oktober 2012

Varför ska vi trösta?

Frågan i rubriken kan tyckas konstig. Är det inte självklart att vi ska trösta eller åtminstone försöka trösta en medmänniska som är drabbad? Ska vi inte göra allt som står i vår makt för att trösta, för att förändra, för att hjälpa en människa att gå från sorg till glädje? Är det inte just kyrkans uppgift att trösta, att komma med tröstande ord när livet gör människor illa?

Men varför ska vi trösta? Och kan vi alls trösta? Ibland kan jag tänka att tröstande egentligen handlar om att försöka hantera den egna oron, den egna ångesten, den egna osäkerheten inför andras sorg. Sorgen är ju ofta hotande för omvärlden. ”Du ska se att det blir bättre…” är en vanligt förekommande replik. Ibland tidsätter vi sorgen på ett sådant sätt att det ska bli bättre efter ett år, efter att man upplevt allt det som ett livsår brukar inrymma; den första julen, den första födelsedagen, den första midsommaren, den första… o s v. Det blir lättare när ett år har gått kan den som varit med om det hela säga. Och visst kanske det är så, eller var så, för den som hade den erfarenheten. Men det är inte så säkert att det är så för alla. Tröstandet kanske då handlar om det desperata försöket att få påståendet om bättre tider att besannas. Varför ska vi trösta?

Kan vi alls trösta någon annan? Jag är inte säker och ju mer jag tänker på trösten som begrepp ju mer inser jag att det inte handlar om ord utan om närvaro. Ord blir så lätt fyrkantiga i sorgens sammanhang. Även det religiösa språket kan kännas fyrkantigt. Att tala om att någon finns hos Gud, har det bra, inte längre lider är ju ett underbart budskap – men för vem? När man sörjer slår egoismen till med enorm styrka. Det hjälper inte att ens älskade är hos Gud. Man vill ju att den man förlorat ska komma tillbaka, ska vara hos en själv, ska finnas nära och dela livet. Därför gör sorgen så ont för den är en förlust av något som man i de allra flesta fall inte vill förlora. Jo, man kan tänka att det nog vore skönast för vederbörande att få dö, att få slippa smärtan, att få slippa den tärande sjukdomen. Men samtidigt vill man ju inte förlora den man har kär.

Vad kan vi göra i sorgens tid, alla vi som finns runt omkring? Kanske handlar det just om att finnas runt omkring, att lyssna om och om igen till den som om och om igen behöver ge uttryck för sin sorg och saknad. kanske handlar det om att vandra ett stycke på vägen, ibland ett ganska långt stycke, tillsammans med den som sörjer – som en medvandrare som inte har svaret med stort S men som finns där, som bär både bildligt och bokstavligt när allting bara är mörker. Kanske är det mer ”tröstande” än ord. Jag vill tro det.

Denna kommande helg är sorgens helg, minnenas helg, ljusens och kransarnas helg och våra kyrkogårdar fylls av människor som längtar, som sörjer, som skrattar, som gråter. Kanske kan Din uppgift vara att just vara en medvandrare utan de förlösande orden? Det kan betyda så gränslöst mycket.

Men Jesus då? Tröstar inte han? Jag tror inte att Jesus tröstar men jag vet att Han delar, jag vet att Han är där också i det allra svartaste. Han får vara vår förebild. Han är ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte fått makt över. Men ljuset lyser just i mörkret. Så får vi vara varandras ljus i mörkret. Vi kan inte trösta bort det mörka men vi kan vandra med, visa en väg trots allt och mitt i allt.

Handling och bön må bli ett!

Jag har suttit och diskuterat begreppen mission och evangelisation med kollegor. Det var en oerhört viktig diskussion där vi vände och vred på begreppen utifrån kyrkans uppdrag att bedriva mission. Men vad är mission idag? Är det ett alltför belastat ord? Och vad skiljer evangelisation från mission? Handlar evangelisation om mission till varje pris? Det gäller att omvända alla människor till Jesus Kristus – ”att föra människor till Kristus”? Men kan vi alls föra någon till Kristus? Är det inte så att Kristus redan är där vi är – det gäller bara att upptäcka detta och att få till stånd en ömsesidig relation? Men vad betyder detta å andra sidan i ett multireligiöst samhälle? Vad betyder det utifrån ett religionsdialogperspektiv? Ja, det blev många olika typer av frågor. För min del anser jag att både mission och evangelisation är belastade ord. Vi behöver återerövra orden och fylla dem med betydelse som bär också på 2000-talet. Det finns dock ett annat ord som jag kommit att fastna för och det är det lilla ordet ”vittnesbörd” eller verbet ”att vittna”. Det är vad vi i Kyrkan (med stort K betecknande alla vi kristna tillsammans). Vi ska vittna om Gud som är kärleken, om Gud som älskar så gränslöst mycket att Gud blir människa, vittna om det som Jesus sagt och gjort i ord och handling. Kort sagt ska vi som kristna leva vårt liv så att vi som enskilda, som församlingar och som kyrkor blir levande vittnen om vår Herre Jesus – den korsfäste och uppståndne. Att vittna är inte att tvinga andra till omvändelse. Att vittna handlar om att vara stolt och glad över det egna, att tala högt och tydligt om Jesus men göra det i respekt och lyhördhet för människor av annan eller ingen tro.

