Dagen började kl 05.10 av att väckarklockan ringde efter en ganska kort natt. Efter dusch och tidig första frukost, koll på mail etc gick jag ut för att ta bilen in till stan. Motorn var näst intill stendöd. Batteriet hade laddat ur. Det händer med jämna mellanrum och gör mig lika frustrerad varje gång. Tack och lov har jag en liten batteriladdare för bil som jag kopplade in och hoppas nu att batteriet ska vara fulladdat igen. Jag tog mig in till stan och gick på mitt gym och tränade. Det är nödvändigt, plågsamt, skönt och framför allt: nyttigt. Efter gym och en andra frukost med snabb glimt i morgontidning var det dags kl 09.00 för ett möte med domkapitlet och svåra ärenden blandade med några lättare ärenden. Efter fyra timmar vacklade jag ut för att ca 13.30 ha ledningsgrupp i församlingen i knappt två timmar varefter jag träffaden studieförbundet Sensus i knappt en timme varefter jag kollade mailen igen, hade något telefonsamtal samt samtal med medarbetare av olika slag. Nu återstår ett kort besök på religionsdialogcentrum (ligger ännu så länge granngårds) innan jag far ut till min focolarekommunitet och hämtar ny kraft.

Ja, så kan en dag i en domprost liv se ut. Jag har inte långtråkigt!!

Idag välkomnades Gunnar Olofsgård som ny kyrkoherde i S:ta Maria Magdalena församling här i Stockholm. Det var en härlig högmässa med biskop, kontraktsprost, präster, diakoner, kör och andra medarbetare. både förtroendevalda och andra. Kyrkan var full av entusiastiska gudstjänstfirare och efteråt var det mingelmottagning i församlingssalen med plockmat och sedvanliga entusiastiska tal.

Gunnar blir en tillgång i kyrkoherdegänget i Stockholm. Han är en klok och bra person. Men det är samtidigt inte lätt att vara kyrkoherde. Många förväntningar finns, hopp och önskningar riktas mot herden som helst ska vara en blandning av jultomten och messias. Men ingen herde är jultomte eller messias. Ingen kan komma med de stora gåvorna eller de räddande (frälsande) lösningarna. I en församling ska det naturligtvis finnas en bra och tydlig kyrkoherde. Men samtidigt måste herden vara lyhörd för medarbetare. Man måste lyssna in, ge ansvar till andra, låta ideella medarbetare få växa gällande olika ansvarsområden, samarbeta med de förtroendevalda. Det är stora krav som egentligen inte bara ställs på herden, utan också på medarbetarna, på den gudstjänstfirande församlingen. Om en kyrkoherde ska fungera på ett klokt och bra sätt måste de övriga fungera på kloka och bra sätt. Det handlar alltså om ömsesidighet i stor respekt. Det är en sak att bli kyrkoherde och en helt annan sak att vara kyrkoherde. Många herdar har slutat. Man har inte stått ut. Församlingen har inte stått ut. Ja, under en period slutade nästan 20 herdar (under några få år). Det var en förskräckande statistik. Stockholms stift vidtog tack och lov åtgärder som handlar om kyrkoherdeutbildning, mentorsprogram, program för förtroendevalda och herde etc. Och det har blivit bättre – tack och lov. Som församlingsbo är det viktigt att be för sin kyrkoherde liksom kyrkoherden ska be för församlingsborna.

I eftermiddags var hustrun och jag hos min ingifte morbror. Kusinträff! Det var roligt att träffa släkten. Mina syskon, svåger, kusiner och, som sagt ingift morbror, träffades och delade livet, dryck och tilltugg en stund. Sådant är släktstärkande och jag gillar min släkt.

Nu har passionstiden påbörjats. Det är de två sista veckorna i fastan. Jesu väg till Jerusalem, till lidandet och korset intensifieras. För mig är passionstiden och inte minst stilla veckan så viktig. Det är en förtätad tid där jag återigen förstår att min egen smärta, mina egna tillkortakommanden inte har sista ordet, inte står där i en isande ensamhet. Försonaren är där. Jag behöver inte gå under. (Joh 11:46-57). Där kan man verkligen tala om Messias!

