I morgon är det nyårsdag, den första dagen på resten av det kommande året. Jag ska predika i Skara domkyrka i samband med årets första gudstjänst just där. I min predikan säger jag: Tänk om vi skulle kunna göra detta år till ett Jesusår – ett år när vi var och en fördjupade vår relation till Jesus själv. Jag skulle önska att det kunde få vara så i hela Svenska kyrkan men framför allt här i Skara stift, att detta år skulle kunna vara ett år då vi kristna i olika församlingar, i olika sammanhang, i våra egna liv fördjupade relationen med Jesus själv, förstod något mer av vem han var och vem han är, då vi skulle  komma honom allt närmare, komma att se honom allt klarare, komma att älska honom allt djupare. Detta nya år skulle då bli ett år då vi borrade i bibeltexterna för att än mer se och förstå vad Jesus menar, då vi än mer fann tid till bön, mitt i allt, då vi än mer upptäckte nattvardens gudomliga kraftkälla. Kanske skulle allt detta vara ett sätt för Jesus själv att gräva runt och gödsla det fikonträd som är Du och jag. Så att vi bär frukt, så att vårt liv fördjupas, så att vi ser vår medsyster och medbroder och ser att han, hon och hen är – en del av oss själva och att vår uppgift är att se våra möjligheter och dela dessa med våra medsyskon. Detta Jesusår skulle kunna hjälpa oss att se att det inte finns några som vi kan kalla dem utan bara medsyskon långt borta och nära som vi får kalla vi. Då handlar det inte om språk och kultur, då handlar det inte om religion och sexuell identitet, då handlar det inte om etnicitet utan bara om vi – vi tillsammans.

Jag tror att ju mer vi försöker att komma nära Jesus, ju mer vi försöker att förstå vem han var – både som den historiske personen som levde för 2000 år sedan i ett specifikt land där han rörde sig i ett specifikt område och samtalade med specifika människor om specifika saker, och som den som är den korsfäste och uppståndne – nu levande och verkande, ju mer förstår vi att vi hör samman med Honom, hör samman som olika syskon med olika traditioner och olika synsätt. Men ju närmre vi kommer Jesus ju närmre kommer vi varandra. Jesus ber att vi ska vara ett – en enhet som är en enhet i mångfald. Men vi måste våga vägar vidare mot enheten och jag tror att just att förståelsen av och relationen till Jesus skulle kunna vara en av vägarna framåt.

Jag tror också att många som känner sig främmande för Jesus skulle upptäcka att Han är spännande, att man kan nalkas Honom på så många olika sätt. Jag skulle önska att man i församlingar runt om i Skara stift talar än mer om Jesus i olika sammanhang, studerar Honom och försöker förstå Honom. han är så spännande!! Han är så utmananade! Han är så livgivande!

Med detta sista blogginlägg för i år vill jag så önska Dig ett Välsignat Nytt år och att det snart innevarande 2013 skulle få vara ett Jesusår för Dig och för mig. Jesus blir man aldrig färdig med. Det finns alltid nya aspekter att upptäcka – aspekter av den historiske personen, aspekter av den uppståndne, aspekter av livgivaren, aspekter av Honom som var i begynnelsen och som  nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen!

I dag predikade jag i julbönen från Skara domkyrka. Nedan följer min predikan såsom jag höll den då den spelades in. Den blev något förkortad i sändning beroende på programtid men 99% kom med. Här kan Du läsa  den ”100 procentiga” predikan :-). Vill Du lyssna till den och se gudstjänsten kan Du göra det i 30 dagar från den 24/12  genom att klicka på denna länk.

