Så skriver aposteln Paulus i sitt brev till församlingen i Rom (Rom 12:15). Orden läses ofta i samband med vigselgudstjänster i Svenska kyrkan. Paulus talar om ett idealt förhållande, ett förhållande och en närhet som vi önskar alla äktenskap. Men, man kan också se orden som en ekumenisk uppmaning. Vi lever i de många trossamfundens tid, de många kyrkornas tid, de många rörelsernas tid. Det är ett multikristet sammanhang som  vi rör oss i och inte alltför sällan har vi känt oss direkt eller indirekt hotade av varandras tolkningstraditioner och den andres eventuella ’framgångar’. Den rätta tolkningen, det rätta uttryckssättet har ju funnits i det egna trossamfundet. ’Jag har rätt! Du har fel!’ Så har det ekumeniska landskapets språk uttryckts. Tack och lov har vi idag kommit längre. Daniel Grahn skriver i dagens nr av tidningen Dagen en ledare med  rubriken ’Sluta gäspa åt ekumeniken’. Det är en utmärkt ledare som talar om vikten av att fortsätta på den ekumeniska vägen. ’Ekumenik kan bli en viktig 2000-talstrend’, skriver han. Ack om det vore så väl! Mången gång har jag på denna blogg skrivit om vikten av ekumenik, vikten av samtal och jag gör det igen med en ekumenisk ’dåres’ envishet. Vi behöver lära känna varandra mer, lära känna den andres spiritualitet, den andres trostradition, den andres kyrka, den andres uttryckscentrum. Ju mer vi lär känna varandra, ju mer upptäcker vi hur mycket vi delar. Vi vill ju faktiskt samma sak! Vi vill tala tydligt om Jesus på ett sådant sätt att människor runt om i våra olika sammanhang känner sig berörda. Vi vill tala tydligt om Honom som vill vår enhet ( Joh 17). Vi vill tala tydligt om Honom som gett sitt liv för vår skull, som uppstått för vår skull för att vi ska ha Liv (obs;stort L) i överflöd. Låt oss på ekumenikens väg stötta varandra, glädjas med varandra över den andres ’framgång’ och gråta med varandra över den andres ’motvind!

Mycket är gjort på den ekumeniska vägen, tack gode Gud, men en lång sträcka återstår. Om jag får önska mig några saker för min tid som biskop i Svenska kyrkan Skara stift, är en av de önskningarna att vi ska ta fler steg framåt och tillsammans på vår ekumeniska färdväg. Vi ska inte bli som den andre. Vi måste som trossamfund få vara sanna mot vår egen identitet, men när vi är sanna mot det egna vågar vi också vara öppna för de  andras traditioner och uttryckscentra. Och ju mer vi vågar detta i den ömsesidiga kärlekens tecken, ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud! Som redn äross gränslöst nära. Låt oss ta nya steg i dialoger och gudstjänster i stor respekt och i kärlek till Gud och varandra. Vi får inte gäspa åt ekumeniken. Tvärtom ska vi understryka vikten av att ekumenik är ’trendigt’. Eller med Paulus ord: ’Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.’

PREDIKAN PÅ MIDSOMMARDAGEN I STORKYRKAN

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himlens och jordens skapare. Nästa varje söndag stämmer vi in i den apostoliska trosbekännelsens första artikel – orden om att Gud har skapat allting och en fråga som säkert inställer sig hos många kan vara: Kan jag tro på detta, jag som är en någorlunda sunt tänkande människa och hyggligt välorienterad när det gäller naturvetenskapliga teorier kopplade till astronomi? Det är en berättigad fråga som kan sammanfattas med en frågeställning om vad kyrkan menar när vi bekänner att vi tror på Gud som himlens och jordens skapare.