För att klara av att vara vittnen behöver vi fördjupa vår egen gudsrelation, fördjupa vår egen förståelse av Jesus Kristus, fördjupa vår egen relation till Jesus själv. Det är viktigt att med all kraft motverka sekulariseringen. Då tänker jag inte på sekulariseringen i samhället utan snarare den inre sekulariseringen i kyrkans sammanhang. Vi som är anställda av kyrkan att bära ut evangeliet, att vara just vittnen om den levande Herren, får inte reducera uppdraget att vara kristen till en arbetsuppgift som vi har betalt för. Om inte kyrkans anställda har sitt personliga centrum i Jesus Kristus, om det inte är viktigt att leva av nådemedlen också då vi inte har betalt, vad blir det då av kyrkan? Våra församlingsbor får sällan betalt för att gå i en gudstjänst. Vi behöver leva av nådemedlen (dopet, nattvarden, Ordet och bönen) också vi andra tillfällen än då vi tjänstgör. Om Svenska kyrkan ska ha en framtid, om kristen tro i Sverige ska vara ett viktigt alternativ till allt annat måste vi som är anställda, tillsammans med ideella medarbetare och förtroendevalda visa att detta berör oss alla på djupet oavsett lön, oavsett arvode.

Därför behövs en inre mission, en inre evangelisation som just handlar om fördjupning och förnyelse. Vi behöver be tillsammans också på andra tider än de schemalagda. För kristen tro är mer än det som är inbokat i våra kalendrar. Kristen tro handlar om livet, om relation och liv. Därför må handling och bön bli ett!

Kallelse till bön.

Under en tid har det förts en diskussion huruvida det ska vara tillåtet för muslimer att få ha böneutrop eller bönekallelse ljudande från en minaret. Det skulle vara aktuellt för en av moskéerna i Stockholm. Olika argument har förts fram mot detta. Det är inte vår kulturella tradition, det är inte rätt med sådan offentlig religiös propaganda. Vi kristna ropar inte ut att Jesus är frälsaren från stora högtalaranläggningar. Kommer inte ett utrop från en minaret att störa vår vardag (fredag)? Hur många moskéer ska ges tillstånd? Kommer det bli en enda kakofoni av minaretutrop där det finns fler minareter nära varandra? Är det bara muslimerna som ska ha rätt till detta utrop? Borde inte alla religioner, oavsett vilka, ha rätt att offentligt och ljudande kalla till gudstjänst eller proklamera sin trosbekännelse?

Utifrån ett kristet perspektiv kan man hävda att det bara finns en enda Gud och det är Gud. Utifrån samma kristna perspektiv kan man hävda att inga religiösa dogmer, inga religioner, inga religionsutövare har hela sanningen. Sanningen om Gud är större än den sammanlagda sanningen utifrån samtliga religioner. Kort sagt: Gud är alltid större.

Utifrån det perspektivet skulle man kunna glädja sig över alla som vill kalla till bön till den ende Guden, påminna oss alla om den ende Gudens existens och storhet. Kanske skulle minaretutrop kunna bli en påminnelse för oss alla om vikten av bön, om vikten av att fördjupa relati0nen till denne ende Gud. Det är ju också just detta som klockringningen vill uttrycka. Jo, det är en kallelse till gudstjänst i den aktuella kyrkan, men klockorna förkunnar också budskapet om Jesus Kristus, sann Gud och sann Människa. Jag gläds över klockringningen som ljuder ut över stad och byggd. Men jag skulle glädjas också över att våra muslimska syskon får kalla till bönestund och påminna om Guds storhet.

Men då är frågan: skulle alla religioner, alla religionsutövare ges tillstånd att i det offentliga rummet, högt och ljudligt, få kalla till gudstjänst och proklamera den ende Gudens storhet? kan man dra en gräns? Det är naturligtvis en grannlaga uppgift. Men, jag tror att det skulle vara möjligt att argumentera för att det handlar om de fem stora världsreligionerna alternativt de tre monoteistiska religionerna. Mig veterligen, fast jag kan ha fel, kallar inte judar till gudstjänst på ett sådant sätt att det hörs i det ofenntliga rummet. jag har aldrig hör någon sådan kallelse när jag varit i Jerusalem där både minareter och kyrkklockor ljuder. Shofarhornen blåses det i i gudstjänstsammanhang i samband med Försoningsdagen. Det är, mig veterligen, allt. Buddisternas kallelse till ”gudstjänst” 8 de har ju ingen gudstro på samma sätt som de 4 andra världreligionerna har det) känner jag inte till och Hare Krishnas  ( i och för sig inte en renodlad hinduisk rörelse) sång och dans och påminnelse om Krishna är en inte ovanlig förekomst i Stockholms innerstad. Vad de i övrigt har som skulle kunna påverka ljudnivån i det offentliga rummet är jag för lite insatt i.