JULBÖNSPREDIKAN

Jag tror på en enda Gud. Så börjar en av våra trosbekännelser som vi använder ibland i våra kyrkor – den nicenska trosbekännelsen. Jag tror på en enda Gud. Den gudsbekänelsen delar vi med våra judiska och muslimska systrar och bröder. Judarnas trosbekännelse säger inledningsvis: Hör, Israel! Herren är vår Gud. Herren är en. Muslimerna bekänner inledningsvis att Det finns ingen gud utom Allah. Det finns bara en Gud och det är Gud. Gud är inte kristen. Gud är inte muslim. Gud är inte jude. Men vi är det. Vi är kristna och muslimer och judar o s v. Det är våra olika livsvägar i relation till Gud. Idag börjar juldygnet för oss västerländska kristna. Vi bekänner att den ende Guden, Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud, Josefs Gud och Marias Gud möter oss på ett unikt sätt i ett litet bostadslöst flyktingbarn från det dåtida Palestina. Det är något av det stora för oss kristna – att allas vår gemensamma Gud möter oss i en människa, att vi som allra tydligast kan se Gud i Jesus själv, så tydligt att kyrkans bekännelse om detta lilla barn, som låg lindat i en krubba, är ”Sann Gud och sann människa”. När evangelisten Lukas berättar om Augustus, om Qvirinius, om skattskrivning o s v är det inte för att ange specifikt datum utan för att säga att det som evangelisten vill berätta är något som utspelat sig i historien.

Nu är det bara någon dag kvar innan vi firar jul. Jag är en stor julentusiast. På den tiden jag var kyrkoherde i Lidingö församling skrev jag en artikel i vår församlingstidning Kyrkonytt, en artikel med rubriekn ”En julmissbrukares bekännelser”. Jag berättade om julfirandet hemma i vår bostad och om julgirlanger, julgran, julmat och mycket annat. Naturligtvis berättade jag om julgudstjänsterna och om hur mycket jag älskade dem.

Jag älskar fortfarande allt det nämnda – också julgudstjänsterna även om jag som biskop har betydligt färre än jag haft under mina 28 år som präst. I år predikar jag bara ”live” i Skara domkyrka på Annandag Jul. Men julbön med domprosten Anders Alberius och mig kan Du se på SVT 1 kl 17.30 på julafton.

På julen sjunger vi om herdar, om barnet som fötts, om Betlehem o s v. Ibland tänker jag att dessa underbara barndomsberättelser i Bibeln nog mest är mytiska. Det är underbara berättelser (inte sagor!) som vill berätta något livsavgörande. Jag tänker på Paulus och Markus och Johannes för att nu ta skribenterna i den ordning de tillfogat något i Bibeln. D v s Paulus är den äldste skribenten. Hans material är troligen från början av 50-talet. Markus är den äldsta evangelieskribenten och Johannes den yngsta. Ingen av dessa berättar något om Jesu barndom. Det var något annat som var viktigt för dem. Jag tror att de ville understryka detta fantatstiska att Jesus från Nasaret var Gud, att han hade dött och uppstått, att han hade levt på jorden, att han på olika sätt hade förkunnat och förkroppsligat Guds rike.

Men födelseberättelserna då? Jo, de är underbara att läsa och för mig säger de något oerhört viktigt: Det är histoiriskt sant att Gud har blivit människa, att Gud har kommit oss ofattbart nära i en historisk person och att detta har betydelse för Dig och mig idag. Om Jesus var född i Betlehem eller Nasaret är inte så viktigt. Om herdar låg vakt om natten över sin hjord, om krubban alls har funnits, om stjärntydare kommit eller inte, ja det är inte så viktigt. Inget kan vara viktigare än just detta att Gud är med oss – Immanuel – Gud med oss! Det är julens underbara budskap. Ingen av oss är ensam. Gud är med oss. Gud har delat vår mänskliga gldäje och smärta. Gud vet vad det är att vara glad, att vara ledsen, att sörja, att skratta, att känna sig övergiven. Allt detta vet Gud och Gud är med. Det är det viktiga, det är det vi får påminnas om när vi läser eller hör om att ”det hände sig vid den tiden…” (Luk 2).

Men är inte Betlehem viktig? Inte för frälsningshistorien men för den historia som är nu. Våra kristna bröder och systrar i Betlehem ropar på hjälp, ropar på solidariska yttranden från Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har genom kyrkomötet svarat upp mot detta. Vi har också goda kontakter med våra lutherska  systrar och bröder i Betlehem, Jerusalem och Jordanien. Vi gläds över att biskop Munib Yunan  är ordförande i Lutherska Världsförbundet. Vi får aldrig sluta att lyssna till de kristnas rop från Palestina och Betlehem. Men vi får inte heller glömma att Jesusbarnet var ett judiskt barn som föddes i ett ockuperat land med risk att bli dödad. Idag föds det många judiska barn som riskerar att bli dödade av misiler från Gazaområdet. Vi måste också lyssna till ropet från dessa familjer och när vi riktar skarp kritik göra det gent emot både palestinsk misilterror och israelisk militärpolitik.

