I dag har vi firat mässa i Storkyrkan. Det gör vi varje torsdag. men just i dag var det speciellt. Biskop Caroline Krook ledde mässan, kontraktsprostarna, biskopens adjunkt, domkyrkokaplanen och jag assisterade tillsammans med en prästerlig represenmtant från Portsmouth stift i England (Stockholms stifts vänstift). Det blev en stark gudstjänst i vilken biskopen lade ned sina insigner. Under några dagar har Stockholms stift ingen biskop i aktiv tjänst. Den 8 november vigs Eva Brunne i Uppsala domkyrka.

Jag är glad för de 11 år (lite drygt) som jag haft biskop Caroline som biskop. Hon har varit fylld av omsorg, fylld av handlingskraft, fylld av tankar och idéer för att nå ut med evangeliet. Hon har haft (och har) ett öppet sinne för kulturens språk. För mig har hon alltid varit lätt att samarbeta med. Sen har hon sina svaga sidor, men det har vi alla. Det har varit 11 stimulerande år! Nu får vår biskop som är emerita i Stockholms stift men ändå alltid biskop vara med och bidra på andra sätt till Guds rike.

I kväll får vi lyssna till en konsert i Storkyrkan (kl. 19.00). S:t Göran och draken. Caroline har skrivit texten och Sven-david sandström har skrivit musiken. Det är (för en gångs skull) en gratiskonsert. Välkommen Du som läser denna blogg!

Sedan stundar Alla helgons dag och Alla själars dag. Det är viktigt att skilja mellan dessa bägge dagar, som ligger efter varandra. Vi svenskar blandar ihop helgon och våra anförvanter. Jag är övertygad om att ingen idag levande person har varit gift med ett kanoniserat helgon (man kan ha varit gift med ett helgon ur ett annat perspektiv – men det kanske mer säger något om äktenskapet). Våra nära och kära som gått före oss in i det stora gudsmötet får vi påminna oss om på söndag. I Storkyrkan tänder vi ljus för alla dom avlidit under året. men på lördag firar vi helgonen, för de är en del av vår tradition också som förebilder i tro och liv. Låt oss inspireras av dem. Mitt favorithelgon är Maximilian Kolbe. Om honom kan Du läsa mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Maximilian_Kolbe eller http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kolbe.html.

På måndag återkommer jag med nytt blogginlägg.

I dag har jag representerat Johan Fredrik Håhl och hans företrädare Johan Olof Wallin. Bägge var pastor primarius i Stockholm. Den ene på 1800-talet, den andre på 1900-talet, men de hade en sak gemensamt (förutom arbetet i Storkyrkoförsamlingen). De hade kopplingar till Nya begravningsplatsen ( nuvarande Norra begravningsplatsen). Johan Olof Wallin invigde begravningsplatsen 1827, den 9 juni och kunde bl a se till att de kroppar som förvarades i likkällaren vid Storkyrkan fick en hederlig begravning i helgad jord. Johan Fredrik Håhl kunde den 18 april 1909inviga ett ordentligt kremationskapell på kyrkogården trots att både kyrkomöte och ärkebiskop var motståndare till kremationer. Men Johan fredrik Håhl stod på sig och 80 år senare när krematoriet stängdes hade drygt 3000 personer kremerats.

Idag var vi en grupp från bland annat Stockholms kyrkogårdsnämnd, kyrkogårdsförvaltningen och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) som samlades i det jubilerande krematoriet. Vi fick höra ett långt anförande om kapellets historia, vi besökte en grav so i dagsläget rymmer ca 1000 urnor och vars monument nu var renoverat och vi kunde glädja oss över vad kremationskapellet betytt.

För den kristna trons livsinställning spelar detta med kremation eller jordbegravning ingen roll. Kroppen är ett skal som vi behöver under vår jordetid. Vår själ, vårt jag, vår djupaste identitet, får komma inför Gud – möta Gud ansikte mot ansikte i den yttersta domen som sker för var och en då tid och rum upphör.

