Så var prinsessan Estelle döpt och dopet blev en varm och ”familjär” högtid mitt ibland allt det formella och kungliga. Guds Ande omsluter Estelle och alla andra dopbarn – ja kanske alla andra människor. I S:t Jacobs kyrka var det, på den kungliga dopdagen, 11 dop  som förrättades på ett värdigt sätt trots att det var en sorts drop-in-dop. Men inget hafsande utan seriöst och viktigt.

I dopet talar vi om den Heliga Andens gåva. Det är ett uttryck för Guds nåd, ett uttryck för att prinsessan och alla andra aldrig är utlämnade åt sin egen förmåga eller föräldrars förmåga utan att Jesus Kristus själv är med. Dopet understryker att vi människor aldrig är övergivna.

Det är ett budskap som vi behöver upprepa om och om igen i denna värld så fylld av krav, så fylld av stress, så fylld av alla ”måsten”, så fylld av värderingar som handlar om det lyckade. Vem är egentligen lyckad? Är det den som äger mest när han eller hon dör? Är det den som tjänar mest pengar? Är det den som syns mest i olika s k ”stiliga” sammanhang?

Nu är det snart pingst – den heliga Andens speciella helg. Jag tackar Gud för den heliga Anden som ger mig kraft att orka vidare dag för dag. jag tackar Gud för den Heliga Anden som bär och driver Stockholms domkyrkoförsamling att vara verksam för Jesu skull mot alla ekonomiska odds. Jag tackar Gud för den heliga Anden som gör att jag ändå törs tro att jag har ett gränslöst värde som inte baseras på vad jag har eller vad jag gör utan som baseras på att jag är. Jag tackar Gud för den heliga Anden som hjälper mig, i de bästa ögonblicken, att se Jesus själv i min medbroder och medsyster. Jag tackar Gud för den heliga Anden som hjälper mig att se att vi hör ihop i den goda mångfalden av kristna och människor av annan tro, homo,bi, transpersoner, queer, tvivlare, ateister, etniska svenskar, invandrare, flyktingar. Jag tackar Gud för den heliga Anden som hjälper mig att förstå ( i de bästa ögonblicken – förklaringsögonblicken) att vi alla tillhör regnbågsfolket där vi får glädjas med varandra, älska vår nästa som oss själva och se att Gud – vår himmelska förälder – alltid är större.

I det läget, med den insikten, kan vi av hela vårt hjärta sjunga: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”.

Tro på Jesus är rubriken för den andakt som äger rum nu på lördag (12 maj)  kl 17.30 i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården. Gudstjänsten äger rum i samband med Jesusmanifestationen i Kungsträdgården. Gudstjänsten i S:t Jacobs kyrka är Stockholms domkyrkoförsamling ansvarig för. Medverkande är biträdande domkyrkoorganisten Michael Waldenby, sångaren Christer Wikmark, prästen Ulla Löfgren och undertecknad som predikar.

Vad betyder det att tro på Jesus? Vad kan det betyda för Dig?

Välkommen!

Jag tillhör dem som, trots olikheter, har uppskattat Jesusmanifestationen. Jag tillhör också dem som önskar att vi, alla kristna, skulle vilja manifestera Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne, Jesus Kristus som är Gud inkarnerad, Gud i mänsklg gestalt, sann Gud och Sann Människa. Men jag blir bedrövad när jag hör att det är en viss sorts jesustro, viss sorts fromhet som äger företräde. När jag för några år sedan lämnade jesusmanifestationens ledningsgrupp talades det i kristen media om vikten av den ’rene Jesus’ till skillnad från vad jag skulle stå för. Den typen av formuleringar främjade inte manifestationens sak, men allt detta trodde jag var ett minne blott.

Jag brinner för en ekumenik som handlar om mångfald – en mångfald med Jeus Kristus i centrum. Jo vi är olika, jo vi har olika sakramentssyn, olika tolkning av moralfrågors hantering, men vi har ju så mycket gemensamt. Låt oss alltså satsa på det vi har gemensamt i en ekumenisk generositet, åtminstone en dag om året!