Jag gläds över att den mediala konkurrensen får stå tillbaka för demokrati och rättvisa. Jag tycker att vi ska vara stolta över att ha fyra stora tidningar där man går samman som en röst (och en viktig röst) för att värna om mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Carl Bildt har nu gått med på att träffa de fyra chefredaktörerna och redaktören för Aftonbladet.se. Här handlar det om ett positivt medieupprop och medieagerande. Låt oss alla skriva under uppropet om att frige journalisten Dawit Isaak (www.dn.se/freedawit). Jag hoppas att kyrkans röst kan höras än tydligare också i enskilda fall. Säkerligen finns det många som sitter oskyldigt och orättfärdigt fängslade, som torteras, som förvägras kontakt med anhöriga! Bibeln understödjer tydligt att vi ska agera. I Ordspråksboken står det: Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar. (Ords 31:8) Här kan biskopsmöte eller enskilda biskopars agerande betyda mycket. Hellre göra något än inget alls. Det kan handla om uppmaning till förbön, om uppmaning till att skriva på protestlista etc, etc. Har nu detta redan skett, har jag missat det och kan då glädjas över att det sker. Har det inte skett borde det ske snarast! Låt bönens och hoppets låga brinna!

I kväll kl 20.30 slocknar förhoppningsvis stora delar av Sverige. Earthhour – jag vet inte vad det betyder i det långa loppet men för mig är det en påminnelse om att än mer tänka och handla miljömässigt. Många bäckar små… Stockholms domkyrkoförsamling är med och släcker ljuset i kväll i och kring alla tre kyrkorna. Hoppas att det ska fungera! Själva har vi gäster hemma och kommer att släcka det ekeltriska ljuset.

Låt oss tillsammans vara med och tända ljuset och släcka ljuset!

I måndags kväll ( så där vid 18-tiden) började media att höra av sig till mig. Ett antal tidningar ringde och ville höra om hur vi förbereder oss för den kungliga vigseln, vem som ska viga, vad jag tycker, tänker önskar och tror i det sammanhanget. Gång efter gång fick jag upprepa att det ännu inte är bestämt vem som ska viga brudparet. Gång efter gång fick jag svara på frågan om jag skulle vilja viga dem, och svaret var detsamma. Jag gör vad de önskar i det fallet. Så småningom blev lite mycket av det mediala på en gång. Men jag ska inte klaga.

Jag tänker på vårt skoningslösa mediedrev som driver drabbade politiker framför sig. Mona Sahlin kan säkert vittna om det hon varit med om för många år sedan. Nu är det Wanja Lundby-Wedins tur. Jag har sannerligen inte all kunskap om vad som skett inom AMF men någon sorts mänsklig medkänsla kan man väl trots allt ha. Rätt ska vara rätt men finns det inte en gräns för hur långt media kan gå? Det borde finnas ett etiskt tänkande kring löneavtal men också ett etiskt tänkande kring mediedrev.

Nu gläds jag över att Tuulikki Koivunen Bylund ligger på första plats i biskopsvalet i Härnösands stift. Lycka till Tuulikki! Jag kan ana vad Du känner…

Vilken glädje det var att få beskedet att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har valt Storkyrkan som sin vigselskyrka!!! Jo, jag erkänner det: Jag hoppades, spekulerade precis som alla andra och tyckte att jag fann ganska goda argument. Men det är en sak att hoppas och att spekulera och det är en helt annan sak när verkligheten uppenbaras. men vi gläder oss och precis som jag sagt i diverse dagstidningar hälsar vi brudparet varmt välkomna. Tillsammans med alla inblandade ska vi forma en gudstjänst som i den allra bästa bemärkelsen sent ska glömmas. Vem som viger vet vi i skrivande stund inte men även där spekulerar jag och antar att ärkebiskop Anders Wejryd inte är en alltför grov gissning.
När nu vigseln är ett faktum är det likaledes ett faktum att kyrkan i sin helhet behöver rengöras. Enligt vård- och underhållsplanen för Storkyrkan skulle detta ha skett redan 2007 men p gr av sedvanlig pengabrist, p gr av bedrövlig struktur som innebär alltför få boende och ännu färre kyrkotillhöriga i vår församling, har vi inte haft råd och har inte råd nu heller. Nu vänder vi oss till stiftet med ett önskemål om kyrkobyggnadsbidrag och kanske kyrkoantikvarisk ersättning för att med Länsstyrelsens tillstånd, arkitekter och andra experter involverade, kunna genomföra en sorts konservering av kyrkans inventarier och i bästa fall också valven, en konservering som innebär rengöring enligt konstens samtliga regler. Tänk att få visa upp Stockholms stifts katedral för omvärlden ren och skinande inuti…

