Jag kan inte förstå att påven har tagit tillbaka bannet mot de biskopar som tillhör den oerhört konservativa katolska rörelsen SPPX. Jag kan inte tro att Benedictus XVI kan göra något så vansinnigt särskilt som stora delar av den judiska världen protesterar liksom väldigt många i den katolska kyrkan. Vilka rådgivare har påven? Vad säger Kurian? Varför fördömmer han inte hårdare den revisionistiska historiesynen som biskop Williamsson företräder – en syn där han förnekar att judar dödades i gaskamrar. Detta är fullständigt vansinnigt och tycks vara motbevisat för länge sedan. Det program som gjordes av redaktionen för Uppdrag granskning var oerhört talande (se gärna programmet genom att klicka på länken: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1415578.

När jag ser programmet inser jag en sak: Detta är inte godtagbart. Jag skulle aldrig öppna upp någon kyrka för dem. Detta handlar om kristen antisemitism och destruktiv kristen enögdhet i dess mest utpräglade form. Den typen av katolsk tro som de företräder har inte den dialoginställning som jag möter i Stockholms katolska stift och i t ex Focolarerörelsen (www.focolare.se). Därför är det fullständigt obegripligt att påven kan godta SPPX!

Fullständigt obegripligt!

Teknikmagasinet gick jag förbi igår – ett ”paradis” för män som gillar ”boys toys”. Visst är det roligt med prylar – datorer, TV, dvdspelare o s v. Fast ibland tror jag att vi män är mer beroende av prylar än vad kvinnor är. Dessutom tror jag att vi män blir mer frustrerade när prylarna inte fungerar än vad kvinnor blir. Jag själv är ett sådant exempel.

I morse skulle jag åka iväg tillsammans med min fru. Vi skulle ta vår bil och glad i hågen gick jag ut för att ta loss motorvärmaren (elektrisk kopplad till ett uttag på huset). Jag öppnade dörren plockade bland några saker som låg på passagerarsätet, satte i nyckeln och tryckte på startknappen (jo så är denna min Volvo konstruerad) och ingenting hände mer än ett litet hackande från motorhuvuen. Jag förstod genast vad som hänt. Batteriet hade laddat ur och frustrationen steg 200 grader inom mig och adrenalinet pumpade omkring i min kropp samtidigt som en enorm förvirring spred sig. Vad skulle jag göra? Bilen var i det rådande läget obrukbar och mörkt var det både ute och inombords. Jag bestämde mig snabbt för att försöka ladda upp batteriet med den lilla batteriladdaren som jag skaffade till min förra bil. Hustrun gick iväg till bussen och efter mycket om och men fick jag upp motorhuven och efter ytterligare pusslande och trasslande lyckades jag förstå hur jag skulle koppla laddningssladdarna till själva bilbatteriet. Varje årsmodell har sina finesser som för oss vanliga dödliga är näst intill obegripliga. Men för en gångs skull hade jag hjälp av bilens handbok och nu när jag skriver detta blogginlägg laddar förhoppningsvis batteriet snällt och vänligt. Frustrationen håller på att lägga sig och jag inser att detta är, som Karlson på taket skulle ha sagt: Världsliga saker.

Det är viktigt att fokusera på rätt saker – snarare än de världsliga, att se vad som är verkligt viktigt.

Gode Gud, hjälp mig med detta idag.

Det goda samtalet är ett samtal där man i full respekt för varandras olikheter delar tankar och idéer. Ju mer man då lyssnar till varandra, ju mer upptäcker man hur mycket det finns gemensamt. Dialog istället för monolog. I kristna sammanhang är det så lätt att föra monologer. Vi vet vad vi har och det vi har är det bästa och allt annat är bara skräp. Den stora uppgiften då är att få den andre att inse att det den själv står för, det som är viktigt för den andre, det är värdelöst och den kristna monologen ska föra vederbörande ut ur okunskapens dimma in i den kristna klarsynen.

Den attityden som återfinns hos kristna fundamentalister är ganska förfärlig. Man lyssnar inte in vad den andre tänker, vad den andre tror, vad som är viktigt för den andre och man ser inte på den andre med respekt.