Ibland kan man höra människor som vid sin anhörigas kista säger t ex: ”Sov gott lilla mamma”. Men jag menar att mamma inte alls sover. Hon har fått möta Gud, ställas inför den yttersta domaren, ställas inför Honom som dött och uppstått för oss – och det är något helt annat och helt oberoende av kremering eller förruttnelse Resultatet är i princip det samma. Av jord har Du kommit, jord blir Du åter.

En värdigt genomförd kremering är oerhört viktigt. Det sker idag vid våra krematorier, både de större och mindre. Tack alla ni som arbetar med detta, som orkar ta hand om våra döda anförvanter!

Tack för denna dags jubilerande ute vid Norra krematoriet! För mig var det hedersamt att få vara med och representera mina två initiativrika och modiga företrädare!

Så är jag åter i bloggvärlden, denna märkliga värld där jag som bloggare når ut till så många. Bloggvärlden, Facebook, e-post, hemsidor – det är den snabba världen där alla uppdateringar alltid känns sena, en värld där det senaste nytt redan är gammalt. Så snabbt det går – och var går gränsen för den snabbhet vi mäktar med? En liten reflektion efter att ha levt utan bloggande några dagar.

Vad som också har hänt sedan jag bloggade senast är att Rebecka och Matilda (som jag känner sedan länge) får gifta sig i kyrkan fullt ut – precis som andra brudpar. Jag gläder mig över att diskrimineringens tid nu är över! Jag gläder mig över att två av samma kön kan stå framför altaret omgivna av sina familjer och vänner och svara JA! Jag gläder mig över att det inte längre kommer att göras någon åtskillnad mellan heterosexuell kärlek och homosexuell kärlek! Där kärlek sker, sker något heligt, sa min företrädare Ludvig Jönsson i sitt postumt utgivna ”Kärlekens manifest”. Jag har i alla mina blogginlägg gällande samkönade vigslar hävdat att det viktigaste av allt är att alla par oavsett allt behandlas lika. Nu har Svenska kyrkan fattat sitt beslut. Nu får vi glädjas med våra homosexuella syskon, öppna våra kyrkor för samkönade vigslar i enlighet med den ordning som kommer att gälla i Svenska kyrkan.

Visst kommer en del präster att inte vilja viga. Det får vi respektera, men varje brudpar ska ha rätt att vigas i sin församlingskyrka av en präst som gläder sig över deras kärlek. I Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling öppnar vi med glädje för alla vigslar.

Vi kan fortfarande ha tankar om beslutsgång och beslutsinnehåll i kyrkomötesbeslutet men diskussionens tid är nog förbi i just detta ämne. Svenska kyrkan har fattat sitt beslut – med det beslutet får vi vara lojala helt och fullt.

Rebecka och Matilda, jag gläds fullt ut med Er!

I dag har 89 namn stått på talarlistan i ett enda ämne vid kyrkomötet i Uppsala. Ämnet är frågan om äktenskap för homosexuella. Staten har fattat beslutet att införa lika möjlighet för alla att ingå äktenskap, oavsett kön. Nu måste Svenska kyrkan hantera detta faktum.

Om Svenska kyrkan genom kyrkomötesbeslut i morgon fattar beslutet att alla, oavsett kön, ska kunna vigas i kyrkan genom en gudstjänstordning som kommer att återfinnas i Svenska kyrkans kyrkohandbok och som kommer att vara både ett uttryck för Svenska kyrkans bekännelse och dessutom en civilrättsligt giltig handling, väljer kyrkan en väg som naturligtvis kommer att upplevas som ett stöd för alla homosexuella och glädja ofattbart många människor. Samtidigt väljer då Svenska kyrkan att gå sin egen väg, att strunta i de allra flesta andra trossamfund. Svenska kyrkan kommer att vara en isolerad ö och en ö som dessutom är bebodd av grupper och individer med helt skilda åsikter. Risken är att denna ö kommer att ha murar uppbyggda – en splittringens ö.