För det första är det viktigt att understryka att tron på Gud som skapare inte innebär att vi tror att Gud är en person som gjort överväganden och som skapat det ena efter det andra. Skapelseberättelserna i Bibelns inledande kapitel vill inte uttrycka hur Gud har skapat allting utan snarare att Gud har skapat allting. Gud är större än alla våra teorier. Gud är innanför alla processerna och utanför alla processerna. Det betyder att varje försök till definition av process är preliminär och utesluter inte en gudstro. När vi talar om Gud som himlens och jordens skapare talar vi om Gud som är med i skapelseprocesserna, som är med i Big bang, det pulserande universum, med i vintergatorna, med i de svarta hålens mysterier, med i sommarängarnas blomstrande prakt, med i den smekande sunnanvinden och de salta vågstänkens droppar, med i det livgivande sommarregnet. Vi talar om Gud som både var med bortom alla tidsbegrepp – före all tid, bortom alla enskilda nu och i alla enskilda nu. När Bibeln talar om Gud som skaparen är det alltså den Gud som vill oss alla, som vill skapelsens skönhet och skörhet, som vill Dig och mig. Så låt oss inte spela ut en vetenskaplig tilltro mot en kristen gudstro. De går att förena. De är komplementära sätt att förstå tillvaron där de bägge berikar och fördjupar.

När så evangelisten Johannes vill tala om skapelsen gör han det som ett vittnesbörd om skaparens identitet. Hela skapelsen – allt som blivit till är bärare av liv därför att det var liv i Ordet, i Logos – det Logos som fanns i begynnelsen hos Gud. Det är grekisk filosofi som vi möter i vår evangelietext. Logosbegreppet handlar om vishet, om det bärande, om Ordet med stort O och återfinns hos den antika filosofen Filon av Alexandria som något som Gud använder sig av i sin kommunikation med världen.

Evangelisten Johannes vill samtidigt i sina inledande ord hålla fram den preexistente Kristus, som var före all tid hos Fadern och därmed en del i Treenigheten – en del i Guds väsen som är relation. För sådan är Gud. Gud vill relation. Därmed är hela skapelsen, de ljuvliga björkbackarna, de mjuka sommarängarna, de blånande bergen, de kvittrande fåglarna, fiskarna och alla de många djuren på land ett sätt för Gud att kommunicera med var och en av oss. Hela skapelsen, inkluderande varje enskild människa, är på det viset gudsstämplad likt en sedels vattenstämpel. Aposteln Paulus skriver om detta i sitt brev till församlingen i Rom: Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. [20] Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. (Rom 1:19–20).

Så skapar Gud genom Logos – Guds Ord men en skapelse som inte bara handlar om molekylprocesser, utvecklingsteorier av olika slag utan som handlar om liv på ett djupare sätt. Guds nyskapelse handlar inte om liv i den bemärkelsen som 1:a Mosebok uttrycker utan om liv i en annan typ av relationell mening – liv som är evigt Liv – Liv som handlar om Gudsrelation. Gud vill relation med Dig och mig – en relation som sträcker sig bortom alla mänskliga begränsningar, bortom tidens och rummets givna gränsdragningar. Livet är alltså större än livets gränser – det Liv som uttrycks i det ord som är Logos.

Så är Gud den som i sin fullhet har skapat allting gott. Vi är oberoende av andra krafter i tillvaron. Vi behöver inte dyrka något annat än Gud själv. Astrologin vars teser handlar om att vi styrs av stjärnornas ställning i Zodiaken har fel. Horoskopens tid är förbi. Naturdyrkare är fast i det som är det skapade. Men som kristna handlar det om att fokusera på Skaparen istället för skapelsen. Och samtidigt är hela skapelsen ett vittnesbörd om den gränslösa kärlekens Gud – ett vittnes börd om Guds överflödande generositet.