Dialog istället för monolog måste vara vägen framåt i ett multireligiöst samhälle. Tack och lov har Svenska kyrkan startat ett centrum för religionsdialog och som ligger i Stockholms stift (Svartmangatan 7 i Gamla stan)! Religionsdialog i respekt för den andre i stolthet över det egna är grundväsentligt.

Vad än alla kristna fundamentalister hävdar menar jag att det bara finns en enda Gud och det är Gud. Utifrån det perspektivet har vi i de monoteistiska traditionerna en gemensam nämnare. Sedan förstår vi Gud på olika sätt och för mig som kristen är det viktigt att Gud möter på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det berättar jag gladeligen om i respekt för oliktroende.

Idag satt jag med mina ”bröder” från den judiska och muslimska traditionen och åt lunch och delade olika tankar. Vi planerar ett möte i höst kring de olika religionernas syn på året (kyrkoår, judiska och muslimska året). Tack och lov för det goda delandet! Tack och lov för samtal som är livsviktiga.

Dialog snarare än monolog – tydligare kan det inte sägas.

Jag tror knappt mina ögon när jag sitter på flygplatsen i Chicago och läser om Luleås inställande av manifestation till åminnelse av förintelsen i går. Att spela ut förintelsen mot Gazakonflikten som gjorts av en präst i Luleå stift är att tala om helt olika ting. Gazakriget har varit fruktansvärt och så oerhört många oskyldiga människor (inte minst barn) har omkommit. Men att jämföra detta med ett krig där 6 miljoner judar + homosexuella och Romer utrotades med industriell intensitet – det är häpnadsväckande! Vi får inte ge antisemitismens fula tryne nya möjligheter. Förintelsens ideologi får inte börja gro igen. Vi måste om och om igen berätta om vad som hände under förintelsens dagar, om och om igen påminna oss om det industriella djävulskapet som hade en idémässig grund som växte fram som en smygande farsot hos så många människor. Också många här i Sverige var antisemiter och tyckte att judar var allmänt obekväma och egentligen skulle hålla sig på sin kant (eller helst inte vara kvar i Sverige alls).

Som kristna måste vi stå upp för våra judiska systrar och bröder och med rasande tydlighet protestera mot allt som luktar antisemitism. Jag menar att man kan göra detta och ändå vara starkt kritisk till både den israeliska invasionens övervåld med vit fosfor, många 100 palestinska döda barn, FN-kopplade byggnader som sprängdes trots kunskap om lägeskoordinater, liksom man kan och måste vara starkt kritisk till de ständigt fortgående palestinska raketangrepp som skedde mot israeliskt område – angrepp med bas också mitt ibland civila.

Men, att ställa in manifesterandet kring förintelsedagen/Raoul Wallenbergdagen är inte bara djupt beklagligt – det luktar illa!

är jag tillbaka på min blogg om inget annat inträffar.

Jag var med en vän på en bar i Gamla stan igår kväll. När jag kom in var det genast en som kände igen ”prästen”, trots att jag fortfarande hade halsduk runt min prästkrage. Min vän och jag hamnade strax intill mannen och hans kamrat och så småningom utspann sig ett samtal om prästens tystnadsplikt. Vad mannen inte visste var att prästens absoluta tystnadsplikt bara gäller vid själavårdsliknande samtal och bikt. Man ska bara vara två personer närvarande, prästen och konfidenten, och det får inte handla om ett allmänt ”skvallrande” i stil med: Du som har tystnadsplikt, nu ska jag berätta något för Dig… Nej, tystnadsplikten handlar om själavård och inte allmän ”information”. Prästen får då inte säga något till någon och kan inte heller tvingas vittna i domstol.

Att komma till en präst för att ha ett själavårdande samtal eller för att bikta sig är därför en stor möjlighet. Inget förs vidare. Man kan tryggt tala om det som tynger och det som gläder. Prästen tiger!

Just nu pågår den ekumeniska böneveckan för kristen enhet. För samman dem är temat och för mig är det en påminnelse om att vi kristna hör ihop. Vi är syskon i samma familj med samma himmelska förälder. Men temat för samman dem handlar inte om att vi ska bli som den andre, tro som den andre, göra som den andre. Temat är inte: slå ihop dem! Nej, denna bönevecka får påminna oss om vikten av att sträva efter att lära känna varandra än mer, lyssna till varandra än mer, förstå varandra än mer i den allra största respekt och samtidigt dela med oss av vår egen tro, vår eget ställningstagande. Det handlar om en ömsesidig respekt i den ömsesidiga kärleken som Jesus utmanar oss till.