Jag har hela tiden hävdat i skrift och tal att olika och lika måste behandlas lika. Svenska kyrkan står inför ett oerhört viktigt beslut och kan välja att inte diskriminera någon genom att man behandlar både samkönade och särkönade par på helt och hållet samma sätt. Alla par, oavsett kön, ska ha möjlighet att få kyrkans välsignelse över sitt civilrättsligt ingångna äktenskap. Inget par ska hindras eller på annat sätt diskrimineras utifrån sin sexuella identitet. Alla ska behandlas lika och med respekt. Först går man till den civilrättsliga myndigheten och ingår äktenskap, sedan kan man komma till kyrkan och fira en stor och härlig välsignelsegudstjänst där löften och ringar, texter och sånger, vita klänningar och mörka kostymer (eller frack), orgel och solister, tärnor och näbbar, ja allt det som många drömmer om, ska kunna förekomma. Välsignelsegudstjänsten ska återfinnas i Svenska kyrkans handbok och därmed vara en del av Svenska kyrkans bekännelse. Detta är en väg framåt.

Med detta har svenska kyrkan understrukit att man inte går i några statliga ledband alls. Det är bra att kyrkan står upp för apatiska barn gent emot statsmakten. Det är bra att kyrkan reagerar mot det ena efter det andra av riksdagsbeslut och diskussioner. Det ska vi göra och det visar att vi är en kritisk och viktig röst i vårt samhälle. Men kyrkan måste någon gång våga ta konsekvenserna fullt ut av relationsförändringen år 2000. Låt oss skiljas från staten och låt oss markera vår vilja att göra detta också genom ett beslut om att inte ansöka om juridisk vigselrätt.

Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet. Det har inget med juridik att göra. Kyrkohistoriskt är det också en ganska sen konstruktion att förena välsignelse och juridisk betydelse. Evangeliet bär! Evangeliet om den ofattbara och gränslösa kärleken är starkare än all juridik – tack gode Gud!

Låt oss inte vara ekumeniskt blinda och döva! Må kyrkomötet välja den väg som bidrar till enheten snarare än till splittringen – enhetens väg! Till detta är vi kallade av Jesus Kristus själv!
”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21)

Visst har Sverige en grundlagsskyddad demokrati. Visst innebär den bland annat en likaledes grundlagsskyddad rätt att hävda sin egen åsikt så länge man inte hetsar mot folkgrupp. Men, oron inom mig stiger kraftigt när jag läser i dagens morgontidning om Sverigedomkraternas nya medvind i opinionsundersökning. Än mer bekymrad blir jag när jag läser om deras partikonferens som hölls i helgen där kritik mot ”massinvandring” framhölls, där slogans i stil med ”ett folk, ett land, en nation” applåderades Den nationalism som tycks vara en av pelarna i deras tänkesätt har en doft (eller stank) av nationalsocialism.

För mig ryms inte detta människofientliga synsätt i den kristna tron. För den kristna tron finns inte mörkhyade, vita, färgade, etc. För den kristna tron finns bara människor, bröder och systrar från olika håll i världen, bröder och systrar som har att dela på moder jord, som har att dela rättvist på jordens resurser, som har att leva kärlekens ideal tillsammans. I psalmen 102 i den Svenska Psalmboken står det: ”Öster, väster, norr och söder, korsets armar överskygga, alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga”.

Sverige har råd att ha en generös invandringspolitik. Sverige har råd i att vara ett multikulturellt och multireligiöst föregångsland. Generositet undanröjer rädsla. Småskurenhet skapar fruktan, skapar misstro, skapar ett de-vi-samhälle med några innanför och andra utanför.

En varg i fårakläder – det är vad Sverigedemokraterna tycks vara. ”Full strid för folk och nation” – ja gärna med just en nation där vi har råd med generositet, där mångfald snarare än enfald får råda, där judar, muslimer, kristna, hinduer, buddister, ateister får leva tillsammans, där olika högtider från olika traditioner kan få firas, där olika hudfärg och olika kulturer (som inte handlar om kvinno- eller barnförnedring eller misshandel etc, etc) kan leva i en god syskongemenskap.

