avgränsade regler.
http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/prast_kan_tanka_sig_assisterat_sjalvmord_0_7620.news.aspx

Frågan är när detta speciella fall inträffar och vilka som bedömer det? För min del har jag svårt att frångå tanken på att livet är heligt. Ingen har rätt att ta någon annans liv eller att underlätta för någon att ta sitt eget liv, hur fasansfullt det än ter sig för den drabbade. Däremot menar jag ska man göra allt för att ge den sjuke en smärtfri sista tid. Det ska kunna vara fullt möjligt genom den medicinska kunskap som finns i dag. Ja, göra allt för att den sista tiden ska bli så bra som möjligt för den döende och därmed också för de anhöriga. Kyrkan med dess präster och diakoner finns som samtalsresurser för både anhöriga, patienter och personal i dödens sammanhang (liksom i det vanliga vardagliga livets sammanhang). Vi finns och kan stötta – också med förbön.

Så låt oss inte rucka på livets helgd!

Jag har fått en skiva av min äldsta dotter i farsdagspresent! Hipphopp! Som om jag skulle lyssna på hipphopp!! Nåja, det skulle vara kristen hipphopp och dessutom var texten skriven av en som jag haft som prästpraktikant när jag var kyrkoherde på Lidingö. Du måste ringa mig när Du lyssnat färdigt på hela skivan, sa dottern vid lunchen vi åt tillsammans. Jo, visst! Det skulle jag göra och lite nyfiken satte jag på skivan med texter som David Harris skrivit. Och jag var fast! Inte trodde jag att jag skulle lyssna på kristen hipphopp. Men man ska aldrig säga aldrig!

Skivan är otroligt bra!!! Den heter Misericordia och är utgiven av ett företag med samma namn (www.misericordia.se). Det är med stor glädje jag lyssnar på skivan om och om igen – inte för att rapportera till min dotter men för att jag själv kommit att uppskatta den så. Faktum är att jag talade med en av mina präster om vi skulle kunna göra något med David och co. i någon av våra kyrkor eller kanske på Jesusmanifestationen. Det vore fantastiskt om det gick att få till något i samband med den stora manifestationen i Kungsträdgården den 2:a maj!

Men i vilket fall: Köp skivan!