Sverige är ett kristet land sägs det ibland och likaledes sägs det att Sveriges lagstiftsning vilar på kristen grund. Det är fina formuleringar, vackra tankar – men stämmer det? Vad är egentligen kristet? Likaledes finns det de som sätter upp tydliga ramar för vad kristen tro tillåter, vilka trostolkningar som är de rätta för att man ska kunna kallas kristen.

Många människor tycker att det är skönt med stämplar. Dessa stämplar använder man för att få grepp om tillvaron, för att ”sätta en stämpel” på företeelser och situationer så man vet vad det handlar om. Du är si och så. Du är kristen. Du är inte kristen. Detta är kristet. Detta är inte kristet. Vårt behov av stämplar har att göra med vår egen svaghet, vår egen rädsla för att inte ha grepp om tillvaron. Kanske, och djupast sätt, handlar vårt behov av stämplar om att ha grepp om Gud. För det är ju oroande att Gud alltid är större, att Gud inte helt går att fångas in i dogmer och läror. Och samtidigt: Vad är då kristet?

Är goda gärningar kristet? Jo, jag vill mena att det ingår att kristna gör goda gärningar, men goda gärningar i sig själva är inte mer (och inte mindre heller) än goda gärningar. Är Sverige ett kristet land? Nej, men Sverige är ett land där kristna kan bo, tro och verka fritt liksom msulimer kan bo, tro och verka fritt, liksom judar, liksom hinduer och buddister. Jo, jag vet att det finns begränsningar som det går att diskutera. Halalslakt (kosherslakt) är förbjudet i Sverige och försvårar för judar och muslimer att äta kött etc. Men ändå. vi har alla stor frihet om vi jämför med många andra länder. Är nu detta kristet? Nej, men bra. Kan inte det räcka? Sverige är inte ett kristet land men ett bra land. Vår lagstiftning är inte kristen eller judisk-kristen utan positivt sekulär med goda grundvärderingar.

Vad är då kristet? Kristet är det liv vi lever med allt vi gör, säger och tänker som har sin inriktning mot och grund i Jesus Kristus. När kyrkan sysslar med social verksamhet är det inte en kristen verksamhet om den inte har Kristus som grund och motivation. Kort sagt: Vi måste veta vad vi säger och vad vi gör och varför. Grunden för ett kristet liv i kyrkans sammanhang måste vara Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne. Han måste få påverka oss, leda oss, fylla oss så att vi i hans efterföljd lever kristet, d v s våra handlingar och vårt tal blir då sådant att det vittnar om vår Gud!

Det är kristet!

Imorgon ska den norske massmördarens rättegång inledas och det är redan mycket stort medialt uppmärksammat. Frågan är hur rättegången kommer att gå och inte minst vad domslutet efter eventuella överklaganden kommer att fastställas till? Visst ska han ha straff. Men frågan är, som också tidningen Dagen uppmärksammar, om det är möjligt att förlåta?

Hur många gånger ska vi förlåta? Vi känner igen frågan från Nya Testamentet där det berättas: Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Matt 18:20-22) Är det alls möjligt att förlåta Breivik och vad inebär förlåtelse?

Spontant skulle jag säga att det skulle vara oerhört svårt för mig att förlåta den som med berått mod dödat någon av mina döttrar. Jag förstår inte hur jag skulle klara av att leva med den erfarenheten och samtidigt förstår jag ju att det i ett sådant läge inte finns någon riktigt annat val än att successivt, steg för steg, hitta en väg framåt i det mörkaste mörker. Men skulle jag kunna förlåta mördaren? Nej, det skulle jag inte kunna göra, inte om man med förlåtelse menar att man suddar ut det gjorda, att det skulle vara som om det aldrig hade hänt trots att det hade hänt. Men, om man med förlåtelse menar att jag inte skulle vilja utkräva hämd, att jag trots allt skulle kunna leva med det faktum att mördaren levde vidare, att min uppgift var att också leva vidare och hitta ett sätt att hantera livet, då kanske jag skulle kunna förlåta i bemärkelsen försöka gå vidare.

Å andra sidan utmanar Jesus – en utmaning som är outhärdligt svår. För förlåtelsen i hans ögon verkar handla om kärlek, att älska mot alla odds, mot allt vad förnuftet säger, att älska min fiende, den som tagit mitt barn ifrån mig. När jag skriver detta, tänker jag att det är omöjligt, att utmaningen är omänsklig. Och den är omänsklig därför att vi inte själva kan prestera den. Vi kan inte av egen kraft, egen vilja älska den som är vår fiende, den som krossat vår tillvaro. Det går inte!