När vi påminner oss om Gud som skaparen får vi också förstå att denna skapare – Gud själv – är bortomkonfessionell. Gud är inte judisk, men det finns judar som tillber Gud. Gud är inte muslimsk, men det finns muslimer som tillber Gud. Gud är inte kristen men som kristen måste vi tillbe Gud. Det finns inga andra gudar än Gud men sedan har kärt barn många namn och många vägar. Vi kristna hävdar med bestämdhet att skapelsens Herre möter oss på ett tydligt och ofattbart sätt i Jesus Kristus. I Jesus Kristus har vi blivit en ny skapelse.

Så vill också evangelisten Johannes påminna oss om det spänningsfält där vi är insatta som enskilda individer – ett spänningsfält mellan ont och gott, mellan ljus och mörker. Där är vi människor bundna av en moralisk dualism som vi har att leva med i varje sekund, i varje andetag där vi, i det innevarande ögonblicket, står i ett val mellan ljus och mörker. I det spänningsfältet får vi se vårt ansvar för miljön, att den gåva där Gud relaterar till oss i varje vibrerande löv, i varje darrande grässtrå, i varje gungande gren också är en utmaning att se hur vi kan ta ett individuellt och kollektivt ansvar för jordens framtida miljö och hur vi kan ta ett individuellt och kollektivt ansvar för vår medbroder och medsyster. I varje enskilt ögonblick finns den utmaningen därför att vi lever i Skaparens gåva till oss – vi lever i skapelsens skönhet och skörhet. Men vi är inte övergivna. Kristusljuset lyser i mörkret. Johannes Chrysotomos, som levde i slutet av 300-talet efter Kristus, påminner oss om den största skapelsen av alla, den nyskapelse som övergår allt förstånd. Han säger i en kommentar till dagens evangelietext: När livet kom till oss upplöstes dödens makt, och när ljuset lyste fram för oss, finns inte mörkret längre. Det handlar om Jesu Kristi uppståndelse. Också om detta vittnar skapelsen – den store Gudens gåvor. Vi kan då endast, i största vördnad, säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Truls Melin är en svensk skulptör som är väl värd att uppmärksamma. Det gör Storkyrkan denna sommar. Ett av hans verk, Aspirant, är utställt i Storkyrkan intill Olaus Petrikapellet. Det är ett rödlackat flygplan som ser ut att ha störtat ner i en rödlackad box. Eller så är det ett flygplan som håller på att ta sig ut ur boxen. Eller så är det… Tittar man på avstånd och låter blicken gå djupare, kan man se att det är ett kors som spränger alla gränser. Överintendenten Daniel Birnbaum och kuratorn Fredrik Liew från Moderna Museet i Stockholm var med vid dagens vernissage. Skulpturen är ett lån från museet och vi gläds verkligen över samarbetet. Modern konst möter kyrkans historia i ett rum där reformationen i Sverige började, där nya tankar vågades, där det gränssprängande var aktuellt redan på 1500-talet.

När jag ser Truls Melins ”Aspiranten” tänker jag att vår relation till religioner just kan vara som flygplanet i boxen. Ibland säger kristna att hela sanningen om Gud finns uttryckt i den kristna tron, den fulländade sanningen och att allt annat bara är bristfälliga uttryck för det gudomligas närvaro, om äns det. Som kristen tänker jag att Jesus visar mig hurdan Gud är. Det är mitt sätt att förstå Gud. Jo, jag bekänner att Jesus Kristus är Gud och Människa. Och ändå tror jag att sanningen om Gud är större därför att Gud alltid är den gränssprängande. Vi kan inte fånga in Gud i våra boxar. Gud möter oss på så många olika sätt om vi bara är lyhörda för Guds tilltal. På fredag är det Midsommarafton och om det inte regnar kan vi förhoppningsvis alla vara ute och njuta av sol, vind och vatten, av blommor, gräs och träd, av fåglars färd genom luftlagren och fiskarnas vägar i vattnet. Vi kan njuta av Prästkragar, kanske Midsommarblomster, kanske ”Svenska soldaten” kanske hundkex eller andra härliga sommarblommor och sommarväxter. Gud är skapelsens Herre, som talar till oss i skapelsen om en relation som spränger alla gränser.