Konklusionen av allt detta är att jag inte kan tycka att det är fel utan fullt möjligt också ur ett Svenskkyrkligt kristet perspektiv att bejaka minaretutrop idag i Sverige. I det konkreta fallet i Fittja handlar det dessutom, om jag inte är felunderrättad, om fredagsbönen.

Låt oss tacka Gud för att vi har möjlighet att tillsamman, på många olika sätt, med många olika språk och uttrycksformer, få komma inför Gud och be, lovsjunga, fördjupa vår identitet och vår gudsrelation!

Tack min Gud…

Nu stundar aftonen denna Tacksägelsedag och hustrun och jag har varit i gudstjänst i en kyrka i grannstiftet. Vi var inte så många men prästen höll en strålande predikan, kantorn och cellisten spelade ljuvligt, en liten auktion hölls direkt efter gudstjänsten inne i kyrkan där rotfrukter, bröd, marmelad och annat auktionerades bort och kyrkkaffe serverades längst ned i kyrkgången. Vi firade Tacksägelsedag och påmindes om tacksamhet, om Gudstillit och annat.

Vi talar ofta om att tacka Gud för olika saker, tacka Gud för vänner, för miljön, för familj, för mat på bordet och mycket, mycket annat. Jag instämmer i påståendet att tacksamheten är en hjälp att se vad vi faktiskt har och vara tacksam över detta, se att vi är omslutna av Guds omsorg och tacka Gud för det också då vi nte riktigt känner någon gudsnärvaro. Jag hävdar med bestämdhet att detta med att tacka Gud hjälper oss att se att tillvaron är större än vi oftast förstår.

Idag vill jag tacka Gud för Svenska kyrkan. Vi har en fantastisk kyrka i Sverige, en kyrka som är inkluderande, en kyrka där många uppfattningar ryms, en kyrka där det inte finns krav att tro på ett visst sätt för att få vara medlem men där det samtidigt finns en lära som är tydlig. Jag tackar Gud för Svenska kyrkan som står i en lång tradition som går tillbaka till apostlarna, en kyrka som gläds över reformationen och som håller evangeliet om Jesus Kristus, Gud i mänsklig gestalt, den korsfäste och uppstådne, högst. Jag tackar Gud att vi är många som får vara med och tillsammans bygga vidare på denna kyrka! Jag tackar Gud för vår kyrka som vill vandra med andra och oliktänkande ( och som gör det i god ekumenisk och interreligiös anda). Jag tackar Gud för min kyrka som är engagerad socialt och som ser till mnniskor långt utöver de egna gränserna. Jag är stolt över att få tjäna i Svenska kyrkan. Jag vet att kyrkan har sina brister. Men Svenska kyrkan, liksom alla trossamfund, består av människor. Vi är en skara förlåtna syndare. Men vi får vara i vår kyrka, verka i vår kyrka och glädjas med varandra över allt det goda som sker av Gud och till Guds ära!

Så tack min Gud för Svenska kyrkan!

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer…

Rubrikens ord ringer i mitt huvud. När andra världskriget hade tagit slut ljöd dessa ord som ett sorts mantra. Aldrig mer skulle judar förföljas och utsättas för antisemitiska angrepp oavsett var eller när. I Sverige hade nazismens fasansfulla tryne blommat ut om än inte under någon ockupationsmakts styre. Judar i Sverige var hotade, om än inte på samma sätt som judar i stora delar av övriga Europa.

Jag kommer från en judisk familj. Min pappa tillhörde judiska församlingen. Idag tillhör ingen i familjen Bonnier den judiska församlingen – ingen är jude i den strikta bemärkelsen, men av många ses familjen fortfarande just som en judisk familj. Det är jag stolt över. Jag gläds över att ha haft en pappa som haft samma folktillhörighet som Jesus. Men jag skäms över att vi lever i ett land där antisemitismen blivit möjlig och verklig igen.

Som kristna måste vi bekämpa all sorts antisemitism och stå upp för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle där vi respekterar varandra, där vi lyssnar till varandra, där vi lär av varandr, där vi gläds med varandra och där vi är stolta över vårt eget. Svenska kyrkan borde än mer, både lokalt, i stiftssammanhang och nationellt tala högt och tydligt när antisemitism kommer till uttryck – oavsett var.

Måtte Malmö kunna återupprättas som en av Sveriges tre största städer – där multikultur och multireligiösa sammanhang blir en positiv del av vardagen! Men kan det som hänt av antisemitiska angrepp hända i Malmö kan de hända på andra orter också. Detta kan inte kyrkan tolerera. Jesus var jude och djupast sätt, och med kristen blick,  är varje antisemitiskt angrepp ett angrepp mot Jesus själv.