Men trots allt kunde dock Jesus detta. När han hängde uppspikad på det värsta tortyr- och avrättningsredskap man då kunde tänka sig, när lungorna höll på att pressas samman av kroppen som var genomborrad av stora spikar vid handlederna och genomfötterna, sa han: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör… (Luk 23:34) Han kunde förlåta där det var omänskligt att förlåta.  En sådan kärlek får jag be om. Det är ju en sådan kärlek som kan förändra världen, en sådan kärlek som överskyler en myckenhet av synder, en sådan kärlek som segrar, en sådan kärlek som är störst bland dem alla.

När Jesus talar om att vi ska förlåta sjuttiosju gånger, handlar det inte om att vi inte ska förlåta den sjuttioåttonde gången. Nej, det handlar om en förlåtelse som bara är möjlig med den kärlek som den Uppståndne kan inspirera oss till och ge kraft till.

Vi som kristna får vandra kärlekens väg – en väg där vi får börja med att älska i varje ögonblick och varje människa med en kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. (1 Kor 13:7) Det är en väldig utmaning. Hur lever vi den i rättegångars tid, i orättvisornas tid, i mörkrets tid? ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

Herre Jesus Kristus, hjälp mig!

”Kristus kommer även oss till mötes. Frågan är bara om vi känner igen honom, om vi ser honom eller om vi är förblindade av våra egna förutfattade meningar? Men Jesus Kristus – den Uppståndne – är där när vi möter en annan människa, när jag möter ett du.  I det mötet – det goda mötet mellan jag och du – är den Uppståndne närvarande, i det goda samtalet, i den som lyssnar, i min medbroder och medsyster – där är Han. Han, den Uppståndne, är där, när vi delar livet med varandra.

Jesus Kristus möter oss också med det gudomliga budskapet om liv mitt i kaos, om ljus mitt i mörkret, om hopp mitt i hopplösheten genom Bibelns ord. Vi som kristna får se hela Bibeln som Guds kärleksbudskap till oss. Vi som kristna kan se att det redan i den hebreiska delen av Bibeln, den vi kallar Gamla testamentet, berättas om Jesus Kristus i psaltarpsalmer och profetior och i andra texter. Vi får läsa dessa texter ur vårt perspektiv väl medvetna om att de också kan läsas ur våra judiska bröders och systrars perspektiv. Men Han, den Uppståndne är där och ger ny förståelse av vårt eget liv.

I brödets och vinets mysterium är Han också närvarande. När vi tar emot nattvardens osyrade bröd och vinet oavsett alkoholstyrka, är det inte symboler. Kristi närvaro är en realitet. Det är Kristi kropp. Det är Kristi blod. I brödets och vinets gestalt. Det är ett mysterium, trons mysterium.  Den uppståndne kommer oss nära som en smak på vår tunga. Vi behöver inte förstå, vi behöver inte uppnå tillräcklig tro, vi är inte värdiga att ta emot. Men, som dem vi är, med alla våra fel och brister, med vår tro och med vår otro eller med vårt tvivel, får Du och jag komma till nattvardens möte, likt lärjungarna i Emmaus. Och vi får ta emot oavsett allt.

Kristus uppstod från de döda, graven var tom och Han mötte sina lärjungar på ett nytt sätt. Det var först då som deras hjärtan blev brinnande på ett sådant sätt att de såg nya möjligheter, fick ny framtidstro, ny kraft, nytt livsmod. Kristus har uppstått och möter oss, och vi får öppna oss för Honom, Du och jag, öppna oss för uppståndelsens Herre, se Honom i vår medmänniska, älska Honom i varje enskilt Du, se på oss själva som Guds älskade barn och se att hoppet och möjligheten finns där – att Gud själv visat oss att kärleken alltid är starkare, att kärlekens väg är den väg som leder framåt trots allt och som gör våra hjärtan brinnande.

Kristus är uppstånden!  Ja, han är sannerligen uppstånden! Amen”

(utdrag från predikan i Storkyrkan idag på Annandag påsk)

Psalmisten skriver: Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24)

Påskdagsmorgon och solen strålar över vårt Stockholm. Påskdagsmorgon och stora delar av världen firar att ljuset har segrat över mörkret, att livet har vunnit över döden, att Jesus som korsfästes och dog mot alla odds, mot allt vad vetenskap alls kan
yttra sig om, mot allt vad logik och förnuft kan omfatta, uppstod från de döda.

Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24) Psalmistens ord påminner oss om Guds ingripande – påminner oss om att Gud inte är den frånvarande, den som en gång satte igång skapelsens krafter men sedan inget mer. Nej, när påskropet med budskapet om Kristi uppståndelse ljuder över jorden är det ett budskap om Gud som griper in, om skapelsens Herre som är försoningens
Herre, som är livets Herre och som vill förnyelse, försoning, upprättelse och liv. Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss
jubla och vara glada! (Ps 118:24)

Kristus har sannerligen uppstått från de döda! Det är en glädjens dag, med ett glädjens budskap. Graven var tom när kvinnorna kom för att sköta om Jesu döda kropp. Graven var tom, förvirring, förvåning, förtvivlan och så budskapet om livets seger, om Guds seger, om hur Gud grep in.

Förra måndagen stod jag tillsammans med så många andra och köade för att få komma in i graven. Gravkyrkan i Jerusalem, även kallad Uppståndelsekyrkan är platsen för Jesu död och uppståndelse. Graven är platsen för Hans uppståndelse. Det är den heligaste platsen på jorden för alla kristna – en  plats som påminner oss om att Gud griper in, en plats som påminner oss om att Jesus Kristus har uppstått. Det handlar inte om en idé som lever vidare. Det handlar inte enbart om en teologi som har utarbetats. Det handlar om en historiskt faktisk händelse. Jesus från Nasaret som korsfästes och dödades av romarna uppstod på tredje dagen. Graven var tom. Graven är tom. Livet har segrat! Kärleken har segrat! Gud har segrat! Och i denna Guds seger, i denna Guds kärlek, i denna Guds omsorg får Du och jag leva varje andetag. Därför får vi idag, med alla de  kyrkor som firar påsk denna helg ropa påskropet om Kristi uppståndelse och också säga med psalmisten: Detta är den dag då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! (Ps 118:24)  Kristus har uppstått, halleluja! Ja, Han är sannerligen uppstånden, halleluja!

Glad påsk önskar jag Er alla!

Idag firas Skärtorsdagen över stora delar av världen – i alla fall alla vi som tillhör västkyrkan. Katoliker och protestanter samlas idag runt om i världen och runt om i Sverige i kyrkorna för att fira mässa – Herrens heliga nattvard. Kvällen då Jesus instiftade nattvarden var så speciell. Jesus var jude och ville naturligtvis fira Pesach med sina lärjungar. Det osyrade brödets högtid och högtiden då påsklammet slaktades återfanns konkretiserat i en och samma måltid – befrielsens måltid. Så länge hade Israels barn levt under förtryck i Egypten. Mose kom, enligt de bibliska berättelserna, och gav röst åt Guds befriande budskap. Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig ( 2 Mos 9:1). Efter 10 plågor lät Farao folket ge sig iväg. Han ångrade sig och lät en militär patrull sätta efter dem, men Israels barn räddades över Sävhavet. Hela påsken handlar i den judiska traditionen om befrielse – en befrielse som de firar också nu. I morgon, på vår Långfredag är det den första Sederaftonen.

När Jesus firade sin sista påskmåltid tog han ett av de osyrade bröden och bad den judiska brödbönen och sa sedan de nytolkande orden: ”Tag och ät, detta är min kropp som blir utgiven för er till syndernas förlåtelse”. Den tredje bägaren – Messiasbägaren bad han den judiska bönen över och sedan kom de nya tolkningsorden: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse”.

När Jesus instiftade nattvarden handlade det också om befrielse, men på ett nytt sätt. Nattvarden är inte den högheliga måltid som man måste vara väl förberedd för att ta emot. Nattvarden är inte den måltid till vilken den som är värdig har tillträde. Nej, nattvarden är den måltid där vi får ta emot befrielsens tecken – Kristi kropp och blod. Tänk att få bli befriad, befriad från skulden, befriad från allt det som gått fel i ens eget inre.

En del kyrkofolk anser att det inte ska firas nattvard så ofta. Det räcker kanske en gång i månaden, eller ännu mer sällan. Jag menar att vi, där så är möjligt, borde fira mässa varje dag. Vi behöver varje dag ta emot Guds gränslösa nåd, ta emot Guds kärlekstecken, ta emot Guds befrielse och upprättelse.

Tänk att Jesus själv instiftade denna måltid och att Han möter Dig och mig där – lika tydligt som smaken på vår tunga. Det är fantastiskt!

Till dig som läser denna blogg vill jag säga: Kom till kyrkan eller låt kyrkan komma till Dig. Om Du inte kan ta Dig till en kyrka för att fira en nattvardsgudstjänst får Du ringa Din lokala präst som kan komma hem och fira nattvard hemma i Ditt hem. Sockenbud kallas detta.

Nu vill jag önska Dig välsignade dagar i den del av Stilla Veckan som återstår!