Kanske är Betlehem viktig i alla fall – som en stad vars namn betyder brödhuset – en stad vars religiösa grundtradition (idag är den i stor utsträckning muslimsk) vittnar om fred och frid därför att den underbara traditionen bjuder att fredsfursten föddes i den krypta som ligger i födelsekyrkan på krubbans torg. Betlehem, med allt den staden rymmer får påminna oss om att sträva efter fred, att tala om vikten av fred, att leva freden och friden i de sammanhang där vi är. Det är sannerligen en utmaning. Må vi gripas av den!

Nu önskar jag Dig, kära läsare oavsett var Du är och vad Du tycker och tänker, en riktigt God Jul!

Nu har det gått några få dagar sedan ca 20 små barn i 6-7-årsåldern, ett antal vuxna i skolpersonalen och mördarens mamma sköts ihjäl i Newtown i USA. Det går inte att förstå hur de drabbade familerna har det. Jag kan bara ana. Det är fullständigt obegripligt att ta in detta faktum att en liten pojke eller flicka som gick glad i hågen till skolan, som längtade efter julfirande, som gladde sig åt så mycket i livet slets bort från sina föräldrar av en galnings dödande kulor. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora ett barn. Hur överlever man som förälder? Hur orkar man alls tänka på en morgondag? Jo, jag förstår och vet att vissa saker måste gå vidare. Man måste äta något, man måste planera för begravning, man måste försöka ta in det som hänt. Men jag kan bara tänka på hur jag skulle ha mått och känt om någon av mina två döttrar hade varit ett av barnen. Jag förstår inte hur jag skulle orkat.

Vad finns det att säga till någon som förlorat sitt barn? Jag tror inte att ord räcker, att ord kan förändra den fasansfulla situationen annant än att möjligen låta den drabbade förstå att hon eller han inte är övergiven. När Gud blir människa i Jesus är det för att på alla sätt visa att Gud delar vårt mänskliga lidande, att Gud delar vår mänskliga smärta, att Gud delar vårt mänskliga liv med allt det som det innehåller. Maria, som vi firar lite extra nu på söndag, förlorade sitt barn. Hennes barn blev offentligt avrättat. Hennes barn togs ifrån henne. Hon fick se sitt barn lida och dö. Hur överlever man det som förälder? Maria kan vara vår syster som vet hur det är att förlora sitt barn.

Gud själv visar oss både genom inkarnationen och korsdöden och uppståndelsen att inga gränser finns för Guds delande och Guds kärlek. Jag tänker att de små barnen i Newtown nu är helt och hållet omslutna av Guds kärlek på ett sätt som bara de själva förstår vidden av och de som överlevde och lämnats kvar med all smärta, alla tårar, all förtvivlan, bärs ett litet steg i sänder framåt på den ofattbara Via Dolorosa – smärtans väg, bärs av Honom som ropat de sörjandes, de drabbades, de förkrossades rop: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”

Jag är just hemkommen från en underbar luciakonsert i Skara domkyrka. Tack domkyrkoorganist Reijbjörn och organisten Åsa för fantastisk körsång med allt ifrån små barn till vuxna!  Vår katedral var så gott som fullsatt och körerna sjöng många av de klassiska advents- och julsångerna. Luciatåget var långt och ljusen fladdrade i processionen i kyrkrummet. Lucia var i centrum.

När jag satt där i Skara domkyrka, byggd under medeltiden och Sveriges äldsta domkyrka, kom jag att tänka på Lucia ur ett annat perspektiv. Denna kvinna från Syrakusa i Italien gav, enligt traditionen, sitt liv för den kristna tron. Hon ville enbart tillhöra Jesus – ingen annan. För henne var den korsfäste och uppståndne Kristus allt. Sådana kvinnor (och män) behöver vi.

