Nu har jag varit med min bror i det Heliga Landet. Vi har gjort en kristen turistresa. Jo, jag har varit där många gånger, men att få göra det med min bror var en stor upplevelse, en resa på flera plan. Vi har rest i Jesu fotspår och jag frågade min icketroende bror hur han upplevde det hela. Han såg det som en intressant historisk resa. Och visst har det varit historia, religionshistoria och det Heliga Landet, är fyllt av sådan historia. Liksom svår nutida historia. Yad Vashem och Betlehem upplevde vi samma dag. Det är två storheter som kräver och tar mycket energi. Yad Vashem är förintelsemuseet där vi som kommer från judisk bakgrund inser att våra föräldrar skulle ha transporterats bort om Hitler hade tagit över Sverige. Museet är nödvändigt. Förintelsen får aldrig glömmas och inga andra krig kan jämföras med detta industriella helvete. Och sedan ned till muren mellan Jerusalem och Betlehem där Palestinierna tidvis och oftast behandlas under all kritik av Israelisk militär. Det är två obegripliga och ojämförbara storheter som vi ändå mötte och måste förhålla oss till.
Hot och försvar där identiteten är den som är hotad. Israel som land. Palestina som eget land. Kan en tvåstatslösning komma till stånd? Kan Israel sluta att bygga på ockuperad mark? Bosättarrörelsen försvårar den politiska lösningen. Kommer president Abbas att klara av att leda Palestina i framtiden?

Det Heliga landet – vad är heligt? Är platserna heliga? Är stenarna heliga? För mig är det Heliga Landet heligt därför att Gud är så påtagligt närvarande genom människorna, genom de som ber i Al Aqsamoskén, genom de som ber vid Västra muren och i synagogorna, genom dem som ber i de olika kyrkorna. Det är människorna som gör landet heligt. Politiken som förs är inte helig. Muren med taggtråd och omänsklig behandling är inte helig. Men Israelen och Palestiniern och alla de övriga som finns i landet är heliga därför att de genom sin religionsutövning där människorna i full respekt för andras tro lever sin egen religion vittnar om den ende Gudens närvaro.

För min bror och mig var det en viktig resa. Han fick en aning av det gudomliga på ett för honom helt nytt sätt och jag fick återvända till en plats som betyder så mycket för mig.

Jag har semester och är åter i bloggossfären den 31/10 om inte förr.

”Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sa översteprästen Kajafas och syftade på Jesus. (Joh 11:50). Men kan man applicera detta också på situationen i Afghanistan? Idag träffas utrikesminister Carl Bildt och oppositionsledaren Mona Sahlin för att resonera om vårt militära deltagande i Afghanistan. Under den gångna helgen dödades en svensk soldat och i början av veckan skottskadades två svenska soldater. Är det verkligen vår uppgift att sända unga män och kvinnor in i ett livsfarligt område för att vara med och skapa stabilitet? Ja, säger många, inklusive vår regering. Det är viktigt att vi är där och den som leken ger får leken tåla. De inblandade i insatsstyrkorna måste finnas kvar så att inte Talibanerna och andra tar över och skapar kaos och militär och religiös diktatur. Vi måste värna demokratin, stabiliteten, friheten, möjlighet till utveckling. Och det finns så många goda argument.

Och samtidigt: riskerar inte insatserna att implodera, som Kyrkans tidnings ledare skriver idag (http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/ledare/insatsen_i_afghanistan_hotar_att_implodera_0_15207.news.aspx?) Den stora insatsen blir att försvara de egna soldaterna. Vi far utomlands för att försvara oss själva. Mot vilka? Vilka militära krafter i Afghanistan hotar oss? De goda argumenten för att vara kvar krackelerar om det mest blir ett försvar för de egna. Å andra sidan? Om vi lämnar, om fler lämnar – vad händer då med civilbefolkningen i landet? Vart tar demokratin vägen? Lämnar vi landet till fundamentalistisk diktatur? Klarar den Afghanska regeringen och presidenten att hålla stånd själva?

Hur många svenska soldater är freden värld? Hur många kistor ska skickas hem och döda soldater få postum hedersbetygelse innan Sverige drar sig tillbaka? Hur många svenskar ska dö för folket i Afghanistan?

