I dag har Stockholms domkyrkoförsamling skrivit kyrkohistoria! Efter en härlig lovsångsmässa i S:ta Clara kyrka med konfirmation där konfirmanderna gjorde ett strålande framträdande under ledning av prästen Mats Nyholm, samlades en stor skara för att vara med om det symboliska överlämnandet av nycklar. Vaktmästaren Antima hade blockat fram några oerhört stora nycklar av modell ”ä” som överlämnades till Carl-Erik Sahlberg av mig som en symbol för att verksamhetsansvaret nu övergår till honom som lokal chef. Carl-Erik och hans medarbetare i S:ta Clara, både ideella och anställda, har, drivna av den Heliga Anden, verkligen byggt upp en fantatstisk verksamhet både vad det gäller gudstjänster och det diakonala arbetet. Inga Pagréus, Hans Hernberg, Marie Lindsmyr, Antima Linjer, Kent Svensson och många, många fler (ingen nämnd och ingen glömd) betyder ofattbart mycket för allt det som sker i S:ta Clara. I den korta cermonin hölls tal av Clara kyrkas vänners ordförande Marianne Lidskog, vice ordförande Elisabeth Sandlund, Carl-Erik Sahlberg, kyrkorådets ordförande Sören Ekström och undertecknad. Dessutom talade vänföreningens förste ordförande. När alla talen var hållna och en sång sjungen åts det smörgåstårta för att fira.

S:ta Clara kyrkas vänner har nu tagit över arbetsgivaransvaret för den anställda personalen. Verksamheten som bedrivs ska också fortsättningsvis stämma med Svenska kyrkans tro, lära och liv och gudstjänster som regleras av Svenska kyrkans kyrkohandbok ska följa dess ordningar m m, m m. Avtalet med S:ta Clara kyrkas vänner räcker fram till sista december 2013. Sedan får vi se vad som händer. Men i dag har vi skrivit kyrkohistoria. På sätt och vi har det bildats en sorts ”icketerritoriell församling”. Den ligger geografiskt i Stockholms domkyrkoförsamling men är, genom avtalet, en egen storhet. Församlingsborna som bor i Klaraområdet tillhör Stockholms domkyrkoförsamling.

S:ta Clara får nu utveckla sin egen verksamhet i den karismatiska, diakonala och evangelikala riktningen inom Svenska kyrkans ram och Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka som tillhör Stockholms domkyrkoförsamling får ta vidare steg i det som jag anser som tre viktiga punkter. Mer om det i nästa blogg. I dag skrevs det i alla fall kyrkohistoria!

Aldrig någonsin har vi haft så många böner i en bönelåda på så kort tid. Jo, så är det. Ca 960 böner kommer att bäras fram i Storkyrkan i morgon på vår förbönsmässa kl. 11.00. Några kommer att bedjas högt medan de allra flesta bara kommer att finnas där tillsammans med de böner som skrivits i Storkyrkan under den gångna veckan. Drygt 5000 böner finns i skrivande stund på Svenska kyrkans hemsida (du kan nå den via vår hemsida www.storkyrkan.nu). En del är kritiska till att böner skrivs på webben. Men för min del tycker jag att det är fantastiskt Det finns en längtan hos människor, en längtan efter gudsrelation, en längtan efter att någon ska höra deras hjärtans rop. Och Gud hör bön, menar jag. Det är meningsfullt att bedja. Sedan kanske vi inte alltid får det bönesvar som vi skulle önska och kanske är det t o m så att vi alltsom oftast inte uppfattar Guds svar. Vi får träna vårt inre lyssnande och skärpa vår blick – och till syvende och sist leva i tillit till Guds nåd, som bär också när vi inget själva märker.

Kom och var med i storkyrkan i morgon, kom och bed tillsammans, kom och fira mässa!

Vad gör vi av våra böner sedan efter gudstjänsten? Jag tänker mig en bönepärm där alla dessa böner kan få sitta under en period, en pärm som kan få ligga framme på vårt bönealtare under en period så många kan få läsa dem/bedja tillsammans med dem som skrivit bönerna.

Det är fantastiskt med den virtuella bönelådan!!