Ekumeniken påminner oss om att kyrkorna tillsammans är som en slipad diamant med många olika glimrande sidor. Varje sida är vacker i sig men tillsammans utgör de den underbara ädelstenen och som är så värdefull. Det är först när diamantens alla sidor finns där slipade som den kan spegla och bryta ljuset på så många olika sätt. Därför behövs vi tillsammans, med våra olikheter. Låt oss gå framåt på enhetens väg i bön, i gudstjänstliv – i ett syskonskap där olikhet inte behöver vara hotande. Därför vill jag ropa i en ekumenisk iver:

För samman dem!

Change – det är väl vad alla hoppas på nu. En förändring i den amerikanska finanssituationen, som ju också påverkar globalt. Change – en förändring i relation till Irak och Iran där diplomatiska samtal kan bli det viktigaste snarare än millitära insatser. Change – en förändring i klimatfrågor och miljöpolitik som kan leda till en bättre miljö för våra barn och barnbarn. Jag hoppas mycket på Obama även om själva installationstalet idag (de delar jag hörde på radio) inte var så radikala som jag hoppades. Men, det är en ska att bli och en sak att vara.

Vår uppgift nu som kristna är att be för Barack Obama, be att han ska orka, be att han ska ”smittas” av Guds blick på världen. Låt oss be för Honom och hans familj, för, som sagt, det är en sak att bli och en sak att vara.

På trappan till huset som bl. a. inrymmer studieförbundet Sensus, stod vi, judar, kristna och muslimer denna måndagskväll. Vi talade, reciterade från Koranen och Bibeln och vi bad tillsammans. Vi, Abrahams barn, var förenade i en andakt för situationen i Gaza och södra Israel.

Vi talade inte om vems fel det är. Vi nämnde inte Hamas eller Israels regering eller Fatah. Men vi lyssnade respektfyllt på varandras inlägg och varandras heliga skrifter, och vi bad till vår gemensamma Gud – till Gud bortom alla beteckningar, till Gud bortom alla religioner i glädje över vår egen religion och i full respekt för den andres.

Ett 100-tal människor slöt upp för att manifestera att vi hör ihop – hör ihop som bröder och systrar oavsett tro, oavsett härkomst. Vi hör ihop och tillsammans fick vi dela smärtan över hatets och våldets Gaza, tårarnas och längtans Israel och Palestina.

Jag tackar Jesus Kristus för denna kväll – så enkel och så viktig!

I natt beslöt Israels regering att införa ett ensidigt eldupphör i Gaza. Det är ett stort steg framåt men i skrivande stund har Hamas redan skickat iväg raketer in i Israel. Låt oss bedja för att en fredsprocess ändå ska kunna vara möjlig – att vapnen helt ska tystna och gränser öppnas. För människornas skull.

Bön för Gaza

Livets Gud och hoppets Gud
Vi vet att du hör förtvivlans och lidandets rop.
Därför kommer vi inför dig
när bomber skjuts över Gaza
när raketer faller över södra Israel
som dödar, skrämmer och förstör

Vi ber för alla offer för krigets vanvett
särskilt för dem som mist sina barn och nära anhöriga,
för de skadade, för de som gett upp hoppet.
Vi ber för Gazas många barn och ungdomar
att de ska behålla hoppet om en värdig framtid

Vi ber för läkare, sjukvårdare och humanitära hjälparbetare
som i all nöd och kaos försöker hjälpa skadade och traumatiserade.
Vi ber för israeliska och palestinska ledare
att de ska få mod att besinna sig och se och handla för folkens och allas gemensamma bästa,
och få stopp på allt våld och övergrepp.

Gud, Du som fortsätter att kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning
i en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet
tack att du kan verka i oss det som vi inte kan erkänna för oss själva.
Du kan ge oss insikt om det vi inte orkar bära eller tala om.
Du kan påminna oss om det vi försöker glömma.
Du vill ge oss ett hopp bortom allt förnuft.

Gud förbarma Dig! Kriste förbarma dig! Gud förbarma dig!