När nu detta är sagt vill jag också uttrycka en sorg över att Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) och ’HBT hjärta religion’ inte tycks få ha sitt bokstånd på plats i år bland alla andra olika kristna bokstånd i Kungsträdgården. Förra året fanns de där och i år hade de betalt sin avgift och anmält sig inom stipulerad tid! Men, valdes bort. Olika förklaringar har givits av Jesusmanifestationens ledning såsom att det inte fanns plats, inte skulle vara någon politisk manifestation etc  Det må vara att det är trångt om plats men varför valde man bort just detta bord? Det må vara att det inte ska vara någon politisk manifestation men att få ge uttryck för den man är i sin grundläggande identitet är inte politiskt utan mänskligt. Det blir, vare sig man menar det eller inte, ett tydligt ställningstagande. De som står för en syn som handlar om att homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner också är kristna, också vill bekänna sig till Jesus, också vill synas som dem de är,  gärna får bekänna sig till Jesus, gärna får vara med i gudstjänstsammanhang bara de inte syns som dem de är. Det handlar, vare sig man vill det eller inte, om att säga att Du är välkommen bara Du tiger om Din sexuella identitet, bara Du tiger om den Du är på djupet för här är vi alla lika, här är inte hetro eller homo, här är inte bi eller trans. Men tyvärr kan man då inte likt Paulus säga att vi alla är ett i Jesus Kristus. På HBTQ-studenternas hemsida skriver man i ett pressmeddelande: ”I motiveringen för att utestänga KRISS och projektet från att delta står också ”… Detta upplägg har vi för att alla kristna grupperingar skall kunna delta. …”. Uppenbarligen räknas inte kristna hbt-personer till ”alla”.”

Till Jesusmanifestationens ledning skulle jag vilja säga: inneslut, snarare än uteslut! Se hur ni kan hitta en bra lösning på frågan om KRISS närvaro tillsammans med HBT hjärta religion. Det gick utmärkt förra året! Jo, de som stod vid bokståndet fick ta emot en hel del glåpord men också positiva kommentarer. Mångfald är ju alltid bättre än enfald! Låt Jesusmanifestationen bli en manifestation av Jesus där vi med våra olika trostolkningar, spiritualiteter, bekännelseskillnader, kan bekänna: ’Alla är vi ett i Kristus’. Det går att backa från ett exkluderande beslut och istället fatta ett inkluderande beslut.

Vilken Jesus bekänner vi oss till? Den korsfäste och uppståndne! Honom och ingen annan och Han är vår gemensamme Herre! Låt oss därför koncentrera oss på det i en inkluderande gemenskap åtminstone den 12 maj i år.

För nästan precis en vecka sedan satt jag tillsammans med prästen Annika Borg, ordförande för Humanisterna Christer Sturmark, en barnkirurg från Göteborg (vars namn jag skamligt nog inte minns i skrivande stund), biskop Eva Brunne, kantor Maynard Gerber från judiska församlingen, Eva Ekselius från judiska församlingen och direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen. Vi samtalade om omskärelsen av nyfödda judiska pojkar. Det var en uppföljning av allt skriftligt debatterande där olika kraftfulla artiklar skrivits och bloggar på nätet (inklusive denna) i ämnet. Nu samtalade vi – lyssnade och delade. Det var ett respektfullt samtal där vi kunde lägga ut vad vi menade mer nyanserat än som skett i skrift. När samtalet var tvunget att avslutas efter nästan tre timmar, var jag glad. Det berodde inte på att det jag, och fler med mig, förespråkar skulle ha vunnit terräng hos meningsmotståndarna. Nej, det handlade inte om det! Det handlade om respekt, lyhördhet och att se att man kan ha olika åsikter baserade på både begripliga och förståndiga tankar. Men man behöver samtalet. Man behöver träffas och dela. När saker skrivs (också då det är välformulerat och utan attacker) blir det så ”svart på vitt”. I ett samtal ser man glimtarna i ögonen och hör nyanserna i rösten. Sådant bidrar till positiva tankar mitt i olikheten.

S:ta Katharinastiftelsen tog initiativ till samtalet. S:ta Katharinastiftelsen tar initiativ till så många samtal och har gjort så sedan den grundades på 1950-talet av Margit Sahlin. Nu är det Madeleine Åhlstedt som sedan 1990-talet är direktor och stiftelsen samlar varje termin många spännande samtalare av olika bakgrund.

Tänk om vi kunde hitta fler samtalsplatser i Svenska kyrkan där vi samlas och samtalar om svåra frågor, frågor som skiljer oss åt, frågor om teologi, om moraletik, om religionsförståelse etc. Vi behöver samtala med varandra över alla gränser. Det handlar inte om att omvända varandra, övertyga varandra utan om att dela med varandra. Vi har mycket att dela med varandra i en ömsesidig respektfull ton.

När detta är sagt vill jag samtidigt understryka att samtalet ska ske med vetskap om att Svenska kyrkan har en ordning i ämbetsfrågan och har också tagit ett beslut i synen på äktenskap. Dessa ordningar består. Men samtalet oss emellan oavsett allt måste få finnas, få fortgå.

Det är alltid bättre att samtala med varandra än skriva om varandra!