Antagningskonferensen nalkas för 22 prästkandidater. Det är många. Jag kommer inte själv att delta på den konferensen men många andra kommer att vara där, biskopen biskop electus etc, etc. Den stora uppgiften som bygger både på en process under själva konferensen och på samtal med domkapitelledamöter, församlingspraktik, samtal med terapeut är att skilja ”agnarna från vetet”. Vilka kan antas som prästkandidater för Stockholms stift? Vilka får vara med i den fortsatta processen fram till, förhoppningsvis, prästvigning? Det är sannerligen inte lätt. Många känner en stark inre kallelse. man upplever att Gud har berört på ett djupt sätt, att man är kallad att bära ut evangeliet om Jesus Kristus som präst i den delen av den världsvida kyrkan som kallas Svenska kyrkan. Man brinner för förkunnelsen och för tanken på att räcka sakramenten till Sveriges folk. Men det räcker inte. Kyrkan gör en prövning gällande lämplighet. Det kallas den yttre kallelsen. Ser kyrkan den enskildes inre kallelse och bekräftar kyrkan denna kallelse? Det är frågan. För kandidaterna är det naturligtvis pirrigt och det händer att man får ett nej. Just nu kan vi inte se denna inre kallelse hos Dig trots det Du säger. Det är biskopen ytterst som avgör och det går inte att överklaga biskopens beslut i denna fråga, men biskopen har då antagningskommittén som stödgrupp på sin väg mot beslut. Om man får ett nej av biskopen lämnas det muntligt, ansikte mot ansikte. Det är nödvändigt när beskedet kan vara smärtsamt. Man kan också få det beskedet att man kan behöva komplettera med några extra terapeutiska samtal, mer erfarenhet från församlingsengagemang o s v och att man ska lämna in papper som styrker detta något år senare.

Nu är 22 kandidater säkert lite pirriga inför konferensen. För många av dem kommer det att gå utmärkt (kanske för alla… Det ger sig). Men det är viktigt med en rejäl prövning av dem som längtar efter att få bli präster. Det är sannerligen ingen mänsklig rättighet att bli präst. Det är en Guds kallelse där kyrkan bekräftar. Det är kyrkans uppdrag att göra detta. Det är skönt att vi har ett så kraftfullt prövningssystem så att det så långt som möjligt blir bra personer som fungerar väl i olika sammanhang som vigs till präster. uppdraget att förkunna evangeliet och räcka sakramenten är så ofattbart viktigt. Mänskliga brister ska så lite som möjligt stå i vägen. Sedan är vi ändå alla bristfälliga och alla syndare. Åter igen vill jag citera biskop Bo Gjertz: Kyrkan är en skara förlåtna syndare. Så är det och jag är en av dem!

Men inte bara präster är viktiga i kyrkan (vilket en del tycks tro ibland) utan alla som vill vara med är viktiga. Kyrkan får aldrig bli en prästkyrka utan måste än mera utvecklas till att bli en kyrka där vi alla hör samman, med olika gåvor, men där det är lika ”fint” att vara ideell medarbetare som anställd, präst som lekman. Svenska kyrkan behöver var och en som vill engagera sig för evangeliet. Låt oss tillsammans i olika sammanhang, utifrån olika gåvor, bära ut evangeliet om Jesus Kristus. Guds Ord åt folket! Det är viktigt. Visst är det viktigt vilka som blir och inte blir präster, men den viktiga frågan är om vi är beredda att svara JA på Guds kallelse till var och en av oss att följa Jesus Kristus.

Man må tycka att det är naturligt att domprosten, som chef för domkyrkan, är med när en kunglig vigsel ska äga rum i domkyrkan, men jag är, trots eventuell naturlighet, ändå väldigt glad och väldigt hedrad. I dag har det blivit helt och hållet offentliggjort att vi är fyra som tjänstgör vid högaltaret i Storkyrkan den 19 juni nästa år. 3 biskopar varav en ärkebiskop och så jag. Jag har sannerligen ingen aning om hur själva upplägget kommer att bli men jag utgår från att det finns önskemål från brudparet samt att vi fyra som ska tjänstgöra kommer att tala oss samman utifrån givna förutsättningar.

Jag gläder mig också över att det är så självklart att kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling med självklarhet väljer kyrklig vigsel, med självklarhet väljer att säga Ja ”inför Gud och i denna församlings närvaro”. Det är en bra början på ett äktenskap. De får inleda sin juridiska relation med att be tillsammans, att påminna sig om att de, oavsett allt, aldrig någonsin är övergivna av Gud.

Jag är naturligtvis glad över att de inte valde en annan kyrka, slottskyrkan eller någon öländsk kyrka, utan att de kommer till Storkyrkan – till en förhoppningsvis rengjord Storkyrka.