Frågorna är fruktansvärt svåra. Jag har inte hela bilden, inte all fakta, inte så stor kunskap i detta. Men, personligen undrar jag och anar mitt eget svar när jag ser kistan på flygplanets transportband.

Är Svenska kyrkan inskränkt eller öppen? Den debatten har förts på kommentarerna till ett av mina blogginlägg. Det är så lätt att säga att en kyrka är inskränkt så fort den har en uppfattning, en profil, en övertygelse som inte stämmer överens med den andres uppfattning. Jag kan tycka att andra trossamfund kan ha en inskränkt syn i vissa frågor därför att jag och min kyrka har en annan syn. Men ärligt talat, hur långt kommer man med det resonemanget. Vi må framföra olika påståenden om hur den andre är, vi må måla upp den andres kyrka, den andres tro i svart-vita färger, men vi måste komma ihåg att vi målar utifrån, bedömer utifrån och ser inte alltid nyanserna, ser inte inifrån. Låt oss se på varandra med respekt, låt oss samtala med varandra i nyfikenhet över den andres åsikter, den andres trosuppfattning i glädje över vår egen.

Själv är jag glad över en kyrka som så tydligt tar ställning för samkönade äktenskap, som så tydligt tar ställning för de marginaliserade i samhället, som så tydligt tar ställning för människovärdesprincipen som talar om alla människors lika värde och som gör allt detta på en god biblisk grund. I fler och fler kyrkor av reformatorisk tradition väcks dessa frågor och fler och fler röster höjs runt om i världen för att man ska gå samma väg som Svenska kyrkan. Här har vi varit en förebild.

Men, och det är viktigt, som kyrkotillhörig behöver man inte dela kyrkans syn på något. Varje kyrkotillhörig har rätt att tro som vederbörande vill. Det är en generös hållning som vi delar med många (kanske de flesta trossamfunden). Däremot måste en prästkandidat eller dioakonkandidat hålla sig till Svenska kyrkans lära och liv såsom den återges i bekännelseskrifterna och tolkas av kyrkoordningen. Svenska kyrkans präster och diakoner kan kort sagt och draget till sin spets, riskera att förlora uppdraget att vara präst eller diakon om vederbörande bryter mot det som stadgas i kyrkoordningen. Det finns alltså begränsningar för vigningstjänsterna inom Svenska kyrkan. Det gäller också biskopsämbetet. Men detta är inte konstigt, det återfinns också i andra episkopala kyrkor inklusive den katolska. Någon ordning måste det ju vara…

Liksom i den Romersk katolska kyrkan ryms det många olika linjer i vår kyrka men liksom i den Romersk katolska kyrkan finns det saker som måste uppfyllas för att man ska diakon- och/eller prästvigas.

I Svenska kyrkan, som jag känner inifrån är det högt i tak – men det finns ett tak.
Men det viktiga kanske inte är själva taket utan den mångfald, den glädje, den möjlighet, den utmaning, den gemenskap, de svårigheter, de sorger, det hopp, som ryms under taket.

Tack gode Gud för Svenska kyrkan!

Jag har varit med min biskop och stiftstyrelsen i London på studieresa. Som domprost är man biskopens ersättare i stiftstyrelsen och då får man vara med också på denna typ av upplevelse. Det var en mycket lyckad resa där vi talade om många olika saker, skrattade med varandra (sådant svetsar samman) och delade olika ting.

Ett av de besök vi gjorde var vid London Inter Faith Centre. Centret har som devis ”True to self and open to others” (http://londoninterfaith.org.uk/). Centret är en plats där man möter människor av annan tro, lyssnar, lär, delar och är trogen sin egen identitet. Jag gladdes verkligen över att få komma dit. Religionsdialog i respekt, där det inte handlar om att försöka omvända varandra (för vem kan det i slutänden på ett respektfullt sätt), är så ofattbart viktigt. I den goda religionsdialogen berättar man för varandra om sin tro, sin övertygelse, man lyssnar till den andre i en sådan öppenhet som är beredd att lära, att inspireras. Dessa center, som finns också i Stockholm (i S:t Jacobs församlingshus) är nödvändiga i ett multireligiöst samhälle. Men en grundläggande hållning i religionsdialogen är att vi som kristna inte är generade över att vi är kristna. Den anglikanske prästen och dirketorn Fergus Capie talade mycket om den kristna genansen, där vi inte vågar tala högt om vår tro på Jesus, där vi inte vågar stå för vår inkarnationsövertygelse och vår uppståndelseövertygelse utan där vi snarare försöker vara lite försiktiga i en sorts missriktad respekt. Visst ska vi ha respekt för varandra men den respekten får inte ske på bekostnad av vår egen tro, vår egen övertygelse. Det är ingen som gläds över att någon annan inte vågar hålla fram sin tro, sin tradition.

