I den diskussion som förs kring Svenska kyrkans kommande kyrkohandbok, talas det om att möjligen ta bort syndabekännelsen i samband med huvudgudstjänsten på söndagar. Många ovana kyrkobesökare (och även vana) känner sig tyngda av syndabekännelsen. De känner sig nedklubbade i skorna när de omedelbart ska få höra hur dåliga de är, hur värdelösa de är men att Jesu kan upprätta dem. Jag kan förstå deras känsla utan att dela den. Jag delar heller inte tanken på att ta bort syndabekännelsen. Tvärtom talar vi alldeles för lite om vad synd är i rädsla för att folk ska slå dövörat till. Synd handlar ju om att nedvärdera sig själv, att låta sig tryckas ned av olika krafter i vårt samhälle. Om vi nedvärderar oss själva finns också en risk att vi nedvärderar andra. I det judiska dubbla kärleksbudet (som vi kristna har ”ärvt” via Jesus) talas det om att vi ska älska vår nästa som oss själva ( En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Mark 12:28-32). Då kan vi inte nedvärdera oss själva. Då måste vi våga se på oss själva som älskade och gränslöst värdefulla. Syndabekännelsen handlar om att be om hjälp och krfta och förnyelse, att våga lämna det som varit, det som gått snett, att våga lämna den destruktivt egocentrerade människan för att stå upp som en människa med självuppskattning och uppskattning av vår medyster och medbroder.

Mest av allt handlar kanske synden om att vi inte ser att vi inte är utlämnade. Gud själv är med oss. Gud själv bär oss. Jesus Kristus vandrar vid vår sida i goda tider och bär oss i mörka tider. Det är den kristna synen på livet. Vi är inte övergivna. När vi vågar ge oss hän åt Gudstillgivenhet lever vi sant mänskligt. När vi inte gör det missar vi målet med livet och isolerar oss från både Gud och medmänniskan. Vi behöver syndabekännelsen som en påminnelse om just vårt eget oskattbara värde och att vi är ofattbart älskade.

Låt oss därför i Gudstillit be och bekänna. Att inte göra det är synd!

Jo, fast kanske något tidigare. Ska till Jerusalem för förkovran. Måhända kommer någon blogg därifrån.

Santo subito! De orden ropades i samband med påven Johannes Paulus II begravning. Orden betyder ”helig fort” och var människors uttryck för att man önskade att den kommande påven skulle saligförklara Johannes Paulus så snabbt som möjligt. Nu kommer det att ske på Josef arbetarens dag (1 maj i år) och jag gläder mig. Nej, jag är inte katolik. Ja, jag är kritisk till en del inom katolska kyrkan men Johannes Paulus var en stor påve med en stor kärlek till ekumeniken. Han var på många sätt en dialogens påve och en påve som kunde konsten att kommunicera med människor av alla slag. Att läsa om hans liv i en biografi har gripit mig mycket. Jag gläds därför med mina katolska systrar och bröder över att Johannes Paulus nu blir saligförklarad.

Men kanske kan orden ”santo subito” också inspirera oss kristna. Vi har att leva vårt liv, i vår vanliga vardag, som heliga. Att sträva mot helighet handlar inte om att vara avskild från världen i något sorts religiöst töcken. Nej att sträva mot helighet handlar om att än mer fördjupa relationen med Jesus Kristus genom Ordet, bönen, dopet och nattvarden, att än mer öva oss att se honom i vår nästa (oavsett vem), att än mer ta kärlekens initiativ, att än mer älska med den kärleken som Jesus själv älskade oss med, d v s vara beredda att på olika vis ge vårt eget liv för våra medmänniskor. Santo subito, får vi säga till oss själva som en utmaning till att vara trogen helighetssträvandet, vara trogen helgelsens väg. Santo subito får vi säga som en utmaning att vara med och förändra världen så att den blir än mer lik det Gud vill.

Helgonen och de saligförklarade (jo det är skillnad), får vara förebilder för oss, inspirera oss att leva i den ömsesidiga kärlekens ideal – en kärlek som spränger gränser, en kärlek som ser, upprättar och bekräftar.

Bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte tala illa om alla andras. Så sa den tidigare biskopen i Stockholms stift, Krister Stendahl. Han var en stark förespråkare för religionsdialog och en stark Jesusanhängare. Jag är mycket påverkad av honom. Han har satt starka avtryck inte bara hos mig utan hos så många andra, kristna som judar.

När jag talar om frälsning för andra, handlar det inte om att relativera vad Jesus gjort på korset. Det handlar inte om att relativera det nya förbundet (i en rad av bibliska förbund), men det handlar om att för både troende och tvivlare och ateister visa på att Gud alltid är större.

Gud är Gud och hur Gud tänker och menar är ingen av oss kapabel att helt och fullt uttrycka. Kyrkans vigda män och kvinnor har i uppdrag att vara Ordets tjänare och det ska vi vara. Vi ska utlägga texterna i enlighet med vår kyrkas tro och lära (dessutom ska vi leva i enlighet med kyrkans tro och lära). Men kyrkan är inte statisk i sitt tolkande. I den reformatoriska traditionen ligger möjligheten att se och tolka så att texterna talar in i den situation som vi lever i idag. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om att se dagens situation i ljuset av det dubbla kärleksbudet, i ljuset av den Gyllne regeln, i ljuset av Jesu eget bud – kort sagt i ljuset av Jesus själv. Må han vara vår stjärna och i livet också vår kärna.

Utifrån det sagda menar jag att vidsynthet, kristen generositet (som är intolerant mot allt djävulskt) och ”helig avundsjuka” (biskop Krister Stendahls uttryck gällande förhållande till andra religioner) borde prägla oss. Som sagt:

Bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte tala illa om alla andras.

Olof Djurfeldt, tidigare chefredaktör för tidningen Dagen, skriver i en gästkrönika i senaste numret av nämnda tidning: Vi behöver, enligt Pingsts böneappell, ha Guds svar på de här frågorna:Hur kan vi på ett relevant nå vår tid med evangelium?Hur kan vi i högre grad medverka till att möta de sociala behoven, ensamhet och utanförskap i våra städer och samhällen?Hur kan vi vara en välkomnande inkluderande miljö där människor får lära känna Jesus?Hur kan vi hitta språk och förhållningssätt som på ett relevant sätt förklarar Guds ord?

Dessa frågor är naturligtvis oerhört viktiga i ett kristet sammanhang. Vi får vara med och be i olika sammanhang för dessa ämnen. Vi behöver nå ut med evangeliet på ett relevant sätt i vårt multireligiösa samhälle. Alla goda krafter behöver än mer möta de sociala behoven. Jag sitter i ett antal fonder där jag mycket konkret möter människor akuta nöd. Fler krafter borde vara engagerade för både kortsiktig och långsiktig förändring till det bättre. Att hjälpa människor att än mer ana och förstå vad Jesus kan betyda är viktigt liksom att förkunna på ett sådant sätt i både ord, musik och handling så att människor på ett relevant sätt berörs av Guds Ord är en av kyrkans huvuduppgifter.

Men sen kan man fråga sig vad detta betyder på djupet. Vad betyder det att Gud vill att alla människor ska bli frälsta? Vad är frälst? Är endast den frälst som kan ange dag och stund för sin relationsstart med Jesus Kristus? Är den frälst som tror att det skedde för 2000 år sedan på korset utan att behöva orda så mycket om dag och stund i övrigt? Är den frälst som tror att det är en Guds gärning snarare än att individen själv bidrar? Är den frälst som hittat en annan väg till Gud än genom Jesus Kristus? Är den frälst som inte tror alls, fast Guds frälsning gäller alla? Måste människan bejaka Guds frälsande handlingar för att kunna bli frälst?