Mycket återstår och det är spännande. I dag kan jag bara i all ödmjukhet, åter igen, säga: Jag känner mig hedrad, jag gläds och jag vill tillsammans med de tre biskoparna, bidra till att göra det kungliga brudparets vigselgudstjänst just till en gudstjänst med de själva i centrum och med Gud i centrum.

I dag var jag en vanlig församlingsbo som gick i en av mina församlingskyrkor. Det är underbart att också få fira gudstjänst i kyrkbänken och dela livet med de andra gudstjänstfirarna från samma ”infallsvinkel”. Prästen Jenny som predikade höll en, i mitt tycke, strålande predikan, om den laglärde fariseen och tulltjänstemannen som båda går till templet för att bedja. Båda är judar och utifrån denna berättelse höll Jenny en predikan som framhöll fariseens uppgift att vara ställföreträdande laghållare, ställföreträdare för hela folket. Hon lyckades med konststycket att göra en djupt kristen predikan utan att tala illa om judendomen och fariseer. Det är ju så lätt att den kristna tron blir ersättningsteologisk. Judendomen har då spelat ut sin roll och det är det kristna som gäller. Men Gud är trofast (1 Kor 1:9) och därför gäller också de andra förbunden som Gud har slutit. Låt oss därför inte spela ut kristendom mot judendom. Gud är trofast! Låt oss istället lära oss mer av båda våra systerreligioner (Judendom och Islam) och ge dem tolkningsföreträde gällande deras tro liksom vi som kristna har tolkningsföreträde gällande vår tro. Gud har fler förbund men Gud är trofast. Tack och lov!

Spelar egentligen kristen tro någon roll? Skulle man inte lika gärna kunna strunta i den och i allt annat vad trosåskådning heter? Har inte Humanisterna egentligen rätt? Det finns nog ingen Gud och de kristna har egentligen gått på världens blunder. Man kan väl leva ett bra liv i alla fall? Så kan man naturligtvis resonera om man är ateist. Men som kristen menar jag att kristen tro faktiskt spelar roll. Den kristna tron säger att Gud blivit människa på ett unikt sätt i Jesus Kristus, att Jesus levt, undervisat, samlat lärjungar etc, dött och uppstått. Dessa påstående omfattar vi kristna. Men sedan måste man fråga sig vad dessa påståenden får för konsekvenser i det egna livet? Handlar det om att skydda sig mot ett helvete, att den som inte tror hamnar i det brinnande Gehenna där man ska gråta och skära tänder? Personligen har jag svårt att tänka mig ett helvete utanför och bortom alla helveten som människor dagligdags upplever i detta livet. Varför skulle vi bli straffade i evigheters evighet av Gud som är kärlek? Vad är det för typ av kärlek som vill straffa alla som inte tror rätt? Och hur vet jag att jag tror rätt? Ska det vara tro enligt Katolska kyrkan, enligt Pingstkyrkan, enligt Svenska kyrkan, enligt Baptisterna, Missionskyrkan, Metodisterna, Alliansmissionen etc? Hur vet jag vad som är rätt tro? Är det en bokstavlig tro på Bibelns texter? Hur gör jag då med hela utvecklingsläran? Räcker det med att tro på Gud? Måste jag tro att Jesus jungfruföddes, gick på vattnet etc?

Naturligtvis spetsar jag till det. Men poängen med dagens blogg är att framhålla att kristen tro i hög utsträckning handlar om att fördjupa mitt liv här och nu, att i Jesu efterföljd leva kärleken gent emot mina medmänniskor och leva i kärlek till mig själv (älska min nästa som mig själv). Att följa Jesus är att försöka att leva så sant mänskligt som möjligt, att förändra världen så att Guds kärlek lyser igenom där människor upplever ett helvete. Den kristna tron vill säga mig att jag inte är ensam i detta mitt levande av mitt eget liv. När livet är tufft är jag inte utlämnad. Jesus Kristus själv är med mig, han som i sitt liv, i undervisning och handling visade på Guds gränsöverskridande kärlek. Därför är det meningsfullt att tro på Jesus. Det förändrar. Det ger mig ett nytt värde som är oberoende av vad jag presterar, oberoende av vad andra tycker, oberoende av om jag är en lyckad individ eller inte. Det handlar inte om det. Det handlar, åter igen, om att jag får vara jag.

