Jo, nu bär det av igen. Denna gång ska jag på tjänsteresa med biskop och prostar. Jag återkommer med nytt blogginlägg den 6 juni (förhoppningsvis). Beklagar att det dröjer!
Glad Kristi himmelsfärdshelg, så småningom, önskar jag er alla!

Det har skrivits i media om djupt tragiska händelser där präster varit involverade i sådana handlingar som på något sätt i avsevärd mån kan ha skadat det anseende en präst bör ha. Jag vill omedelbart och tydligt understryka att alla former av fysiska och psykiska övergrepp är något som kyrkan tar kraftfullt avstånd ifrån! Det är fasansfullt att människor utsätts för övergrepp av olika slag i sammanhang där man måste kunna förvänta sig stöd, hjälp, vård för själen och praktiskt stöd i svåra situationer. Man ska i alla kyrkans sammanhang kunna lita helt och fullt på kyrkans medarbetare och alldeles särskilt på dem som vigt hela sitt liv i Guds tjänst. Handlingar där personer som innehar vigningstjänst eller annan tjänst i vår kyrka förgriper sig på en annan individ psykiskt eller fysiskt är därför och naturligtvis fullständigt oacceptabla!

Domkapitlen har dock att hantera dylika ärenden  gällande dem som innehar vigningstjänst och har då tre olika alternativa beslutsmöjligheter. Det första är att tilldela prästen en skriftlig erinran vilket är en kraftfull varning. Det andra alternativet är att tilldela prästen en prövotid på tre år. Om något under den tiden kommer upp som antingen är samma handling som upprepats eller liknande handling blir prästen av med rätten att utöva vigningstjänsten. Det tredje alternativet är att frånta prästen rätten att utöva vigningstjänsten. Domkapitlets beslut meddelas i protokoll som är offentliga och därmed tillgängliga för alla som så önskar. Beslutet kan överklagas av den det gäller. Överklagandenämnden är överprövningsinstans och överprövar domkapitelbeslut om de skickas in i laga ordning.

Vad som sägs i domkapitlet, förhandlingarna, är inom lykta dörrar. Alla ledamöter har tystnadsplikt och ingen får referera vad som sagts under mötet. Därför kan vi inte kommentera de fall som media tar upp. Men vad jag kan säga är att inget fall där två eller fler personer är involverade i djupt problematiska situationer är enkla. Vi vrider och vänder på varje sten för att göra en så rättvis och riktig bedömning som möjligt. Vi tar inte hänsyn till prästers popularitet eller annat som i ett sådant fall kan vara ovidkommande. En handling är en handling. Vi jämför naturligtvis med liknande situationer, vi vrider och vänder på varje ärende ur många perspektiv och lyssnar till involverade personers vittnesbörd. Vi har domare med lång juridisk erfarenhet i vårt domkapitel, domare som är oss behjälpliga. Oftast tar ärendegången mycket lång tid och orsakar i sig lidande för alla de inblandade. Men när väl beslut är fattat är ett gediget arbete utfört av domkapitlet.

När media skriver om enskilda fall har de aldrig tillgång till hela det material, alla intervjuer, alla samtal, som domkapitlet har. Vi har att följa kyrkoordningen och det som gäller för en präst eller en diakon. Sedan kan man bli upprörd över att domkapitlet inte alltid fattar det beslut som utanförstående skulle önska. Men vi måste arbeta på det sätt vi gör och detta för att varje involverad individ ska få en så rättvis och riktig behandling som möjligt.

Ibland överklagas domkapitlets beslut och ibland får domkapitlet därmed justera det beslutade.

Allt detta kan vara viktigt att vara medveten om när man läser artiklar i pressen med braskande rubriker på löpsedlarna.

I går var det Jesusmanifestation i Stockholm! Solen strålade och det blev en otroligt lyckad dag! Sedvanligt var det många olika traditioner runt om och jag själv och en kollega anslöt till katolikernas ”torg” i Fatbursbrunnsparken på Södermalm. Vi kom rätt sent p gr av en mässa i Storkyrkan. Men det var fint att få vara där en stund och få vara med och ge uttryck åt vikten av enhet trots olikhet – en ekumenisk grundtanke.

Efter en lunch anslöt kollegan och jag till gudstjänsten i Kungsträdgården. Många tusen var samlade och gudstjänsten var väldigt fin – också den i mångfaldens tecken.

Bland de stånd som fanns uppställda i Kungsträdgården var naturligtvis olika typer av frikyrkliga traditioner mest representerade. Men jag gladdes mycket över att Kristna Studentrörelsen var på plats med ett stånd där de talade om HBT och kristen. Det var viktigt! Ju fler kristna av olika traditioner som kan visa att Jesus inte är några speciellas Jesus utan vår gemensamme Jesus, att ingen kan ta patent på Honom och säga att sådan är han och inte så, ju bättre är det. Jag saknade verkligen fler från Svenska kyrkan. Bortsett från några på scenen (Hakon Långström, Hans Weichbrodt) var de flesta prästerna antingen förklädda eller inte där. Nästa år, om det blir en ny manifestation, hoppas jag på ännu större svenskkyrkligt deltagande.