Som jag skrivit mången gång, tror jag Gud har många vägar. Gud är den som frälser. Jesus är den väg som jag håller fast vid. Han är min Herre. Men jag kan mycket väl tänka mig att mina judiska vänner ska hålla fast vid sin judiska väg och min muslimske vän vid sin muslimska väg. En god och trogen Hindu skulle då kunna hålla fast vid sin väg. Alternativet, som många kristna förespråkar, är att det bara finns en väg till Gud. Alla andra vägar leder bort och i slutänden till någon form av helvete. Men vart tar den Guden vägen då som är kärlek?

Nej, låt oss understryka böneämnena ovan för jag menar att de är viktiga också i ett multireligiöst tänkande med gudomliga multimöjligheter. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men det är Gud som verkar det! Och Gud är alltid större än våra teologier.

Tack gode Gud för det!

I morgon är det präst- och diakonexamen igen. 6 kandidater ska vigas till präster på söndag och en ska vigas till diakon. Det ska bli spännande att få vara med om deras examen där samtal kring Carolin Johansons bok ”Bråkdelen av en sekund” (Libris förlag) ska äga rum. Kandidaterna har skrivit korta uppsatser med reflektioner både kring boken, trons vägar i Svenska kyrkan och sin egen väg till tron.

Carolina Johansson berättar i sin bok bland annat om sin väg till dopet. Hon hade en stark gudsupplevelse och kom till en präst i en Stockholmsförsamling, bad att få bli döpt och fick först gå under lång tid i undervisning.

En fråga som nämns i boken är om inte dopet egentligen, också i vuxensammanhang, skulle kunna föregå undervisningen.

Men vad är egentligen dopet? Och för vem?

Dopet är, menar jag, ett kärlekstecken ifrån Gud. Som spädbarn förstår man inget annat än tecken. man förstår inte kärleksfulla ord från föräldrarna, man förstår bara kramar, pussar, mat och blöjbyten. Det handlar om närhet, värme, kärlek och matbehovstillfredställelse.

Men som vuxen förstår vi ord. Vi kan väga ordens betydelse, vi kan med ordens hjälp borra oss djupare in i det som från början kan verka oförståeligt. När en konfirmand eller ännu äldre ”vuxen” döps i Svenska kyrkan, föregås det av undervisning. Det är inte så att det krävs kunskap för att man ska döpas. Dopet är ju ett uttryck för Guds nåd. Men som vuxen (eller konfirmand) fattar man sitt eget beslut och då bör man veta på vilka grunder man fattar sitt beslut. D v s man bör ha mer kunskap om vad kristen tro innebär.

När man har dopsamtal med en vuxen sker det oftast vid flera tillfällen, ett dopsamtal som blir samtal om den kristna tron. Det är spännande också som präst att få reflektera tillsammans med dopkandidaten över dopets betydelse i 2000-talets Stockholm och i vederbörandes liv. Efter en tid beslutar man gemensamt om lämplig tidpunkt för dopet, som inte blir en examen i kristen tro utan en bekännelse. Som dopkandidat bekänner man sin tro på Kristus. Bekännelsen sker indirekt (eller direkt?) genom själva dopögonblicket men också genom trosbekännelsen etc.

Vem är då dopet till för? Svaret är enkelt. Det är till för alla, för alla som vill bli döpta. Du som läser denna blogg och inte är döpt men vill bli döpt kan kontakta din församlingspräst eller någon annan präst, ungefär som Carolina Johansson beskriver i den läsvärda boken.

Vi behöver dopet som en konkret påminnelse om Guds kärlek till Dig och mig!

På söndag prästvigs Magnus, Tomas, Katrin, Rebecka, Maria och Eva. Malin diakonvigs. Bed för dem. Kom och var med i Storkyrkan. Vigningsmässan börjar kl 11.00. Välkomna!

Gott nytt år alla bloggläsare!

