”Hur ser Ditt liv ut egentligen?” Juldagens predikan


Hur ser Ditt liv ut egentligen? Hur ser Ditt eget privata liv ut bortom eller kanske snarare bakom allt vad julefrid, julklappar, julmat och julmusik heter? Det kan tyckas som en överfallande och impertinent fråga denna juldagsmorgon i Storkyrkan. Känslan av att bli angripen innanför integritetslinjen kan mycket lätt uppkomma, en känsla av att vilja slippa bli störd, en känsla som jag gärna delar med den som känner så.
Men evangelietexten är just så närgången, just så utmanande, just så nästan
retsamt inbjudande till dialog innanför våra integritetslinjer. Vad är det Du egentligen längtar efter när Du är riktigt sann mot Dig själv, när Du för ett ögonblick helt och fullt är Dig själv? Julbudskapet vill störa Dig i Din egen existens för att borra sig ned till det som verkligen är Du, bortom eller kanske snarare innanför alla skyddande lager, masker och roller som vi alla omger oss med, bär på ellerspelar i vårt liv. Vad är det Du längtar efter djupast sett och kan det vara såatt den längtan också återfinns hos Din medbroder och medyster? Kan längtanhandla om att faktiskt vara sedd, vara älskad, vara bekräftad som just den Du är och jag som just den jag är – bortom allt, bortom alla örväntningar, bortom alla prestationer, bortom allt ägande, bortom allt som bygger på olika därför? ”Se mig för här är jag. Låt mig få komma nära”,sjöng Josefin Nilsson i Ainbusk Singers. Kanske är det vår djupaste bön också denna juldagsmorgon? ”Min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är…”

Idag firar vi något av det mest centrala i den världsvida
kristna traditionen. Gud möter oss på ett helt unikt sätt i en människa. Guds fullhet,
Gud som ingen kan se eller ta på, Gud vars namn eller epitet med de fyra
konsonanterna JHVH inte får uttalas av våra judiska bröder och systrar för att
gudsnamnet är så heligt och inte får missbrukas, denna Gud som är alltings
ursprung och mål, möter oss överraskande mänskligt nära i ett litet historiskt
barn som troligen föddes i det dåtida och nutida Palestina. Vi kristna räknar
med att Gud är och alltid har varit och alltid kommer att vara. Gud är ingen gubbe, ingen jultomteliknande individ med långt vitt skägg och som sitter någonstans långt
bortom rymder vida. Nej Gud är Gud, bortom alla definitioner, bortom alla
beskrivningsförsök, bortom allt vad ord alls kan formulera. Allt detta förenar
oss med våra judiska och muslimska syskon och skiljer oss åt från våra
ateistiska vänner. Men det som skiljer oss från judar och muslimer är att vi
tror att Gud grep in på ett radikalt sett i inkarnationen. Något skedde vid en
specifik tidpunkt på en specifik plats med specifika personer. Gud blev
människa. Det är ofattbart, ett mysterium och ändå livsbärande och
livsutmanande rakt in i Ditt eget liv såsom det ter sig när Du är bottenlöst
ärlig.

Ängelns budskap om den stora glädjen, den stora möjligheten
riktades till herdarna, till en grupp som i rabbinsk litteratur nämns bland
tjuvar och bedragare. Det var ett budskap om befrielse för hela mänskligheten,
som gällde hela livet, som också gällde bortom alla begränsningar. Men det gavs
till dem som var ute på fälten, de som räknades till de marginaliserade. Det gavs
inte till någon kejsare, inte till några präster eller teologer. Ingen var värdig att lyssna, värdig att ta emot. Ängelns buskap om fred, om shalom, med en möjlighet till
livsförändring, till världsförändring, gavs till en enkel och föraktad grupp
herdar. Där spelade vare sig Augustus eller Qvirinius någon som helst roll. Men
herdarna kunde inte låta bli att bilda sig en egen uppfattning, att försöka
förstå vad detta budskap kunde innebära i deras eget liv. De kunde inte låta
sig hindras från att bli påverkade, att låta sig ledas. När Gud talade till dem
genom ängeln blev de så gripna att det inte fanns någon annan möjlighet för
dem. De måste få veta mer, de måste få se med sina egna ögon, de måste få komma
nära.