På Midsommardagen ska jag predika i Storkyrkan. Åter igen får jag stå i predikstolen ovanför Olaus Petris gravsten och förkunna det gränssprängande Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och  stå vid kyrkans centralaltare för att celebrera mässan – brödets och vinets mysterium som spränger alla gränser. Jag får ge vidare, räcka sakramentet, till min medmänniska som ett tecken på den gränssprängande Gudens kärlek och närvaro. Det är stort!

Truls Melins skulptur med det röda flygplanet i den röda boxen påminner också om korset – korset som till förstone kan upplevas som ett dödsredskap och i modern tid – ett dödstecken. Men det spränger också gränserna. Han som hängde på korset förvandlade dödstecknet till livstecken. Han som hängde på korset visade på att det obändiga livet är starkare än dödens makt. Det givnas gränser var sprängda. Livet vann!

Truls Melins skulptur får utmana oss med sin glatt överfallande röda lackfärg i kombination med flygplanet i boxen, utmana vår benägenhet att vilja fånga in, etikettera i ett (o-)mänskligt kontrollbehov. Besök gärna Storkyrkan och se skulpturen, läs museets och kyrkans kommenterande texter och låt Dig utmanas för Gud är ju större. Eller som det står i en av psalmerna i vår psalmbok:

Herren lever, hindren sprängda

hoppet får kraft igen. Kärleken segrar,

fyller dagen och nattens sömn.

(Psalm 155:2)

I dagarna är det skolavslutningstid. Runt om i Sverige söker sig barn och vuxna till våra olika kyrkobyggnader för att få en värdig omgivning till körsånger, rektorernas tal, allmänt sommarsjungande. Kyrkan är ett klassiskt svenskt kulturrum för denna typ av sekulär verksamhet som bedrivs av skolmyndigheten och verksamheten har sedan minst 100 år och lite till befunnit sig just i den typen av rum. Problemet är ju bara kyrkans anställda, präster och andra besvärliga människor som envisats med att den trevliga och ickereligiösa skolavslutningen skulle innehålla bön och välsignelse. Sedan 1980 har det varit mer eller mindre olagligt men skolans rektorer har sett genom fingrarna och låtit prästvigda män och kvinnor, naturligtvis med någon form av begränsning, få utöva religiös verksamhet i det kulturella rummet. Men i det sekulära samhälle vi trots allt lever i måste det finnas tydliga gränser. Religion hör hemma i den privata sfären och inte i det offentliga rummet. Därför ska naturligtvis inga böner bedjas och ingen välsignelse höras i samband med skolavslutningarna. Det måste ju självklart kyrkan rätta sig efter när nu skolorna så gärna vill komma till det underbara kyrkorummet för att vara med om vad generationer av skolbarn fått uppleva – körsång, rektorns tal och psalmså…Nej, naturligtvis kan man inte sjunga psalmer. Den blomstertid nu kommer får, om man nu dristar sig till något så djärvt, bara sjungas med en vers. Den är ju religiöst neutral. Den kan ateister, muslimer, judar, buddister, agnostiker glatt sjunga med i. Och sedan kan alla gå ut till den underbara sommardagen med en vajande flagga, lätt sommarbris i luften och konstatera att återigen har vi fått ha vår skolavslutning i kyrkans sammanhang. Och någon religiös påverkan har det ju inte varit – tack gode gud (nja, kanske tänker man inte gud även om det i tanken och i denna blogg stavas med litet g).