Mitt första blogginlägg vill jag ska handla om Bibeln. Jag har just läst i Syster Sofie Hamrings (O.P) underbara bok ”Om jag glömmer dig Jerusalem. Möten mellan judendom och kristendom” (Artos bokförlag) om Simchat Tora – ”Torans glädjefest”. Syster Sofie är i Jerusalem och får komma till en ortodox synagoga där man på den åttonde dagen av Suckot (Lövhyddofesten) firar Torans glädjefest med dans i synagogan med Torarullarna. Det är en glädjens fest och man firar bland annat att man läst hela Tora, alla fem Moseböckerna. Man gläds på alla vis och så börjar man om läsningen igen från Bibelns första kapitel. Hela inställningen till de bibliska skrifterna, och inte minst Tora, är så inspirerande. De bibliska skrifterna med alla sina motsägelser och otydligheter och underligheter inbjuder till djupare studier. Och studiet av Tora är viktig inom judendomen, ett studium där man inte behöver tycka lika. Hela Talmudtraditionen (rabbinska kommentarer) visar på att olikhet är tillåtet. Rabbin NN kan tolka ett styke ur Toran helt olikt rabbin YY. Och det är tillåtet. Ingen rabbin har hela sanningen. Ingen rabbinskola erkänns ha hela tolkningsföreträdet. Tvärtom är Toran så djup, så innehållsrik att den också inrymmer många tolkningsmöjligheter. Det finns ett judiskt uttryck som säger att där det finns två judar finns det tre åsikter. Tänk om den generositeten skulle kunna smitta av sig på oss kristna.

Min önskan är att vi kristna skulle kunna se på Bibeln, både den hebreiska delen och den grekiska delen, som en livskälla i vilken vi får dyka ned, upptäcka tankar, upptäcka olika saker för vårt eget liv. Martin Luther översatte Bibeln till folkspråk för att alla ( d v s de tysktalande) skulle kunna läsa på egen hand. Olaus Petri och hans bror Laurentius Petri översatte Bibeln till svenska av samma skäl. Guds ord till Sveriges folk handlade det om. I början fanns bara få exemplar men successivt spreds bibeln mer och mer och på 1800-talet kom den också i en behändig ”normal” storlek och 1917 kunde den dessutom läsas på ett språk som låg nära det svenska vardagsspråket utan att ha tappat sin grundbetydelse. Nu har vi en översättning som blev klar 1999. Många bibelläsare reagerar över att gamla formuleringar inte längre finns kvar och jag själv kan sakna ord som ”dödsskuggans dal” etc. Men det är fantastiskt att läsa Bibeln helt nyöversatt från grundspråken och upptäcka texter på nytt och på nytt…

Vi får glädjas med våra judiska bröder och systrar över Tora och inspireras i vårt eget förhållningssätt till Bibeln. Tänk om vi fick dansa med Bibeln i kyrkorna vid en speciell högtid som ett utrryck för vad den Heliga Skrift betyder för oss som en livets bok, en livets källa, en inspiration för vår nutid och framtid och en hjälp att se Guds närvaro i det som varit.

När vi lutheraner tolkar skriften gör vi det med Jesus för ögonen. Kristus är Bibelns kärna och stjärna, säger Luther. Låt oss vara mer lutherska i bemärkelsen att engagera oss mer i de bibliska texterna, borra i dem, skrapa bland lagren av tradition, av tidsbundna uttryck etc. Det är spännande att se var texterna skrevs, av vem, när, hur man tänkte då, vad författaren ville och hur de tidiga läsarna förstod det hela.

Bibeln är en livsviktig bok – en bok i vilken vi får se vårt eget liv i ljuset av de bibliska texterna. Men Böckernas Bok måste också läsas ur kälekens perspektiv, i ljuset av det dubbla kärleksudet, annars kan man riskera att hamna i den fällan där de bibliska texterna blir lag snarare än evangelium, förtryckande snarare än upprättande. När jag talar om lag menar jag inte den lag som återfinns i Tora som ett rättesnöre, som en inriktning, utan en lag som vill stänga in, som vill förkrympa. När jag talar om evangelium talar jag om hela Bibeln som ett glädjebudskap, som vill visa oss livets möjligheter.

I den judiska traditionen säger man att det inte finns för mycket i Toran. Det finns precis så mycket att det räcker för att dansa med. Det borde gälla hela Bibeln. Det finns inte för mycket i Bibeln. Det finns precis så mycket att det räcker för att dansa med. Vilken underbar hållning! Vilken glädje!