Idag på juldagen får vi också hålla fram Maria. Hon hade
varit med om så mycket. Hon blev gravid bortom allt vad tillåtet var och var
nära att bli en ”outcast” någon man inte vill ha med att göra. Kanske mindes
hon Josefs obegripliga kärlek till henne, hur han ändå, mitt i chocken,
bestämde sig för att stötta henne, finnas hos henne och bli en far till hennes
barn. Kanske mindes hon besöket hos sin släkting Elisabeth som också var gravid
fast hon var så gammal. Kanske bar hon allt detta med sig när det var dags för
själva förlossnings-ögonblicket. Och så kom de främmande männen och berättade
en obegriplig och kanske t o m skrämmande historia som handlade om hennes lilla
barn, hennes och Josefs. Kanske mindes hon igen sin egen förvirrade erfarenhet
av Gudstilltal, Gudshängivenhet.  Och där i det ofattbart enkla sammanhanget vid den nyfödde, med främmande människor med förvirrat och stort budskap, valde hon att också låta all hennes erfarenhet, allt det upplevda, allt det sagda, ja barnet självt, få en plats i hennes hjärta – den plats som fick förvandla allt i hennes liv.

Nu är vi här i Storkyrkan, också denna juldag. Du får vara här med Din djupaste längtan, med allt det som verkligen är Du, bortom alla ytor. Bortom alla lager, masker och roller. Det är till Dig som hela födelseberättelsen, med änglarnas budskap, med
det förunderliga barnet, riktas. Till Dig och till mig. Vi kan låta budskapet,
själva evangelieberättelsen, slå rot i vår hjärna. Då blir det en intressant
berättelse, lite sagoliknande som sannerligen på ett eller annat sätt hör till julens
firande. Vi kan grubbla över var Jesus föddes, om det var i Betlehem eller
Nasaret, om herdarna alls har existerat, om det hela mer är en underbar legend
i största allmänhet med bärande existentiella hakar. Vi kan tycka att
berättelsen är ljuvligt traditionell och vi kan känna att vi på något sätt ändå
begriper den. Men så kan vi, likt herdarna komma nära barnet för att låta
det få påverka oss och likt Maria, låta budskapet få ta plats i vårt eget
hjärta. Och det är när det sker, och kanske först då, som vi inte bara begriper
evangelieberättelsen utan också grips. Vi får våga det steget som leder från
att det hela kan begripas till att vi kan gripas. Vi får gripas av Guds omsorg
om oss, Guds omsorg om Dig, Guds kärlek till Dig och till mig – en kärlek som
inte handlar om någon annan orsak än att vi existerar, gripas av att Gud är
Immanuel: Gud med oss (Matt 1:23) Det är där, i vårt
hjärta, som livet kan förändras av inkarnationens mysterium. Det är där i vårt
hjärta, som Jesus Kristus själv kan födas hos Dig och hos mig. Det är där, från
Ditt eget hjärta, som juldagens makalösa budskap kan föras ut i hela Dig. Maria blir vår förebild. Hon tog emot det fullständigt ofattbara budskapet om Guds människoblivande och hon fick bära detta budskap
inom sig. Men hon fick också bära det konkreta barnet i sin famn för att också
begrunda allt detta i sitt hjärta.  Maria, vår syster, får, genom sitt handlande, bli ett förebildande tros- och handlingsmönster för oss. Du och jag får ta emot det makalösa budskapet om Immanuel – Gud med oss. Vi kan bära barnet i vårt hjärta, låta det få födas också där, låta det få påverka vår syn på varandra, låta det påverka våra tankar om den andre, låta det få vara ett svar, ett påverkande svar på vår egen innersta längtan och likt Maria får vi ge barnet – Jesus Kristus själv, vidare. Likt Maria får vi ge Jesus till världen, till den värld vi har att hantera, till den vardag vi har att leva. Vi får ge
Jesus till världen i ord och handling i varje ögonblick, i varje andetag.