Gud finns och har gett mig ett värde – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån mig. Därför kan jag inte tro på ett helvete som ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Den Gud som älskar och ger värde kan inte skicka den älskade och värdefulla in i något helvete, in i en evig Gudsfrånvaro. Nej, den älskande Guden, Gud som ger sitt liv för oss därför att han älskar oss, delar vårt eget helvete, är där också då vi inget anar, inget känner. Men Gud är där. Den tron spelar roll. Den tron förändrar. Den tron är en realitet, hävdar vi kristna.

Alla helvetestexter är egentligen uppmaning till att leva mänskligt, att bry sig om sin nästa i ord och handling, att spänna sig och sträcka sig lite extra för sin nästas skull. Till detta är vi kallade. Detta får vi leva -Du och jag. Jesus själv är med. Den tron spelar roll!

Rubriken låter ödesmättad, men för Stockholms domkyrkoförsamling är denna helg viktig i den bemärkelsen att regeringen har sin budgetberedning inför den kommande budgeten. Bland annat skall den kyrkoantikvariska ersättningen diskuteras. Stora summor handlar det om. Svenska kyrkan får idag 460 miljoner kronor för 2009. Förhoppningsvis får kyrkan lika mycket eller ännu hellre mer för 2010 och framåt.

För Stockholms domkyrkoförsamlings del handlar det om att få pengar till rengöringen och delvis renoveringen och kompletteringen av Storkyrkan. Om regeringen beslutar sig för att lägga fram en bantad budget inom det kyrkoantikvariska området, riskerar vi att inte få de medel vi behöver för det viktiga uppdraget.

Enligt vår vård- och underhållsplan skulle en omfattande rengöring etc gjorts redan 2007. Nu, om regeringen fattar rätt beslut, får vi möjlighet att genomföra det nödvändiga under vårterminen nästa år. Kyrkan kommer att bli ren inuti, trasiga kungsstolsfundament repareras, silveraltaret rengörs och får förhoppningsvis bättre belysning, S:t Göran och draken rengörs etc, etc. Dessutom tvättas väggar och valv. Storkyrkan är en riksklenod ur både kyrkligt och kulturellt hänseende. Stockholms domkyrkoförsamling har inte råd att genomföra rengöringen. Vi är helt beroende av kyrkoantikvariskt och kyrkobyggnadsbidrag. Därför är denna helg så oerhört viktig. Vi vill ju kunna välkomna världens turister till en vackrare katedral, vi vill kunna välkomna alla svenskar till en av deras finaste kyrkor, vi vill kunna välkomna alla som kommer för att bedja och fira gudstjänst – välkomna dem in i en byggnad där de bortom stadens larm kan ana Guds närvaro.

Och naturligtvis vill vi kunna välkomna vår kungafamilj till den stora familjehögtiden den 19 juni 2010 som då kan äga rum i en kyrka som är glänsande i ytterligare en bemärkelse.

Kort sagt: Vi och ofattbart många andra behöver regeringens generösa beslut!!!

Denna helg är avgörande!

Du har inte levererat tillräckligt! Du får gå omedelbart! Ungefär så kan det låta i finansvärlden. Det handlar om att leverera, att visa plussresultat för fonder, för olika finansinstitut etc. Antingen är Du en vinnare eller en ”looser”. Du måste vara duktig, du måste visa framfötterna.

På den snabba kapitalmarknaden är detta en självklarhet. Man får ett jobb och hoppas att man kan vara kvar så länge som möjligt. Det blir en sorts rodeo där det gäller att sitta kvar så länge som möjligt på den bångstyriga tjuren innan man blir avkastad. Men rodeo är en sak och arbetsmarknaden en annan. För frågan är vad detta gör med vår syn på oss själva och på andra? Är jag bara den jag är när jag förmår prestera? Är jag bara den jag är när jag är duktig och visar framfötterna? Vad betyder egentligen människovärdesfrågan? Har vi skapat ett samhälle där människovärdet är en sorts slaggprodukt, något som vi skippar, något som inte har med samhället och det officiella att göra, något som inte har med arbetsliv, finansvärld etc att göra?
Det viktiga blir att vara lönsam, lönsam för samhället. Vinna eller försvinna!

Kyrkan måste igen och igen och igen stå upp för människovärdet. Det får aldrig bli ”bara” en privatsak. Kyrkan måste värna människovärdet också i det officiella samhällslivet. Det handlar ju om hur vi ser på varandra, hur vi tar hand om varandra och till syvende och sist får det konsekvenser för hur vi behandlar varandra i alla olika sammanhang.

