Svenska kyrkan fattar självständiga beslut i olika frågor därför att vi är ett självständigt trossamfund. I grund och botten kan Svenska kyrkan fatta vilka beslut man vill på kyrkomötet utan någon som helst hänsyn till dem som tycker olika. Majoriteten bestämmer. Samtidigt är det en förödande kyrkosyn som kommer fram i ett sådant tänkande. För Svenska kyrkan är sannerligen ett självständigt trossamfund samtidigt som Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan, en del av Kyrkornas världsråd, en del av Lutherska världsförbundet med systerkyrkorelation till flera kyrkor – inte minst Svenska missionskyrkan, men också med ett avtal tecknat i Borgå mellan Church of England, Finska kyrkan, en av de tyska lutherska kyrkorna etc.
Vi hör ihop bortom våra samfundsgränser. Därför är det så viktigt att föra ekumeniska samtal, att inte isolera sig, att lyssna, att dela, att försöka förstå varandra bättre, varandras olikheter och varandras likheter.

Med en dåres envishet vill jag stå upp för vikten av ekumeniska relationer. Jag skulle vilja starta ett Stockholms ekumeniska råd där vi skulle kunna samtal, dela, lyssna, kanske fira gudstjänster tillsammans på någon sorts stiftsnivå eller på annat sätt. Med en barnslig dåres envishet hävdar jag att vi har så mycket gemensamt. Vi har olika traditioner i våra samfund. Vi har olika trostolkningar och teologisk grundsyn men låt oss samtala, låt oss träffas regelbundet. Låt oss se vilka steg vi kan ta i gemenskap!

Om några veckor är det ett möte om det ekumensika landskapet 20 år efter Johannes Paulus II:s besök i Sverige. Vi har haft en ekumenisk vår i Sverige där steg tycktes tas i rätt riktning, på väg mot den enhet som Jesus ber för och ber om. Just nu känns det mer som kylig höst i det ekumeniska klimatet. Åtminstone märks inte det officiella ekumeniska samtalet. Om det finns behöver samtalstonen vara högre. Det blir då ett vittnesbörd för omgivningen.

Vi har inte råd att enbart tänka på vårt eget samfund! Vi ska vara tydliga. Vi ska leda på olika vägar men vi får inte tappa kontakten med våra systrar och bröder i andra trossamfund. Ekumeniken är livsviktig! Vi behöver än mer se vad vi kan göra tillsammans!

Därför, oavsett vad vissa inom kyrkan sorgligt nog säger och menar, får aldrig det ekumeniska samtalet tystna! Tystnar andra måste vi fortsätta, med den barnsliga dårens envishet, att envisas med dialog.

Så var årets bokmässa över och en oändlig mängd av människor var samlade i mässhallarna i Göteborg. Bokförlag, litterära föreningar, antikvariat, tidningar, scener av olika slag, olika trossamfund och mycket, mycket mer och många, många fler var samlade för årets litterära begivenhet. Det var sedvanligt oerhört roligt och stimulerande att vara där.

Jag bär med mig många härliga intryck men också några beklämmande. Jag kan inte låta bli att känna mig beklämd när man från en seminariescen kunde höra en kyrkans företrädare (om än pensionerad) hävda att det kanske inte gjorde så mycket om Svenska kyrkan genom sitt eventuella beslut om juridisk vigsel för samkönade skulle bli ekumeniskt isolerad. Det kändes som om ekumenik var ointressant, som om ekumeniken har spelat ut sin roll. Visst, vi kan strunta högaktningsfullt i alla andra och köra vårt eget ”race”. Men är det detta vi är kallade till som kyrka? Har inte Jesus, i Johannesevangeliets 17:e kapitel, uttryckt sin bön om och för kyrkans enhet, enenhet som jag tjatat om som en enhet i mångfald, men där vi borde reflektera mer över hur vi kan behandla samkönade och särkönade på identiskt samma sätt i kyrkan och ändå vara ekumeniskt lyhörda? Ekumenisk lomhördhet är inget eftersträvansvärt – och samtidigt, åter igen, samkönade par och särkönade par ska behandlas på exakt samma sätt! Ingen diskriminering får ske!!

En del menar att frågan om vigsel av samkönade är samma fråga som prästvigning av kvinnor. Och vad hade hänt om inte kyrkan (tack och lov!!) beslöt 1958 att det var möjligt att prästviga kvinnor? Men alternativet hade varit särbehandling och diskriminering. Det viktiga var och är att evangeliet bärs ut, att dopets och nattvardens sakrament räckes till Sveriges folk, inte vilket kön den har som innehar vigningstjänst i kyrkan. Jag menar, att de två frågorna inte går att jämföra.