Vilken glädje att få påminnas om Maria. Jo, alla våffelentusiaster har väl kommit ihåg att våffeldagen handlar om Vårfrudagen som handlar om Maria – Jesu moder. Maria är viktig i Svenska kyrkan, Vi sjunger om henne, vi firar hennes bebådelse (vilket vi gjorde i söndags) och hennes kyrkogångsdag (vilket vi firade i februari) och Guds moder (som vi firar den 4:e advent). Maria är en ekumenisk länk mellan våra olika trossamfund. Hon är den syster och moder som visar på Jesus Kristus med hela sitt liv. Så borde jag leva mitt liv också – att med hela mitt liv, i allt det jag gör som make, pappa, arbetskamrat, domprost, vän etc, etc, visa på Jesus Kristus. Maria får inspirera mig. Hon får vara en medsyster som jag kan dela smärtan med, glädjen med. Genom hennes sätt att leva Ordet, ja genom hennes sätt att bära Ordet i sitt hjärta, att nära sig av det, får hon vara en inspiratör.

Jag drömmer om att vi skulle kunna sätta oss i en ekumenisk samtalsgrupp och dela med varandra vad Maria betyder. Jag tror att Hon kan vara den medsyster som skulle se att vi har än mer tillsammans än vad vi kanske först tror. Kanske kunde hon, när vi verkligen vågar dela med oss av vår syn på henne, med varandra få våra förutfattade meningar att komma på skam.
Jag tror det! Och vilken glädje!

Hej alla bloggläsare! Jag är nu ledig några dagar men åter i cyberrymden den 26 mars.

Cirka tio personer var samlade denna morgon till en förbönsmässa i Storkyrkan. Varje lördag kl. 11.00 firar vi förbönsmässa. Förbönen innebär att vi högt ber några av de böner som turister och andra skrivit och lagt på vårt förbönsaltare i Olaus Petrikapellet. Det är fint att se hela högen av förböner på så många olika språk som vaktmästaren samlat in och lagt i en korg. Vi har korgen med på vårt mässaltare som ett tecken på att dessa böner också bärs fram även om vi inte är så duktiga på japanska, koreanska och andra språk som återfinns på bönelapparna. Vi, det är gudstjänstvärd och flera av deltagarna i mässan och ibland prästen, som ber högt.

Förbön är viktigt och för min del litar jag på bönenens kraft. Det är viktigt att be för andra, för varandra och för sig själv. Det är likaledes viktigt att be för världen , för allt elände och för allt gott. Att be är inte en ersättning för handling. Nej, att be är ett komplement. Handling och bön hör ihop. Ora et labora heter den gamla klosterdevisen – bed och arbeta.

Så åt jag lunch med min mamma, två av mina syskon, ett syskonbarn och hustrun. Det är alltid roligt att träffa familjen. Vi gör så ibland, ja faktiskt ganska regelbundet. Efter lunchen återvände jag hem för att läsa inskickad rapport gällande vårt stora projekt rörande cityarbete. Väldigt mycket positivt har skett ute på företag och i S.t Jacobs kyrka. Jag gläds över allt det vi som kyrka har åstadkommit, alla människor vi nått ut till under de senaste åren genom S:t Jacobs kyrkas arbetslag bestående av anställda och volontärer. Och arbetet fortsätter. Kom till S:t Jacob och ta del!