Har man rätt att ta någons liv? Nej och åter nej! Nu pågår rättegången mot den unga pojken och flickan som tog en kamrats liv. Det hela är en djup tragik med enbart förlorare inblandade. Dråp eller planerat mord – det är vad rätten kommer att diskutera. Men i grunden handlar det om människosyn och människovärde. Vinna eller försvinna? Kyrkan, alla vi kristna, måste våga stå upp för det som Jesus påminde om: Älska Din nästa som Dig själv. Snacka går ju… men vi måste leva det budskapet. Låt oss konkret börja i dag. Det börjar i det lilla, i det innevarande.

Bön är fantastiskt och så ofattbart livsviktigt. Bönen är hjärtats samtal med den vi vet älskar oss. Ungefär så sa Theresa av Avila (Teresa av Ávila (Teresa av Jesus, egentligen Teresa Sanchez Cepeda Davila y Ahumada), född 28 mars 1515 i Gotarrendura, Ávila, Spanien, död 4 oktober 1582 i Alba de Tormes, Salamanca, Spanien, var en spansk mystiker, karmelitnunna och ordensreformator. 1970 utnämndes hon till kyrkolärare. Teresa av Ávila vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hennes helgondag firas den 15 oktober. Information från Wikipedia)

Till Dig som läser min blogg vill jag säga: Bed! Det finns inget som är för stort, inget som är för smått att samtala med Gud om. Gud hör bön. Sedan är det frågan om vi har sådan ”hörsel” att vi hör Guds svar till oss. Kanske kan en av våra böner vara att vi ska bli mer lyhörda för Guds svar i våra liv.

Svenska kyrkan har f o m idag en hemsida gällande bönen där man kan skriva egna böner. Vid Storkyrkans förbönsmässor kommer dessa böner att bäras fram och några kommer att bedjas högt.

Samtidigt kan det vara bra att påminna sig Psaltarens underbara ord:Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. (Ps 139:4)

I senaste numret av tidningen Dagen (som jag nu har börjat prenumerera på – den har verkligen blivit mer allkristen under Elisabeth sandlunds ledning – tack!) publicerar Anna Runesson och Anders Runesson en tänkvärd artikel (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175040) som är kritisk mot Svenska kyrkans presentation av sitt kyrkokansli där de kritiserar Svenska kyrkans presentation av sig själv som en idéburen organisation. Jag kan förstå kritiken samtidigt som jag själv använder mig av den definitionen ibland. Svenska kyrkan är mer än en idéburen organisation Svenska kyrkan är buren och inspirerad av Guds heliga Ande. Svenska kyrkan bekänner sin tro på den treeniga Guden. Tron på Skaparen, Försonaren och Livgivaren är viktiga grundfundament i kyrkan. Men vi måste våga tala tydligare om detta!! Vi tillber inga läror och ingen from idé, citerar skribenterna från psalm 743 i psalmbokstillägget. Nej det är så sant! Vi tillber levande Gud som möter mig som tydligast i en medmänniska, i Jesus Kristus och som är närvarande genom den heliga Anden här och nu. Vi måste våga stå upp för detta och inte hamna i det ”tjusiga” byråkratspråket – åtminstone inte utåt. Det är en sak att vi inåt talar om kyrkans kommunikationsplattform med kärnvärden som öppenhet och hopp etc. men utåt ska vi leva det och förkunna Kristus – Kristus som är världens ljus. Så kort sagt, Anna och Anders Runesson, kyrkan kan inte definieras utan Kristus!! Pris ske Gud!

Går man in på Svenska kyrkans hemsida finns en fin definition av den kristna tron:

Kärlek är grund och mål för kristen tro. All äkta kärlek kommer från Gud. Det är kärleken som ger liv.
Vi kan uppleva kärlek i relationer med andra människor och med Gud. Gud vill våra liv och vill upprätta en relation till varje människa. Genom Jesus får vi veta mer om vad Gud vill och vem Gud är.

Bönen viktig
Att tro är att hoppas och kämpa. Bönen är den vanligaste vägen till tro. Man behöver inte tro för att be. Hjärtats uppriktighet och längtan är betydelsefullt för bönen. Att avsätta tid för bön och att tillbringa den tiden med sig själv och sin bön är en förutsättning för relationen med Gud. Det spelar mindre roll hur väl vår bön är formulerad. Det är hjärtats samtal med Gud som räknas.

Detta borde publiceras än mer! Kanske skulle den artikeln kunna komplettera det skrivna i den broschyr som debattörerna med all rätt har skarpa åsikter om.