Mitt andra intryck som gjorde mig beklämd är att Humanisterna (om än deras ungdomsförbund) praktiserade ”avdop” i en monter. Som döpt ateist kunde man få sätta sig i Humanisternas monter, läsa någon form av rituell text, få vatten på huvudet som blåstes torrt med en hårtork, och så var man avdöpt. Det är tragiskt att humanisterna ska vara så anti kyrkorna och anti kristen tro. Hela deras budskap känns som ett negativt budskap som handlar om att slippa, att bli av med, att lämna. Humanisterna skulle bli viktiga samtalspartners om de istället ägnade sig åt att utveckla sin övertygelse i positiva termer, kanske något om hur fantastisk tillvaron kan vara utan en religiös tro eller något annat. Allt detta andra känns bara beklämmande och gränsen överträddes när detta konstiga ”avdop” lanserades (tror de verkligen att man kan bli avdöpt? I så fall har de någon sorts antireligiös tro som blir religiös på ett konstigt sätt varesig de vill det eller inte).

I övrigt var det väldigt roligt och jag hade förmånen att få delta i ett seminarium i Göteborgs domkyrka kring Sven-David Sandströms nykomponerade kyrkomusik som senast i dag framfördes i Storkyrkan. Sven-David Sandström komponerar ju kyrkomusik för Storkyrkans körer och orgel och för Hässelby Villastads körer och orgel under tre års tid. tanken är att det ska finnas nyskriven kyrkomusik för varje sön- och helgdag under ett helt kyrkoår. ”Credo – en kyrkomusikalisk bekännelse” är titeln på projektet. Sven-David, Camilla Lundberg och Johannes Landgren samtalade om projektet och Domkyrkokören och Gustavikören sjöng under ledning av Michael Sager. En hel del kom för att lyssna och naturligtvis var jag stolt över att få berätta om projektets sammanhang sett ur Storkyrkans perspektiv.

Nu vankas vardag igen!

I dag öppnade bokmässan i Göteborg. Sedan ett antal år tillbaka far min fru och jag dit. I år hann hon före mig genom sitt arbete. Men denna fredag kommer jag efter. ”Mecka” hägrar. Jo, så är det. Bokmässan är ett ”Mecka för bokälskare” och jag företar min pilgrimsfärd.

När jag var liten diktade min pappa som julklappsvers: ”Mycket läsa gör Dig klok, läs därför ock denna bok..” Mycket läsa gör mig och många andra kloka. Det finns nästan inget så underbart som att få sitta i lugn och ro och läsa en bra bok. Alltför sällan hinner jag det beroende på domprostarbetet och samtidigt vet jag hur nödvändigt det är. Jag lever alltså i ett sorts ständigt dåligt samvete, ständig längtan och ständigt konstaterande av brist på tid. Suck!!

Mycket läsa gör Dig klok, läs därför ock Bibelns bok. Jag traversterar min far. Böckernas bok är också så viktig att läsa. Den utmanar, den leder vidare djupare in i livet, den ger Ord att leva av. Bibeln är en fantastisk bok! Så spännande, så utmanande, så innehållsrik, så svårtolkad, så mångbottnad. Hösten 2000 var Bibeln en storsäljare på bokmässan. Den lanserades som årets stora och nya bok. Bibeln 2000 var helt ny – den tredje officiella bibelöversättningen i Sverige och den första som inte konungen ”gillat och stadfäst”.

Snart kommer jag att leda några bibelsamtal i Storkyrkan. jag återkommer om när och vad. men att samtala om bibeltexter, att samtala om den kristna tron, det är ett sätt att komma djupare in i livet, ett sätt att komma närmre Gud. Välkommen att vara med!

…men först bär det av mot ”Mecka”.

Kyrkovalet är som sagt genomfört och riktigt många röstade i vår församling. Ca 18 % av de röstberättigade. Det är, procentuellt sett, fler än i de flesta andra stockholmsförsamlingarna. Jag är glad över att så många gick iväg och uttryckte sin vilja. Nu återstår det att kyrkofullmäktige väljer en valberedning som föreslår kandidater till kyrkorådet. I december utser det nya kyrkofullmäktige ett nytt kyrkoråd.