Naturligtvis, kära bloggläsare, har jag försökt att ironisera över ett förskräckligt faktum, nämligen att kyrkan riskerar att sälja sin själ när man tillåter sekulära skolavslutningar i kyrkorummet. Vi säger nej till borgerliga vigslar i kyrkorummet. Vi säger nej till borgerliga begravningar i kyrkorummet. Vi borde säga nej till sekulära skolavslutningar i kyrkorummet. Man må tycka att rummet är hur vackert och traditionellt som helst men så länge inte prästen, vars livsuppgift det är att visa på skapelsens, försoningens och den livgivande kraftens Gud (med stort G), får be en bön och önska Guds välsignelse över de närvarande, så länge kan vi inte ha skolavslutningar i kyrkan menar jag. Kyrkan måste ”sätta ned foten” och man kan göra det på ett pastoralt klokt sätt där allt det traditionella ryms inklusive körsång. och sång om att Du ska inte tro det blir sommar…, rektorns tal och mycket annat. Låt oss inbjuda varje skola till en skolavslutning som de kan tacka ja till eller tacka nej till. När Riksmötet öppnar inbjuder Stockholms domkyrkoförsamling riksdagsledamöterna plus ett antal personer till till en gudstjänst där Guds ord förkunnas, böner beds, psalmer sjungs och där välsignelsens ord sägs över både ”hög och låg”. Förutom ett gäng gnällande ateister som varje år klagar över detta faktum, gläds stora delar av vår riksdag över de 35 minuter de får vara med om i Storkyrkan.

Låt oss inbjuda de lokala skolorna till en riktigt fin skolavslutning innehållandes allt det som kyrkan står för och gläds över tillsammans med så ofattbart många människor i vårt land – egentligen utan religionsbegränsning. Men, låt oss inte sälja bort vår själ!

I samband med en skolavslutning jag hade i min förra församling där klagomål över prästens välsignelse nådde mitt öra använde jag mig av en formulering som gladde alla och där både troende av olika bakgrund och icketroende kände sig tilltalade. Det var en formulering, eller snarare inledning till den traditionella aronitiska välsignelsen, som jag skapat i samband med att jag läste välsignelsen över alla lidingöloppslöpare vid starten på Koltorpsgärde på Lidingö strax innan startskottet gick. Riksidrottsförbundet hade fått ”hicka” vid vetskapen om att kyrkoherden utövade en kristen kulthandling som riskerade att missfärga hela Lidingöloppet. Lidingöloppsledningen som var oerhört positiva till kyrkans engagemang också då det gällde välsignelsen vände sig då till mig och frågade om råd. Det var då jag skapade den formulering som lyder: ”Ta emot välsignelse från den Gud som mötte Mose i den brinnande busken! Ta emot välsignelse från den Gud som också stavas Allah! Ta emot välsignelse från den Gud som uppstod på tredje dagen från de döda eller avstå helt från att ta emot välsignelsen!” Sedan kom den vanliga aronitiska välsignelsen.  På det sättet hade jag täckt in judar, muslimer, kristna och ateister och Riksidrottsförbundet kunde andas ut. Kanske skulle man kunna använda den inledningen också vid skolavslutningar för att på ett inkluderande sätt låta var och en känna sig sedd och respekterad och innesluten (om man nu vill det och det egna viljan bestämmer ju var och en över…) i den ende Gudens kärlek.

Men låt oss inte sälja vår själ! Vi måste diktera premisserna för kyrkans arbete – inte det statliga skolverket!

Ps: Tack Stefan Attefall för en klok artikel idag i SvD Brännpunkt i ämnet ovan.ds

I gårdagens Svenska Dagbladet (kultur. sid 6 ”Religionen hotar jämlikheten”) skriver Björn Schaerström ett inlägg gällande religion och jämlikhet. Han ser eftergifter och växande oro för religion. ”Det är oroande att religionen får mer plats!” Med en svepande rörelse av okunnig rallarsvingsteknik fördömer Schaerström all religiositet som har med vardagslivet att göra. Det är naturligtvis ett provokativt syfte med artikeln. Naturligtvis har också Björn Schaerström rätt att tycka det han tycker och rätt att torgföra sin åsikt. Problemet blir bara att det finns svårigheter att ta en sådan onyanserad artikel riktigt seriöst.