Gärna full strid för folk och nation utifrån ett sådant multisynsätt.

Men jag anar att detta inte är vad Sverigedemokraterna förespråkar…

I dag var jag med och tog emot den nya tyska kyrkoherden Susanne Blatt. Det var en stor högtidsmässa som vi firade i Tyska kyrkan med bl a biskop Caroline Krook som mottagande och välkomnande biskop. Susanne predikade (jag förstod knappt något beroende på att jag bara har ett års skoltyska i ryggsäcken) och celebrerade mässan. Efter gudstjänsten med flera tal var det mottagning i församlingshuset. Det var glatt, det var gott (bubbel och snittar) och det var varmt (hjärtevärme). Kort sagt en verklig fest! Jag gläder mig åt att Susanne nu är en av herdarna på Stadsholmen. Hon har ganska lång erfarenhet av Sverige, Hon är prästvigd för Svenska kyrkan och har tjänstgjort i flera församlingar och talar därför strålande svenska. Det underlättar betydligt för mig i min kommunikation med henne. Välkommen Susanne!

Festen fortsatte kl. 15.00 fast då i Storkyrkan. Det vill säga – det var körfest. Stockholms domkyrkoförsamlings gosskör, ungdomskör och S:t Jacobs kammarkör sjöng MAKALÖST i en konsert som jag verkligen gläder mig över. ja, våra körkonserter och orgelkonserter är verkligen av hög kvalitet och jag vill rekommendera alla mina bloggläsare att besöka dem. Programmen finns på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=203 och http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=403.

Läs, köp och kom!

Dagens konsert hette ”Körfest i katedralen” och det var verkligen en körfest!

Jo, det är just det jag eftersöker. Jag skulle önska att Humanisterna presenterade en positiv ateism där man redogör för allt det goda med en ateistisk livssyn utan att angripa andra trosåskådningar. Varför ska man vara ateist? Vad är det som är så bra med det? Hur understryks människovärdet i den ateistiska grundsynen? Bygger människovärdet på en mänsklig överenskommelse eller finns det något annat som stödjer tanken på varje människas unika värde? Vari ligger livets mening i det ateistiska sammanhanget? På vilket sätt hjälper en ateistisk livssyn enligt humanisterna en människa till ett ännu bättre, ännu mänskligare liv?

Jag skulle med glädje hälsa en seriös diskussion där vi skulle sitta tillsammans inte för att fördömma varandra (jag tror inte på fördömanden av det slaget, de är sällan konstruktiva),inte för att försöka omvända varandra, men för att dela, att jämföra, att hitta olikheter och likheter, för att undanröja missförstånd och felaktiga uppfattningar om varandra. Jag skulle vilja förstå mer vad ateismen kan ge en människa idag som söker en livsmening, som söker något som bär, också i livets svåra stunder, som håller att leva på och som håller att dö för? Det är säkert ganska lätt för Er Humanister att fomulera ett antal positiva påståenden (gärna med några kommentarer) som svar på mina frågor.

Bästa humanister/ateister hör av er, gärna via denna blogg så fler kan läsa det ni skriver! Det är mycket viktigare än uppmaningar till avdop, utträden ur Svenska kyrkan, ifrågasättande av föräldrars rätt att låta det egna barnet tillhöra Svenska kyrkan! Det måste ju finnas positiva saker hos ateismen som kan vara ett värdigt alternativ till andra livsåskådningar?

Eller..?

Man må tycka vad man vill, man må bli glad, upprörd, förvånad – men nu är det så att USA:s president Barack Obama har fått Alfred Nobels Fredspris. Det har funnits en tradition att fredspristagare har haft ett anförande i Storkyrkan. Jag vet inte om det är möjligt men det vore fantastiskt om Barack Obama, när han är i Sverige och hälsar på kungen, också ville komma över till ”grannen på andra sidan Slottsbacken”. Jag skulle önska en fredsgudstjänst med presidenten som talare. Det skulle vara viktigt för Sverige (och världen) att få höra honom också från Storkyrkans predikstol säga något om vad fred betyder och vad vi som kristna kan göra för att bidra till detta.