Själva dagen – dagen H, som i Hearing gällande biskopsvalet i Stockholms stift gick av stapeln idag. 8 kandidater, två utfrågare och en från samrådsgruppen (ordförande Christina Schanckenburg) samlades på scenen i folkets hus vid Norra barntorget kl. 11.30. Vi var nog alla lite nervösa av lite olika skäl. Vi talade om hur det skulle gå till, hur vi skulle stå, gå, sitta, titta etc. Efter allt detta praktiska åt vi lunch tillsammans bakom scenen i ett litet konferensrum och nervositeten steg ytterligare några grader åtminstone hos mig. Så var det dags för porträttfotografering och tillslut så var det dags att få mikrofon och sedan sätta sig på lämplig plats längst fram nedanför den stora scenen.
Nu hade mycket folk fyllt upp bänkarna. Förtroendevalda, präster, diakoner, andra intresserade satt bänkade och Christina S gick fram och välkomnade oss alla varefter vi sjöng den underbara psalmen 183 – en psalm vi har gemensam med så många kyrkor och samfund.

Sedan var det dags för oss alla att äntra scenen och successivt presentera oss under två minuter vardera. Jag talade om mina två underbara döttrar, om min hustru som jag varit gift med i 28 fantastiska år och min tillhörighet till Focolarerörelsen och naturligtvis om att jag är domprost i Stockholms domkyrkoförsamling och att jag gillar att läsa böcker, lyssna på musik och här kan jag lägga till att konst är viktigt i mitt liv. Jag fick frågan vilket konstverk jag helst ville vara och svarade att jag vill vara en skulptur av Giacometti.

Vill jag då bli biskop? Jag hävdar (liksom säkert många andra) att det är en sak att bli och en sak att vara. Som biskop får man ta tag i många problem som jag slipper som domprost, höra mycket elände som jag slipper som domprost, arbeta ännu mer än jag gör som domprost. Vill jag verkligen bli biskop i Stockholms stift?

Svaret är: JA – det vill jag !!! Men varför? För att jag också (precis som Cecilia Wadstein sa) älskar Stockholms stift. Jag är född här, uppvuxen här. Jag har levt mitt kyrkliga liv här och tycker att Stockholm är ”världens stad” (och landsbygd och skärgård)! Jag tror att jag kan bidra till mycket som biskop och jag vill vara med och driva mina hjärtefrågor och andra frågor i en stark Kristuscentrering. Jag vill vara med och värna om evangeliet, att det får höras i så många olika sammanhang på så många olika sätt eller ”språk”. 99 språk och inga trösklar kan få stå som en rubrik över den kyrka jag drömmer om i Stockholm. jag vill föra dialog med förtroendevalda, medarbetare, och ideella medarbetare på stifts- och församlingsnivå. Jag tror att jag kan bidra med viktiga tankar i biskopskollegiet och ser fram emot möjligheten att sitta i kyrkomötet. Mångfald i olika sammanhang är viktigt och jag vill att alla ska känna full hemhörighet i kyrkan, oavsett sexuell identitet, hudfärg, hemort etc.

Att få värna om blivande diakoner och präster, och varande diakoner och präster ser jag som oerhört viktigt.

Nå väl. Allt detta och mer därtill bara om jag blir vald.

Men annars då? Vad gör jag om jag inte blir vald? Då förblir jag domprost i Stockholm med full energi och glädje, förhoppningsvis till gagn för min församling, för de människor som vistas där (ca 200.000 personer varje dag) och till gagn för det stift jag också är satt att tjäna.

Men hearingen var spännande. Jag tycker om att stå i strålkastarskenet och tala om det jag brinner för.

Kanske kan det vara meriterande..?

– – –

Ps: Biskopshearingen återfinns på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=160044. Där kan Du gå in och se och lyssna till oss allihop.

Idag var det invigning/vernissage/öppet hus/presentation/etc (välj själv) av Seglora smedja – mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle (fast nog finns det flera mötesplatser t ex S:ta Katharinastiftelsen). Det var roligt att vara på invigningen/vernissage/det öppna huset/presentationen/etc (välj själv) även om jag kom sent. 18.30 infann jag mig och fick träffa initiativtagarna Eva Lindqvist-Hotz och Helle Klein är två drivande entusiaster. Det känns väldigt bra med ett sådant tankecentrum som kan inspirera till dialoger och få andra att fundera vidare. Deras hemsida är http://www.seglorasmedja.se/.