Men redan nu talar vi om framtiden, o verksamhetsplan och budget för 2010. I mitt huvud rör sig olika tankar för vår församling. Naturligtvis vill jag att Jesus Kristus ska vara fokus i allt det vi gör. Vilken kyrkoherde vill inte det? Men för Storkyrkan skulle jag ändå önska följande:

1. Att gudstjänstlivet och framförallt söndagsgudstjänsterna präglas av en rik liturgi.
2. Att förkunnelsen präglas av en inklusiv teologi. Med det menar jag en teologi som bejakar en mångfald som dock är tydlig i vissa grundläggande ordningsfrågor – t e x ämbetsfrågan.
3. Att man i Storkyrkans gudstjänstliv ska känna sig sedd, bekräftad och upprättad oavsett sexuell identitet.
4. Att många olika dialoger ska kunna komma till stånd: Religionsdialog, ekumenisk dialog, kulturdialog och andra samhällsdialoger.
5. Att Storkyrkan ska vara en katedral med föreläsningar, seminarier etc. av många olika slag.
6. Att Storkyrkan ska ha ett rikt konsertant liv där också många av de befintliga och traditionella konserterna ska kunna fortsätta.

Men också att storkyrkan förutom att den är en riks- och stiftskyrka ska kunna få vara en bykyrka för folket i Gamla stan. Jag vill på något sätt uppmuntra de lokala kyrkotillhöriga att komma till sin egen kyrka. Cirka 3000 personer bor i Gamla stan. Storkyrkan är i allra högsta grad också vår (jag är ju också Gamla stan-bo) ”egen” kyrka.

Fortsättning följer om S:t Jacob

Igår avgjordes kyrkovalet. Jag kan inte säga att jag är särskilt entusiastisk och inte heller djupt besviken. Jo, jag är djupt besviken över att Sverigedemokraterna gick framåt. Det är bedrövligt. De står i grunden för en främlingsfientlighet som är obiblisk. är det något som de gammaltestamentliga och socialt medvetna profeterna dundrade om, är det att det var viktigt att bry sig om främlingen. Kyrkan och kristen tro får inte användas som främlingsfientligt redskap. Tvärtom borde kyrkan vara en ännu starkare spjutspets gent emot regering och riksdag när det gäller vår flyktingpolitik. Vi har råd att vara generösa! Vi har råd att vara medmänskliga! Vi har råd att visa omsorg om flyktingen och inte den omsorg som handlar om att skicka tillbaka honom eller henne med två poliser som eskorterar. Sverige borde kunna vara ett föregångsland i flyktingpolitik! Sverigedemokraterna är därvidlag ett destruktivt parti.

Nu är kyrkovalet över och nu gäller det att gå vidare med delvis nya förutsättningar beroende på mandatfördelningar och nya individer på olika poster. Nu får vi låta allt talande om partipolitikens vara eller icke vara i kyrkans sammanhang bero. Det är nu ointressant. Det viktiga är att förtroendevalda, ideella medarbetare och anställda vill kyrkan utveckling och framtid där evangeliet om Jesus Kristus får vara både bärande och i fokus. Det är det viktiga och då är det ointressant om man är moderat, socialdemokrat, posktillhörig eller något annat.

Gårdagen är förbi – morgondagen känner ingen!

Ett är nödvändigt är dagens tema. Det handlar om Gudstillit. Vi lever naturligtvis i en oro för morgondagen. Hur ska det bli när… Vem kommer att… Klarar jag av…? Var dag har nog av sin egen plåga, säger Jesus i dagens evangelium (Matt 6:31-34). Ordet plåga (kakos) på nytestamentlig grekiska kan också betyda ondska/den onde. Det ordet antyder att vi lever i en dualistisk tillvaro där ont och gott står i ständig strid mot varandra och den största och viktigaste striden är inom oss, inom Dig och inom mig. Vi har att i varje val, varje sekund, välja mellan ont och gott, mellan Gud och djävulen. Valet är Ditt och mitt – inte imorgon men idag! Det enda riktigt nödvändiga är då tilliten till Gud, att välja Gud, att välja kärleken till Gud och kärleken till vår nästa, vår medmänniska utan att för den skull nedvärdera och trampa på oss själva. Vi ska ju älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Det är nödvändigt – det enda nödvändiga, om jag ska förstå Jesus rätt. Resten vet Gud om att vi behöver.

Idag får vi också be för kyrkovalet, bedja och rösta! Det är oerhört viktigt att Du som är medlem i Svenska kyrkan och har fyllt 16 år går och röstar idag (om Du inte redan har gjort det). Valet är Ditt! Och Din röst behövs – idag!

Jag har tidigare bloggat om vår katastrofala hearing i Storkyrkan där våra lokala kyrkopolitiker var eniga i nästan alla frågor. Möjligen var man en aning oense om de förtroendevalda skulle lägga sig i trosfrågor.