Jag kommer att vända mig till protokollschefen vid utrikesdepartementet så får vi se vad som händer. Ibland kan till synes omöjliga saker bli möjliga.

Ske Guds vilja!

Så var det dags för utlovade tankar om Stockholms domkyrkoförsamlings andra kyrka – S:t Jacobs kyrka. Just nu är den stängd för rengöring. Ullenius Ateljeer AB gör ett fantatstiskt arbete och kyrkan kommer att bli strålande ren – ja strålande förhoppningsvis på många olika sätt. Den 1.a advent slår vi upp portarna till S:t Jacobs kyrka. Då kommer ”Bered en väg för Herran” att ljuda, kyrkan att åter tas i bruk, Guds Ord förkunnas och sakramentet förvaltas (det blir naturligtvis nattvardsmässa). Men sen då, dagen efter och alla andra dagar efter första Advent. Då står den där, den underbara 1600-talskyrkan i Kungsträdgpården, nära scenen där all sköns musik ljuder och alla möjliga talare talar. Då står den där, S:t Jacobs kyrka, nära caféer och restauranger, nära operahus och museer, nära riksdagshus och varuhus, nära bankpalats och advokatbyråer. Då står den där och vad är dess funktion när 1:a advent är över? Vad är min dröm, min vision om S:t Jacob?

Mitt i bullret, mitt i stressen, mitt i höghastighetssamhällets ofrånkomliga krav mitt i citykärnan finns S:t Jacob som ett rum att komma in och Andas i. Jo, jag skriver Andas med stort A för att det handlar om Anden.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som åtminstone någon dag i veckan kan vara öppen på morgonen för att man på väg till sitt arbete eller till något annat ska kunna slinka in, tända ett ljus, bedja, kanske byta ett ord med en präst, kanske dricka en snabb kopp kaffe.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som har öppet på lunchtid för att de som finns i närheten ska ha ett rum som inte handlar om att köpa, att bedriva affärsverksamhet, att tjäna pengar, ett rum där man kan få lyssna till tystnad, men också lyssna till musik, kanske en andakt, kanske ett samtal.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där mässan är viktig – nattvardens bröd och vin som är ett konkret uttryck för Guds gränslösa kärlek – mässor där vi kommer nära varandra utan att utesluta andra.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där dialog i alla dess former också står högt i kurs, inte minst religionsdialogen med Stockholms stifts centrum för religionsdialog inhyst i S:t Jacobs församlingshus. Där finns detta centrum redan nu.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konstutställningar och filmvisningar kan finnas och förekomma i själva kyrkorummet, utställningar och filmer som utmanar, som får oss att våga ställa existentiella frågor som själva kyrkorummet vill ge ett möjligt svar på.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där Gud – stavad med stort G – kan tillbedjas på flera olika sätt så länge det sker i full respekt för själva rummets tradition och grund.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konsertant musik med våra körer får vara en av hörnstenarna i den rengjorda kyrkan, där vår fantastiska orgel får fortsätta att ljuda vid många olika tillfällen – både vid lunchtid och andra tider.

Jag drömmer om och vill bidra till att Evangeliet förkunnas på ett sätt som blir angeläget för dem som inte är så vana vid kyrkans tro och tradition.

Jag drömmer om en kyrka som är tydlig – tydlig med Jesus Kristus – utan att vara exkluderande. Också till detta vill jag bidra.

Från och med första Advent vill jag, tillsammans med ideella medarbetare, tillsammans med förtroendevalda, tillsammans med anställda och framför allt tillsammans med alla andra och Dig vara med och successivt förverkliga S:t Jacobs kyrka som en plats där man verkligen kan Andas.