Men frågan är vilken funktion religionen har? Mitt svar baserar sig på att jag själv är bekännande kristen och lever min religiösa övertygelse i mitt vardagsliv. Utifrån detta vill jag säga att religion vidgar människans sammanhang. Religionens syfte är att påminna människan om att hon inte är ensam, inte utlämnad till sin egen skicklighet, sin egen kunskap. Hon är heller inte utlämnad åt någon sorts gud som inte erkänner människans fria vilja, en gud som är diktatorisk och som styr individen i varje rörelse och varje val. Nej, människan står i relation till någon som är bortom alla beskrivningsmöjligheter, någon om vilken vi bara kan tala i förminskande bilder. Kort sagt:

Allt vi säger om Gud förminskar Gud. Gud – eller en högre makt eller hur vi nu vill uttrycka det är, per definition, större än vad vi människor kan greppa. Enligt religionen är denna högre makt (Gud) alltings ursprung. Det finns en gudomlig vilja med vårt varande och vardande.  Religionen vill alltså säga oss att vi inte är utlämnade åt slumpen och vår egen duglighet.

Religionen talar också om värdefrågan. Allting har ett värde som vi har att relatera till – ett värde som inte är beroende av mänsklig överenskommelse (vi vet av erfarenheter att sådana värdeöverenskommelser kan förändras). Varje människa är värdefull – ja gränslöst värdefull. Ingen människa är mer värd än någon annan. Också skapelsen – miljön – har ett värde. Som människor har vi uppdraget att vårda skapelsen – vara miljömedvetna och leva miljömedvetet. Men vi är också satta i relation till våra medmänniskor (oavsett etnisk härkomst och religiös tillhörighet) med utmaningen att leva gent emot våra medmänniskor på ett sådant sätt som vi skulle önska att de lever gent emot oss. Utifrån ett sådant synsätt handlar det om att respektera andra, respektera oliktänkande och oliktroende.

Vårt samhälle borde präglas av den sekulära hållningen som öppnar upp för vardagsreligionens utrymme. Att likt polisskolan låta en muslimsk kvinna bära niqab till sin uniform, att tillåta religiösa symboler, att kritisera renodlade provokationer mot religiös övertygelse är föredömligt.

”Andlighet och gudstro är produkter av mänsklig fantasi”, skriver Schaerström. Så uttalar sig naturligtvis en som har en grundläggande ateistisk livsåskådning. Allt kan kokas ned till mänsklig produkt eller slump där behov av bevis uttrycks. ”Bevisa att Gud finns”, kan en ateist säga och en troende kan kontra med att säga: ”Bevisa att Gud inte finns”. Den typen av debatt är oftast helt meningslös. Istället kan man peka på att religionens frukter handlar om att människans självskattning stärks, hennes egenvärde understryks, hennes relationssammanhang synliggörs. Sedan kan religion, liksom så mycket annat (allt annat?) missbrukas. Det finns listor av exempel på detta. Jesus själv säger:  Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. (Matt 12:33)

Det finns en risk med att privatisera religionen och det är att religion endast blir något som berör moskén, synagogan eller kyrkan. ”Tro, det gör man i kyrkan”, sa min gamla gymnastiklärare när jag ”trodde” att någon annan skulle ta volleybollen som kom farande mot mig. Jo, visst tror vi i kyrkans sammanhang men tron och religionen berör verkligen hela livet – också vardagslivet, det politiska livet, det sociala livet, ekonomi och kultur. Det ligger i religionens själva väsen att uttryckas i ett vardagssammanhang och stärka den enskilda individen i ett kollektivt sammanhang. Bäst sammanfattat är detta i det dubbla kärleksbudet där det står i förkortning: ”Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv”. Så får vi leva. Det stärker tanken på den jämlika människan. Som religiösa har vi därför också uppgiften att leva vårt liv så att vi i frukterna av tron visar att religionens väsen är livsbejakande.