Åter igen: Vi behöver en dag (åtminstone) och en gudstjänst, där vi kan komma samman bortom alla tolkningar och visa att vi ha en och samma Herre. Jesus säger i dagens evangelietext:

Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. (Joh 17:11 )

På lördag är det dags igen! Tusentals människor kommer med största sannolikhet att samlas runt om på torg i Stockholm för att i ord och ton manifestera sin tro på Jesus Kristus. Katoliker, lutheraner, pingstvänner, Livets Ordfolk, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, ortodoxa av olika slag, frikyrkliga bortom de klassiska benämningarna. Många, många kommer att vara med. Det är dags för Jesusmanifestation.

Många av dem som samlas på torgen och sedan till en gemensam gudstjänst eller gemensamt möte i Kungsträdgården har en helt annan bibelsyn än vad jag har. De har en helt annan syn på HBTQ, på ämbetsfrågan, på synen på vad det innebär att Jesus är Guds Son, på vad mission innebär, vad frälsning innebär, på vem som får komma till himlen etc, etc. Vi är väldigt olika och står långt ifrån varandra i vissa tolkningsfrågor. Men vi har Jesus tillsammans. Han är vår gemensamme Herre. Honom vill vi följa även om vi förstår själva följandet på olika sätt.

På lördag får vi mötas. man kan vara kritisk till olika organisatoriska frågor i Jesusmanifestationen. Avsändaren är kanske inte så tydlig och de som sitter i ledningsgruppen representerar ingen annan än sig själva (sägs det). Men på lördag är det en annorlunda dag, en dag då vi för några timmar får strunta i olikheterna och komma tillsammans i tacksamhet över att vi på olika sätt får vandra med den uppståndne Herren.

Jag hoppas att Jesusmanifestationen inte ska vara en motmanifestation, mot ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle, mot en förståelse av sexualiteten som inrymmandes samkönade relationer. Om manifestationen rymmer sådant är det en motmanifestation där Jesus Kristus själv kommer i skymundan. Jo, åter igen, vi tror och tolkar olika, men just i olikheten, i mångfalden, kan en rikedom skymta. I vår olikhet får kärleken vara ett kitt som håller oss samman i en gemensam fest.

Jag kommer att vara närvarande i Kungsträdgården (och kanske på något torg). Stockholms domkyrkoförsamling bidrar dessutom till Jesusmanifestationen genom en andakt i S:t Jacobs kyrka kl. 17.30 på lördag. Kom och var med både där och på andra platser! Det är inte en dag bara för dem som har en viss trostolkning. Det är en dag för alla oss som på olika sätt vill ha Jesus i centrum.

Manifestationen är viktig. Också detta år!

I söndags avtackades Gustaf Sjökvist av Stockholms domkyrkoförsamling. Det skedde i den näst sista konserten som han ledde som anställd i vår församling. Kungen, drottningen och kronprinsessan samt landshövdingen bevistade konserten som framfördes till förmån för World Childhood foundation. Det var en fantastisk konsert och det var roligt att få tacka en medarbetare som varit i farten i 44 år på samma arbetsplats. Gustaf Sjökvist är på många sätt en föregångare som öppnat kyrkan för så mycket. Dödskallelistor med olämplig musik har varit honom väsensfrämmande. Tvärtom har han hållit fram vikten av respoekten för kyrkorummet samtidigt som musiken har fått utmana.

Kyrkomusik är viktigt! Det är så lätt att enbart det talade ordet värderas i kyrkans sammanhang. Men kyrkomusiken eller kanske snarare musiken i kyrkan kan ibland tala djupare än vad lite fyrkantiga bokstäver förmår. Kyrkan får dock aldrig förvandlas till en konserthall. Vi har redan flera i Stockholm. Nej, musiken i kyrkan, oavsett om den är modern eller mer klassisk, måste på något sätt ha med kyrkorummet att göra, det Gustaf Sjökvist kallar ”respekt”. Sen kan det vara nästan hur högt i taket som helst. Så länge respekten finns där, så länge viljan att beröra finns där, så länge musiken får vara ett gudomligt uttrycksmedel och egentligen djupast sätt får vara med och förkunna evangeliet, så länge kan ingen musik vara främmande. Då är ingen musik profan.

Så riv alla dödskallelistor! Låt sånger och psalmer klinga! Låt saxofoner, trummor, joijkar, körstämmor, orglar, symbaler, flyglar, dragspel och klarinetter och andra instrument få ljuda! Låt oss se och inse att Gud är större än alla uttrycksmedel och kan beröra där vi aldrig kunde ana det. Eller med psalmistens ord:

    Halleluja!
    Prisa Gud i hans helgedom,
    prisa honom i hans höga himmel.
    Prisa honom för hans mäktiga gärningar,
    prisa honom för hans väldiga storhet.
    Prisa honom med hornstötar,
    prisa honom med harpa och lyra,
    prisa honom med tamburin och dans,
    prisa honom med strängaspel och flöjt,
    prisa honom med klingande cymbaler,
    prisa honom med jublande cymbaler.
    Allt som lever och andas skall prisa Herren.
    Halleluja! (Ps 150)