Jag längtar efter att förtroendevalda ska börja tala om det som är kyrkans budskap, inte bara om nog så viktiga frågor som äktenskap för samkönade eller inte. Men är det inte rimligt att också trosfrågor får komma upp till samtal, att förtroendevalda engagerar sig i det som är kyrkans grundläggande budskap. Vilken bibelsyn har egentligen våra olika förtroendevalda? Vad menar de med att Jesus är Guds son? Menar de det alls? Tror de alls att Gud möter oss i mänsklig gestalt? Vad betyder dopet för dem? Vad betyder nattvarden – vilken nattvardssyn har de?

Men kan man kräva detta av de förtroendevalda? är inte detta mer ett krav som man kan ställa på präster, diakoner, pedagoger o s v? Det är klart att präster, diakoner, pedagoger m fl anställda inom Svenska kyrkan borde ha en klar uppfattning men jag menar att även de förtroendevalda borde sätta sig in i dessa grundläggande frågor och inte bara tala om konsekvenserna av evangeliet. I detta fall spelar det ingen roll om man har en partipolitisk beteckning! Det viktiga är vad hjärtat är fyllt av, för det borde munnen tala (Luk 6:45).

Det tycks nu vara typiskt att när Kyrkans Tidning presenterar en ”Stor guide till kyrkomötesvalet” i dagens nr handlar det om äktenskapsfrågan, tillhörighetsfrågan, tak för kyrkoavgiften och om kyrkomötet även i framtiden ska väljas genom direkta val.

När tidningen Dagen i går presenterade en undersökning med den braskande rubriken ”Teologi skiljer kyrkopolitiker åt” blir det mer intressant. Naturligtvis kommer kyrkan och äktenskapet upp. Sedan rubrikerna: Det viktigaste för kyrkan i framtiden, Kyrkans viktigaste uppdrag, kyrkan och politiken, Kyrkan och invandrarna, Kyrkan och andra religioner, Kyrkan och Bibeln och personen Jesus. Dessa frågor borde ha varit ännu mer på tapeten i ”valrörelsen”. Men även efter kyrkovalet är de viktiga.

Så till alla förtroendevalda inom kyrkan vill jag säga några få dagar innan själva valet: UT PÅ BANAN! Stå upp för Din tro! Det är ju den kristna tron som måste vara grundläggande i allas vårt engagemang i kyrkan och därvidlag är inte tron en privatsak!

Så, förtroendevalda i alla församlingar – Ut på banan!

Kyrkan och partipolitiken hör ihop! Nej, jag har inte ändrat åsikt från förra blogginlägget! Jag tycker att det är angeläget att kyrkan, d v s Stockholms domkyrkoförsamling, ges möjlighet att bjuda in Riksmötet och hovet m fl till riksmötesgudstjänst. En sådan hade vi igår och kyrkan var så gott som fullsatt av politiker, deras respektive, kungafamiljen, andra från hovet och ytterligare andra personer. Naturligtvis är humanisterna förargade men de behöver inte gå. Gudstjänsten är frivilligt val. Förr ingick gudstjänsten som ett obligatorium. Nu inbjuder vi med frihet för den enskilde riksdagsledamoten att avstå.

Det blev en fin gudstjänst där biskop Caroline predikade, undertecknad hade inledningsord, imamen Abd al Haqq Kielan reciterade från Koranen och kantorn Maynard Gerber sjöng från den judiska liturgin. Det är fantastiskt att många från regeringen kommer (inklusive vår statsminister som inte tillhör Svenska kyrkan). De fick lyssna till underbar musik av bl a Sven David Sandström, med Gustaf Sjökvist som kördirigent och med Mattias Wager vid orgeln. Allt sammantaget med gott stöd av våra utomordentliga vaktmästare Stig och Lena och kyrk- och gudstjänstvärdar m fl, gjorde gudstjänsten minnesvärd för så många som kom fram och tackade varmt och innerligt.

Det är viktigt att vår riksdag får konfronteras med evangeliet, att riksdagsledamöterna får stanna upp för sin egen räkning och meditera över vad evangeliet kan betyda för dem mitt i all deras stress. Evangeliet har med en politikers vardag att göra och med de politiska besluten att göra i den bemärkelsen att evangeliet om Jesus Kristus måste få vara ett salt, ett salt som ger smak, ett salt som lyfter fram.

Evangeliet måste få belysa viktiga samhällsfrågor och inte bara förpassas till att vara något sorts allmänt ”opium för folket”. Därför hör kyrkan och partipolitik ihop även om den kyrkliga förkunnelsen aldrig får bli partipolitisk.