Jag menar att kyrkans röst måste höras än mer i vårt samhälle, i samhällsfrågor av olika slag. När kyrkan förkunnar evangelium handlar det inte om att tala ut/in i ett tomrum. Nej kyrkans röst måste höras i det samhällssammanhang där hon de facto finns. Om kyrkan ska vara trovärdig kan vi inte bara vara i våra byggnader. Nej, släpp kyrkan loss, det är vår. Låt oss våga finnas på många ställen. Låt oss höja våra röster för att höras. Kyrkans budskap är ett värmande och ibland brännande budskap som får politiska (inte specifikt partipolitiska ) konsekvenser.

När jag såg en Elviskonsert från Hawaii blev jag inspirerad av den sista kommentaren som någon konsertansvarig gjorde i högtalaren när konserten var slut. Då sa en mansstämma: ”Elvis has left the building”. Det är kyrkans stora utmaning, möjlighet och framtidsväg. Vi måste våga lämna våra invanda platser och också finnas utanför, innanför, bortom det givna.

Kanske kan Seglora smedja inspirera till detta? Jag vill tro det!

I går satt jag i en diskussionspanel kring frågan ”Vad får man göra i kyrkan?” Det handlade om konst i kyrkorummet. Vad är tillåtet? När vet man att man överträtt gränsen? Det blev ett bra samtal som stimulerade till fortsättning. Konsten är ett viktigt språk i kyrkans sammanhang och har alltid varit det. Det spännande i vår tid är, menar jag, att bjuda in samtidskonstnärer till en brottning i kyrkorummet, en brottning med budskapet, en brottning med det heliga rummet, en brottning som både kan vara provocerande, fördjupande och somkan ställa en massa frågor till kyrkorum och evangeliet som rummet och evangeliet har viktiga svar på, svar som inte är heltäckande men som leder en människa vidare.

Men när vet man då att man har överträtt gränsen för det tillåtna, för det accepterade? Egentligen vet man inte det förrän man har överträtt gränsen. Gränsen för det som är möjligt i ett heligt kyrkorum går egentligen först just där man har passerat den vilket gör det oerhört spännande.

Samtidigt måste kyrkan veta varför samtidskonsten ska finnas där, den samtidskonst som inte är den självklara i stil med kors, mariafigurer o s v. Jag menar att samtidskonsten, ja all konst, i kyrkan måste vara instrumentell i den bemärkelsen att den på något sätt, som inte behöver vara omedelbart uppenbart, ska ha med evangeliet att göra. Kyrkans uppgift är ju att i ord och handling, i konst och musik, i dialoger av olika slag, visa på evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Men för vem är då konsten? Det finns ett begrepp som gör mig allergisk. Det är begreppet finkultur. Som om den fanns en sorts fulkultur eller mindre värd kultur. All seriös kultur är kultur. All kultur som inte skadar en människa utan som i grunden vill uttrycka något som vi gemensamt uppfattar som mänskligt, är kultur. Sedan kan vi i konstens sammanhang tala om kvalitet och brist på kvalitet även om jag inte är mannen att bedöma vad som är vad. Jag vet vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker är spännande, ibland får jag möta sådant som utmanar mig och kanske t o m provocerar mig, men att därför kunna tala om kvalitet i den seriösa konsten, det vågar jag mig inte på. Men ordet finkultur segregerar. Som om vissa saker bara var till för vissa. Finkultur är till för de som bor i vissa stadsdelar. Någon sa i ett sammanhang att vill man lyssna till klassisk musik i kyrkor, ja då får man fara in till stan. Det är inget för de här ute på landsbygden.

Låt oss inte segregera inom kulturens område. Låt oss gemensamt ”avskaffa” ordet finkultur. Kultur är snarare ett erbjudande, en inbjudan, en utmaning, en möjlighet för både Dig och mig och alla andra – en möjlighet där bildkonsten, samtidskonsten skulle kunna få vara ett språk i det heliga rummet som vi blir ännu bättre på att föra fram. Finkultur? Nej tack!