Frågan i rubriken kan tyckas konstig. Är det inte självklart att vi ska trösta eller åtminstone försöka trösta en medmänniska som är drabbad? Ska vi inte göra allt som står i vår makt för att trösta, för att förändra, för att hjälpa en människa att gå från sorg till glädje? Är det inte just kyrkans uppgift att trösta, att komma med tröstande ord när livet gör människor illa?
Men varför ska vi trösta? Och kan vi alls trösta? Ibland kan jag tänka att tröstande egentligen handlar om att försöka hantera den egna oron, den egna ångesten, den egna osäkerheten inför andras sorg. Sorgen är ju ofta hotande för omvärlden. ”Du ska se att det blir bättre…” är en vanligt förekommande replik. Ibland tidsätter vi sorgen på ett sådant sätt att det ska bli bättre efter ett år, efter att man upplevt allt det som ett livsår brukar inrymma; den första julen, den första födelsedagen, den första midsommaren, den första… o s v. Det blir lättare när ett år har gått kan den som varit med om det hela säga. Och visst kanske det är så, eller var så, för den som hade den erfarenheten. Men det är inte så säkert att det är så för alla. Tröstandet kanske då handlar om det desperata försöket att få påståendet om bättre tider att besannas. Varför ska vi trösta?
Kan vi alls trösta någon annan? Jag är inte säker och ju mer jag tänker på trösten som begrepp ju mer inser jag att det inte handlar om ord utan om närvaro. Ord blir så lätt fyrkantiga i sorgens sammanhang. Även det religiösa språket kan kännas fyrkantigt. Att tala om att någon finns hos Gud, har det bra, inte längre lider är ju ett underbart budskap – men för vem? När man sörjer slår egoismen till med enorm styrka. Det hjälper inte att ens älskade är hos Gud. Man vill ju att den man förlorat ska komma tillbaka, ska vara hos en själv, ska finnas nära och dela livet. Därför gör sorgen så ont för den är en förlust av något som man i de allra flesta fall inte vill förlora. Jo, man kan tänka att det nog vore skönast för vederbörande att få dö, att få slippa smärtan, att få slippa den tärande sjukdomen. Men samtidigt vill man ju inte förlora den man har kär.
Vad kan vi göra i sorgens tid, alla vi som finns runt omkring? Kanske handlar det just om att finnas runt omkring, att lyssna om och om igen till den som om och om igen behöver ge uttryck för sin sorg och saknad. kanske handlar det om att vandra ett stycke på vägen, ibland ett ganska långt stycke, tillsammans med den som sörjer – som en medvandrare som inte har svaret med stort S men som finns där, som bär både bildligt och bokstavligt när allting bara är mörker. Kanske är det mer ”tröstande” än ord. Jag vill tro det.
Denna kommande helg är sorgens helg, minnenas helg, ljusens och kransarnas helg och våra kyrkogårdar fylls av människor som längtar, som sörjer, som skrattar, som gråter. Kanske kan Din uppgift vara att just vara en medvandrare utan de förlösande orden? Det kan betyda så gränslöst mycket.
Men Jesus då? Tröstar inte han? Jag tror inte att Jesus tröstar men jag vet att Han delar, jag vet att Han är där också i det allra svartaste. Han får vara vår förebild. Han är ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte fått makt över. Men ljuset lyser just i mörkret. Så får vi vara varandras ljus i mörkret. Vi kan inte trösta bort det mörka men vi kan vandra med, visa en väg trots allt och mitt i allt.