Hur ser Ditt liv ut egentligen? Hur ser Ditt
eget privata liv ut bortom eller kanske snarare bakom allt vad julefrid,
julklappar, julmat och julmusik heter? Vad är det Du längtar efter? Ber Du likt
sångens ord: Min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är…”?
Ängelns ord får då bli ord rakt in i Ditt hjärta, rakt in i Ditt liv: ”Var inte
rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag
har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
(Luk 2:10)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det
var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

 

 

6 kommentarer

LFL säger
25 december 2011 – 10:58

Detta var en svår text, och man kanske saknar en förklaring till varför Gud blev människa. Men kyrkoåret har ju fler högtider. Och det är ju inte de redan lärda som behöver få sin lärdom bekräftad. Det är de olärda som behöver tänka efter, ledas fram till att ställa de rätta frågorna. Svaren kommer kanske på långfredagen och påskdagen.

Ty så älskade Gud världen, så att han utgav sin enfödde son. För att han älskar varje människa som den är. Varför Gud gör det får vi aldrig veta. Av kärlek til dig och mig, sådana vi är, offrade Jesus sig.

Om syftet bara hade varit att predika lite moral, och tala om för oss hur vi ska leva, hade väl inte Gud bli människa? Det hade väl räckt att rekrytera ännu en profet, bland oss vanliga människor - en iofs ovanligt rättrådig person, men dock en vanlig människa, vilket muslimerna tror.

"Allt detta förenar oss med våra judiska och muslimska syskon och skiljer oss åt från våra ateistiska vänner. Men det som skiljer oss från judar och muslimer är att vi tror att Gud grep in på ett radikalt sett i inkarnationen. Något skedde vid en specifik tidpunkt på en specifik plats med specifika personer. Gud blev
människa." Att det var något mer, också, framgår tydligt av predikan.

Vä talat! Ingen utslätning här inte! Och Jesus kom inte till världen enbart för att dö, enbart för att offra sig. Inte enbart för att undervisa oss i godhet och moral, och sedan dö. Att det var något mer, också, framgår tydligt av predikan. En svår predikan, men det är bra om Svk börjar lämna tiden av utslätning bakom sig och ta tag i det svårförståeliga.

Svenska kyrkan är en luthersk kyrka. Men Svk är likväl ingen kyrka som Luther grundade. Luther har inte ens satt sin fot i Sverige, inte grundat något i Sverige. Jag har hört från flera håll att Maria alltid har haft en mer framträdande roll i Svenska kyrkan än i andra lutherska kyrkor. Så ska det vara! Min mor läste alltid berättelsen om Marie bebådelse och Jesu födelse innan vi fick fira jul i mitt barndomshem.

Dessutom är jag döpt i den domkyrka, som är uppkallad efter jungfru Maria ("Domkyrkan Vår Fru", som är dess officiella namn) och invigd på jungfru Marie himmelsfärdsdag den 16 augusti 1271. En sensommardag år 1524 kom dit en man, som hade vandrat hela vägen från Rom, där han hade vigts till biskop för just det stiftet i det avlägsna och oroliga Sverige, den 1 maj samma år. Den biskopsvigningen var påvens enda eftergift till Gustav Vasas regering.

Genom en jungfru föddes Världens Frälsare. Gud blev människa. Vad betyder det för världen, för dig och mig?

nya tant lila svarar
26 december 2022 – 08:11

Jag citerar dig, Lars Flemström:” det är inte de lärda som behöver få sin lärdom bekräftad. Det är de olärda som behöver tänka efter, ledas fram till att ställa de rätta frågorna.”