På något sätt känns det bra att Usama bin Ladin inte längre lever och samtidigt grubblar jag över mina egna (och andras) positiva känslor. Folk i USA, och på andra håll i världen, jublar över bin Ladins död, över att USA lyckades leta upp och oskadliggöra honom. Det måste verkligen vara en fjäder i hatten för Barack Obama. Men som kristen har jag svårt att jubla över en annan människas död. Jo, naturligtvis var bin Ladins verksamhet fruktansvärd. Han var en sorts nutida massmördare. Naturligtvis var han en av hjärnorna bakom 11-septemberkatastrofen i New York. Naturligtvis var han terrorismens okrönte ledare. Men ändå: ”Du ska inte dräpa”. Vad betyder det ur ett kristet perspektiv? Är det en sorts privatmoral som bara berör mig som privatperson eller kan jag applicera det budet också på andra, på system, på militära insatser? Är det rätt att döda för ett högre goda? Hur högt ska det goda vara? Är det rätt att döda för att värna andras liv? Är det rätt att döda vid försvar av det egna landet? Var går dödandets gräns? Om jag hade mött Usama bin Ladin och dödat honom, hade jag då varit en lömsk mördare, en hjälte som gjort något gott, eller något annat? Det är sannerligen inte enkelt att förstå budet om att inte dräpa i situationer när man önskar slut på våld och terrorism.

Åter igen, jag tycker naturligtvis, som de flesta andra, att det är bra om terrorismens krafter minskar, om världen kan bli fredligare, om människor kan leva i ett gott syskonskap med varandra i möten med olika kultur- och religionstraditioner. Men hur når man dit utan våld? Föder våld ännu mer våld? Kommer al-Qaida att slå till hårt och skoningslöst igen med en ny ledare?

Det är sannerligen inte enkelt!

Så var jag åter hemma från en intensiv helg, intensiv på grund av starka upplevelser. Hustrun och jag var inbjudna av Utrikesdepartementet att ingå i den svenska officiella delegationen vid saligförklaringsmässan


En glimt från Petersplatsen den 29 april



På lördagskvällen mötte vi så den övriga delegationen bestående av ärkebiskopen Anders Wejryd och hans hustru, civilminiter Stefan Atterfall med hustru och Kristin… (sakkunnig inom civildepartementet gällande bland annat trossamfundsfrågor), ambassadören vid Heliga Stolen Ulla Gudmundson och hennes assistent Linda Schwartz, Olof Ehrenkrona som är utrikesministerns medarbetare och Jorge de Salas från Stockholms katolska stift ( den sistnämnde kom först på söndagsmorgonen). Vi åt middag och bytte tankar om mångahanda ting och såg alla fram emot söndagens upplevelse.

Så kom själva dagen för saligförklaringen och vi färdades med poliseskort i ambassadbilar till Peterskyrkan där vi gick in och fick stå några sekunder framför Johannes Paulus enkla träkista som var uppflyttad från den krypta där många av de tidigare påvarna ligger begravda. Det var några sekunder av både stillhet och helighet innan vi steg ut på podiet utanför Peterskyrkan där alla officiella delegationer var placerade. Så kom processionen med påven och gudstjänsten som kunde följas i svensk tv påbörjades. Det var starkt att vara på plats, att känna den glädje som präglade hela gudstjänsten, att ana vad Johannes Paulus betytt, inte minst för det polska folket, både religiöst och politiskt.

Jag är inte katolik och delar naturligtvis inte allt vad den katolska kyrkan lär, men jag kunde och kan känna en stor glädje över denna saligförklaring. Jag tror inte att den har någon betydelse för Johannes Paulus tillvaro hos Gud. Gud är oberoende av saligförklaringar och helgonförklaringar och för den som velat be om Johannes Paulus förbön har det varit möjligt redan innan ( den sjuka nunnan som blev frisk gjorde ju just detta), men det är en jordisk bekräftelse av Johannes Paulus betydelse. Jag tolkar saligförklaringen som en sorts postum utmärkelse som jag gläds över. Jo, han hade sina brister och hela pedofilifrågan var bristfälligt behandlad under hans tid. Bendiktus XVI har varit mycket tydligare (tack och lov). Johannes Paulus var på många sätt en stor ekumen. Vi var många ickekatoliker som gladdes över hans besök i Sverige 1989. Det var också då den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström välkomnade påven till Uppsala Domkyrka med orden om att Petrus (som saknades vid det ekumeniska mötet i Uppsala 1925) nu äntligen hade kommit.

Till mina katolska bröder och systrar vill jag säga grattis till denna saligförklaring! Jag gläds med er! Johannes Paulus II var och är på många sätt en inspiratör och kan likaledes vara en förebild. Han levde den kristna tron, ett kristet liv och sitt uppdrag in i sitt sista andetag. Saligförklaringen i går på Petersplatsen bekräftade att han kan, i vår tuffa värld, hjälpa andra att andas lättare.