Jag tänker ibland på programmet ”Partaj” som gick i TV på 70-talet. Jarl Borsén var då utklädd till en svenskkyrklig präst och så stod han är och sa lite lamt: ”Förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen”. Så får det inte bli. Vi måste höja våra röster för att höras – också som kristna i ett multikulturellt sammanhang. London Inter Faith Centre var oerhört inspirerande.

Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra innebär också att våga tala om svåra saker, om frälsningsvägar, om Guds vägar, om Jesu betydelse som hela världens frälsare i förhållande till andra övertygelser. Mycket finns att säga, mycket finns att dela och den kristna tron rymmer här också många tolkningsmodeller och synsätt.

Det märks på många sätt.

…också på denna lilla blogg.

Det är naturligtvis inte Sverigedemokraternas fel att de valts in i riksdagen. Det är de hundratusentals väljarna, de dryga 5 procenten, som orsakat detta. Vi är många som var oerhört besvikna på valnatten och vi är många som med förtvivlan och frustration i en osalig blandning reagerade när de tågade ut ur Storkyrkan under biskop Eva Brunnes predikan om mänskliga rättigheter.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Kanske kan Sverigedemokraterna ofrivilligt bidra till att tonen mellan de bägge blocken blir mer nyanserad, att de hårda orden minskar i antal, att samförstånd snarare än motstånd kan bli en linje. Gårdagens budgetdebatt signalerade, enligt Dagens Nyheter, något i den stilen även om Vänsterpartiets Ulla Andersson tydligen dundrade på. Men kanske, kanske kan man förenas i en god väg framåt för Sverige i öppenhet med samförstånd kring många olika frågor. Kanske, kanske kan flyktingpolitiken också bli bättre. Allt annat vore att spela på samma planhalva som Sverigedemokraterna. Och vem vill vara på den planhalvan?

Jo, jag vet att jag skrivit om detta ämne tidigare. Det borde vara mer kristendomskunskap i skolorna och nu har regeringen fatt beslut om detta. Det är ju glädjande..eller? Jo, det är klart att jag vill att svenska barn och ungdomar ska lära sig mer om den i Sverige dominerande livsåskådningen. På så många olika sätt påverkas vi av vad kristendomen gjort och gör. Alla behöver en god kunskap om vad kristen trostolkning kan innebära (det finns ju som bekant flera kristna trostolkningar). Men samtidigt får vi inte glömma bort att våra barn och ungdomar (och vi vuxna) behöver mer kunskap om vad Islam (med många olika tolkningsmöjligheter) och Judendom kan innebära. Vi behöver större förståelse för vad Hinduismen och Buddismen innebär. Vi möter också dem i Sverige. Kanske är det så att religionskunskapen borde beredas något större plats i undervisningen för att möjliggöra både bredare kunskap om kristendomstolkningar och kunskap om de andra stora religionerna.

Religionens roll i vår värld är ju både stor och viktig, på gott och på ont. Många konflikter har religiösa under- och övertoner. Vi behöver förstå mer av dessa ”toner” för att minska hat och utanförskap.

I dag predikade biskop Eva Brunne i Riksmötesgudstjänsten i Storkyrkan. Medverkade gjorde också Pater Matthias Grahm från katolska Marie bebådelsekyrkan i Stockholm och församlingsföreståndare Niklas Piensoho från Filadelfiakyrkan, domkyrkokaplan Kristina Ljunggren och jag själv. D v s vi medverkade med texter, böner och predikan. Domkyrkoorganisten Gustaf Sjökvist ledde Storkyrkans kör och biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager spelade orgel. Så långt var allt frid och fröjd.