Släpp kyrkan fri, ropar DN:s ledare idag (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/slapp-kyrkan-fri-1.951726) och då handlar det om kyrkans relation till staten och kyrkovalet. Jo, jag håller med! Låt oss slippa den statliga ramlagstiftningen som vi är det enda samfundet som har. Låt oss bli befriade från tvånget att vara rikstäckande, demokratiska och evangelisk lutherska. Visst ska vi vara evangelisk lutherska! Visst ska vi vara demokratiska men samtidigt måste vi ha en kyrka som får styras av människor som brinner för kyrkans budskap. Jag är inte ute efter att säga att vi inte ska ha Moderater, socialdemokrater o s v i våra kyrkliga styrande organ. Nej, men vad jag menar (och jag tror många med mig) är att vi behöver kristet engagerade människor, människor som brinner för Kristus, som brinner för att evangeliet förkunnas och sakramenten räckes i kyrkans sammanhang och att kyrkan är i världen och kan kommunicera i världen med många olika typer av kommunikationssätt. Partipolitik hör inte hemma i kyrkan. Kyrkan ska vara politisk i sitt budskap d v s vara med och påverka i världen, men inte partipolitisk varesig i förkunnelse eller ledning.

Det är orimligt att det partipolitiska får ta överhanden. På lokalplan liksom stiftsplan och nationell nivå behöver vi människor som känner kyrkan eller som vill lära känna mer av kyrkans verksamhet och som vill engagera sig för Guds rikes skull. Kyrkans absolut enda existensberättigande är att den är med och kämpar för Guds rike där vi mer och mer älskar Gud och mer och mer älskar vår nästa som oss själva.

Sen behövs ekonomisk klokhet och kunnighet, förvaltningskunnighet, kunnighet om fonder och stiftelser etc. Men vi behöver inte partipolitiska stridigheter. Vi behöver en kyrka som håller fram Jesus Kristus med korset och uppståndelsen i centrum i en öppenhet som innesluter.

Sen är det väl bra att staten hjälper oss med avgiftsuppbörden liksom, kära ledarskribent i DN, staten hjälper flera trossamfund som anmält att de vill få den hjälpen.

Vi behöver också kyrkoantikvarisk hjälp med våra kyrkor. Att staten skulle ta över byggnaderna och vi i kyrkan skulle hyra de kyrkor vi behöver känns inte som ett bra alternativ. Nu tycks Svenska kyrkan få 460 miljoner kronor vilket är precis lika mycket som tidigare. Frågan är hur det kommer att räcka. Behoven är stora och byggnaderna betyder mycket för oerhört många – oavsett trosövertygelse.

I dag har sex nya diakoner vigts i Storkyrkan. Biskop Caroline Krook hade sin sista vigningsgudstjänst som i tjänst varande biskop. Det blev varmt och innerligt och Guds Andes närvaro kändes påtagligt. Många präster och diakoner var där i kyrkan för att be för de nyvigda och för att sluta upp som ett stöd kring dem.

Temat var ”Enheten i Kristus”. det är ett utmanande tema. Det är ju drömmen, visionen och förhoppningsvis målet att vi, i de olika kyrkosamfunden, ska kunna nå ännu närmre varandra. Vi ska inte bli som de andra och de ska inte bli som oss ( d v s som svenskkyrkliga lutheraner) men enheten i Kristus kanske handlar om att man lever respekten och den heliga nyfikenheten på den andre. Hurdan är Din kyrka, vad är viktigt för den? Så här är min kyrka, detta är viktigt för oss… Det är viktigt att lyssna till varandra och dela med varandra. Samtidigt är det viktigt att kyrkan är tydlig. Detta är viktigt i vår kyrka. Vi är inte som ”Hasse och Tages” pastor Jansson som inte hade några bestämda åsikter om någonting. Nej, tvärtom, har Svenska kyrkan bestämda åsikter om vad som är grunden, vad som är omistligt och sedan har vi ordningsfrågor.

Enheten i Kristus är naturligtvis också utmanande inåt, inåt mot den egna kyrkan. Hur lever vi enheten i en kyrka fylld av olika teologiska traditioner? Ordningsfrågorna kan vi inte ändra på, menar jag. T e x ordningen med vigningstjänsten, den tredelade eller treledade, öppen för både kvinnor och män. Sakramenten är fastställda, högmässan ska firas som högmässan ska firas, o s v, o s v. Men det viktiga mitt i allt detta är att leva den ömsesidiga kärleken, i respekt för ordningen, men i omsorg om varandra. Det är en utmaning för oss alla.