Jag gläds med våra katolska och ortodoxa bröder och systrar som mer naturligt än vi lutheraner, har helgontraditionen. Den finns där också hos oss, men vi talar alltför sällan om helgonen. För mig är de förebilder i den totala hängivenheten, hängivenheten till Jesus själv. Mitt ”favorithelgon” är Maximiliam Kolbe som gav sitt liv för en annan människa i Auschwitz. Han var dessutom bokförläggare på eget förlag och gav ut mycken from polsk litteratur. han startade världens största fransiskanerkloster i Polen.

På vilket sätt är han då en förebild? Jo, åter igen, i hängivenheten, i fokuseringen på Jesus. Mitt liv ser inte ut som hans liv. Mina förutsättningar är annorlunda precis som dina förutsättningar. Men jag tror att vi än mer borde se hur dessa helgon kan inspirera oss i vår vardag. Nu i julstressens tid är det så lätt att tappa fokus.

Må sankta Lucia, heliga Birgitta, Maximiliam Kolbe, Padre Pio och många andra heliga människor vara våra vägledare och inspiratörer till ett mer Jesuscentrerat liv – och därmed ett än mer mänskligare liv – även nu i advents- och jultid.

Till min stora glädje ser jag att Jan Björklund är beredd att se över skollagen så att den öppnar upp för kyrkan och skolan att fotsätta att samarbeta på ett för bägge parter klokt sätt (läs mer här). Ställningskrig fanns det ju risk för annars. Om lagen ses över så att prästen kan stå på julavslutning och faktiskt tala om varför vi firar jul är vi tillbaka i den goda traditionen där jul betyder mer än julgran, Kalle Anka, julmat och julklappar. För skolans del kan man se det som en kulturorientering gällande en tradition som funnits bland många svenskar så länge de kan minnas och för kyrkans del handlar samma sak om möjligheten att få berätta om Den och det som kyrkan bärs av. Måtte skolministern kunna driva igenom lagförtydligandet!

Denna predikan höll jag på en regnbågsmässa i S:ta Helenakyrkan i Skövde på internationella Aidsdagen den 1:a december. Trots att det är några dagar sedan är den fortsatt aktuell. Texten som jag predikat över är hämtad från Joh 18:36-37

Torka aldrig tårar utan handskar, säger den äldre sköterskan till den yngre i inledningen av Jonas Gardells bok och TV-drama med samma namn. Torka aldrig tårar utan handskar. Så var inställningen till dem som var drabbade av den nya och ofattbara virusinfektionen. Man skulle inte röra vid den drabbade utan skyddsutrustning, oavsett om den drabbade levde eller hade avlidit. Att sprita händerna noggrant var livsviktigt. Man visste ju inte hur virusbakterierna överfördes – vilka begränsningar som fanns. De hiv-smittade och aids-drabbade blev ”de där”, de blev peststämplade, de som man om möjligt skulle undvika och rädslan för de drabbade spred sig – en rädsla som byggde på okunnighet, en okunnighet om smittorisk och smittvägar, en okunnighet där den drabbade riskerade att förvandlas till ett sjukdomsfall snarare än något annat. I vissa religiösa sammanhang talade man om hiv och aids som ett Guds straff, som en ny syndaflod som skulle välla fram över världen och skörda sina offer p gr av att människan var syndig. Var i låg då synden? Jo, sexualiteten – den utlevda sexualiteten som levdes ut utanför heteroäktenskapets trygga ram. Däri låg synden – och den var fasansfull. Men Gud straffade syndaren. Gud slog till mot Sodom.

Kyrkan världen över och också i Sverige har en hel del på sitt samvete, en hel del som vi kan och ska skämmas över. Kyrkans röst borde ha hörts tydligare på 1980-talet – en röst som borde stått upp för rätten att få vara den man är, en röst som borde stått upp för omsorg om den som var slagen, som var drabbad. Säkert fanns det lokala stämmor som ljöd, men kyrkan runt om och nära borde än mer och kraftfullt reagerat mot det utanförskap som så ofattbart många kände både hiv- och aidssjuka i hbtq-sammanhang. Det var enkelt att sjunga om att vara värdefull, att vara älskad för sin egen skull, att ingen annan var som en själv. Det gick an och det var lätt att sjunga sången som ni säkert kan – men det var svårare att leva detta budskap i ett samhälle där många fick smyga med sin identitet, smyga med sitt liv och där sexualiteten delvis tvingades till promiskuitet med bastuklubbar och annat.