Biskopen höll en strålande predikan som var väl grundad i Bibelordet med ett tydligt bibliskt budskap om människors lika värde, om rätten att bli behandlad som alla andra, kort sagt om mänskliga rättigheter i Sverige. Hon var oerhört tydlig och uppmanade riksdagens ledamöter att inte falla offer för motsatta åsikter i just dessa allmänmänskliga sammanhang. Hennes predikan återfinns på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=698910.

Sverigedemokraterna reste sig successivt upp från sina platser i kyrkan under biskopens predikan. Det gick inte att ta miste på att de både ville synas och höras. De marscherade ut ur kyrkan under pågående gudstjänst utan att deras partinamn var nämnt.

Det säger allt om vad de står för. Det säger allt om deras förhållande till evangeliets budskap om alla människors lika värde. Det kom en doft av brunt som tack och lov bemöttes med en stor och varm applåd när biskopen hade avslutat sin predikan.

Kyrkan kommer alltid att hävda människovärdets helgd, alltid hävda att vi borde ha en öppen och generös flyktingpolitik, alltid hävda att vi inte ska spela ut olika grupper i samhället mot varandra. Vi har råd att ta hand om barn, ungdomar, arbetslösa, pensionärer och andra och flyktingar i en ännu större flyktingkvot. Åter igen! Vi har råd!

Sverigedemokraterna talar tydligt med sitt trampande ut ur kyrkan. Det är säkert bra. Det bekräftar det som alla talar om.

Nobelpriset i medicin går i år till den brittiske läkaren och forskaren Robert Edwards! Invitrofertilisering, d v s provrörsbefruktning är hans upptäckt. Det är ett helt riktigt val av nobelpristagare menar jag. Så många par har tack vare provrörsbefruktning kunnat få barn. Jag har på nära håll följt ångesten hos en individ, ångesten och sorgen som tack vare lyckad provrörsbefruktning vändes till stor glädje. Säkerligen kan man hitta aspekter på provrörsbefruktning som ur religiöst perspektiv kan vara tveksamma men används invitrofertiliseringen endast som en befruktningsmöjlighet, har jag svårt att se denna upptäckt annat som en välsignelse. Denna möjlighet utesluter naturligtvis inte andra sätt att få barn där adoption är ett sätt, fosterbarn ett annat sätt och naturligtvis befruktning genom samlag ytterligare och det allra vanligaste sättet.

Provrörsbefruktning blir och är en viktig möjlighet – för livets skull!

Grattis till Robert Edwards för ett välförtjänt Nobelpris!

Så var det då dags! Under stark säkerhetsbevakning kommer sedvanligt Riksmötesgudstjänsten att firas imorgon kl 12.30 tillsammans med många riksdagsledamöter, folk från hovstaterna, kungafamiljen och naturligtvis den omvalde talmannen.

Jag gläder mig över att min biskop Eva Brunne ska predika, att pater Matthias Grahm och församlingsföreståndaren i Filadelfiakyrkan Niklas Piensoho ska läsa texter, att Storkyrkans kör sjunger under ledning av vår domkyrkoorganist Gustaf Sjökvist och att den biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager sitter vid orgeln. Därtill kommer en militärmusikkår att spela. Ja, det är en viktig gudstjänst och trots att kyrkan har separerat från staten sedan tio år tillbaka gläder jag mig över att riksdagen och de övriga hörsammar vår inbjudan och kommer till Storkyrkan för att be, ta in både de lästa bibelorden, lyssna på predikan, sjunga psalmerna (90 och 288) och lyssna på körsång. Denna gång har vi ekumeniska inslag i gudstjänsten och inte interreligiösa inslag. Det beror inte på något annat än att vi har interreligiösa inslag vartannat år.

Det är en knepig parlamentarisk situation och jag ber verkligen om Guds ledning för både vår regering och riksdag.

Jag hoppas att alla partier kommer att vara representerade i kyrkan. Evangeliet kommer både i inledningsorden och med största sannolikhet också i predikan att vara glasklart. Så ska det var. Kyrkans uppgift är att vara ett salt. Den uppgiften lever vi och ska vi leva än mer.