Ja, tänk så förskräckligt om människor ställer fel frågor! Lika förskräckligt som när det är fel alkholhalt- eller ingen alkoholhalt alls -i nattvardsvinet, eller hur?
Då är inte längre kyrkan ett Herrens tempel, eller hur LFL? Sådana kyrkor kan man ju inte ens fira en vanlig gudstjänst i under juletiden!

Är detta praktisk kristendom? Konstigt om människor tar avstånd från kyrkan om sådant här ska vara rättesnören?
Det vore kanske inte så dumt med några ord i de här sammanhangen;
sökande, ödmjukhet och mysterium i stället för färdiga och rätta svar.

nya tant lila svarar
29 december 2022 – 08:11

Sedan P-A är jag urtrött på dina negativa kommentarer om det jag skriver. Strunta i att läsa kommentarer som kommer från mig!
Du har väl själv ofta exempelvis gått i svaromål då det gäller samkönade äktenskap på den här bloggen. Gång på gång.
Lika less som du säkert är av de diskussionerna, lika less är jag på folk som vill ha rätta svar, rätt alkoholhalt på nattvardsvinet, rätt sorts präster, rätt sorts predikan etcetera.
Lars F. är bara en bra illustration på de inställningarna.
Att vi har olika kyrkosyn och olika nattvardssyn är väl ingen nyhet.

nya tant lila säger
26 december 2011 – 01:05

Sedd och älskad av Gud och älska Gud tillbaka, kan man väl vara och göra trots alla sina roller, pansar, måsten, ett uppdrivet tempo och trots alla som kanske äger en mer än älskar en.
Men, jag tror, att när Gud ser att vi håller på att gå sönder inifrån då sänder han hjälp på något sätt till oss.
Tar vi inte emot den hjälpen, utan fortsätter i det förstörande ekorrhjulet, kan ingen hindra oss från att vara offer i våra egna liv. Då vill vi väl vara ett offer och leva som vi gör!
God fortsättning på julen!

nya tant lila säger
26 december 2011 – 11:46

Gud kan inte greppas,inte förstås fullt ut av oss människor. Gud ÄR, som sagt.
Just därför, tror jag, föddes Jesus. För att göra Gud begriplig.
I Svenska kyrkan trakasserar man och får präster att sluta sina ämbeten om de säger att man borde fokusera mera på kärleken än på synden.
I stället för att ta emot Nåden, i stället för att leva i tillit och tro mal vi sönder denna tro i dogmer och revirtänkande i de olika religionerna.
Vi kan inte förklara Gud, men vi kan uppleva ett gudsljus i våra liv. Vi kan intuitivt känna vad som är rätt och vad som är fel, när vi går rätt och när vi går fel.
I vår kommersialiserade tid lever vi ofta distanserade från tron. Religionen blir för många grädden på moset vid de stora högtiderna, något stämningsfullt, något som ger den rätta touchen. Den får inga som helst konsekvenser i vårt dagliga liv därutöver.
Först när tron kommer bortom alla förkonstlade förklaringar om varför och hur når vi till det stadium då vi kan vila i TRON. Då kan vi kanske också uppleva Nåden.

P-A Rudberg svarar
26 december 2022 – 08:11

Enig i mycket av det du skriver.

Men nåden blir meningslös om vi inte erkänner våra misstag, tillkortakommanden, vår ovilja, vårt hat – vår SYND.

nya tant lila säger
26 december 2011 – 07:04

Då får vi hoppas att du gör det, P-A!

P-A Rudberg svarar
27 december 2022 – 08:11

Vada menar du med det?
Jag tror att vi ALLA behöver inse och erkänna våra egna tillkortakommanden. Först då kan vi skapa verkliga relationer – till Gud och till andra människor.
För den som inte inser sina begränsningar behöver ju inte Guds nåd och andra människors hjälp. Den människan riskerar att gå sönder under trycket av sina egna förväntningar.

nya tant lila säger
26 december 2011 – 10:14

Ger dopkyrkan en speciell status?

LFL säger
26 december 2011 – 11:07

Inte status. Men ett slags arv.