Men idag då? Hur är det idag – knappt 30 år senare? Fortfarande stämplas hbt-personer som de där inte minst i religiösa sammanhang. Fortfarande är det fruktansvärt svårt för unga människor att våga komma ut som homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Vi lever i ett heteronormativt samhälle där den heterosexuella relationen tas för given i reklamsammanhang, TV-serier, filmer, etc. Jo, det finns undantag men det handlar om undantag.

Hiv och aids idag då? 6 000 personer med hiv lever i Sverige idag. 219 av dem är registrerade i år. Av de 219 rapporterade fallen var 80 kvinnor och 138 män. För ett fall saknas uppgift om kön. Medianåldern för alla fall var 35 år, med en spridning mellan 0 och 75 år. Så ser statistiken ut – en statistik med både heterosexuella och homosexuella.

Det är in i detta vårt eget samhälle – här i Skövde, i Skara stift, som Jesus talar befriande och inkluderande ord.  Han säger: Mitt rike hör inte till denna världen (Joh 18:36). Denna världen handlar om strukturer och ramar där ordning är viktigare än omsorg. Det är viktigt att paragrafer följs. Om människor hamnar i kläm, om människor hamnar utanför är det då bara att beklaga. Det kan möjligen ses som individbaserade brister i systemet – men just på individnivå och därmed inte så mycket att göra något åt. Här gäller strukturerna, här gäller ramarna, här gäller det att, bildligt talat, aldrig torka tårar utan handskar.

Denna världens människosyn handlar om de och vi. Heteronormen är den styrande. Allt utgår ifrån vit, heterosexuell man. Men Jesus visar på en annan norm, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att vara i relation till våra medsyskon – den gudomliga normen som inkluderar snarare än exkluderar, som talar om det gränslösa människovärdet oavsett om Du är homosexuell, bisexuell eller transperson eller queer, oavsett om Du vill kalla Dig hon, han eller hen.  Jesus vill befria oss från den rädsla där vi gömmer oss i strukturernas skyddsrum. När Jesus möter oss i evangelietexten är det som om han vill säga till oss alla: Kom ut ur Ditt skyddsrum! Våga se Din medbroder och medsyster som den han, hon eller hen är. Våga se och bekräfta Dig själv som den Du är i djupet av Din egen identitet. Jag vill befria Dig från Din rädsla för mitt rike bryter igenom de givna strukturerna, mitt rike är större än denna världens rike.

När Jesus kommer till oss denna kväll, några få timmar innan det är 1:a advent gör han det med ett sanningsanspråk. Han säger till Dig och mig: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak; att vittna för sanningen.  (Joh 18:37) Den sanning han vittnar om är allra först sanningen om Gud – Gud som är Gud utan beteckningar. Gud som är den inkluderande. Gud som skapat hela tillvaron och som möter oss människor på så många olika sätt. Gud som har många olika vägar där vi tillsammans med våra syskon i andra religioner kan lovsjunga vår himmelske skapare tillsammans. Men Gud kommer oss också till mötes i Jesus Kristus. Den kosmiska omsorgen får sin brännpunkt som allra tydligast i den man som vid ett givet tillfälle red in på en åsna i Jerusalem. Sanningen om Gud är sanningen att han kommit oss mänskligt nära, att han visar oss vad medmänsklighet är – en medmänsklighet utan skyddsutrusning, en medmänsklighet som ser, bekräftar och upprättar. Den andra sanningen han vittnar om är sanningen om Dig och mig. Du är gränslöst älskad för att Du är Du. Du är gränslöst älskad som den Du är. I en barnvisa som jag sjungit mången gång i skolavslutningssammanhang innan den nya lagstiftningens tid, står det i refrängen: Jag är glad att jag är jag. De orden får vi säga till oss själva och uppmuntra andra att säga till sig själva. För Jesus vill vittna om sanningen om oss – en sanning som fick sin yttersta konsekvens på korset där Jesus dog för kärlekens skull – för att visa att inga strukturer i världen kan stoppa den gudomliga kärleken – inte ens dödens strukturer. Jesus har uppstått från de döda. Kärleken är starkare än allt det som vill bryta ned.

Den tredje sanningen som Jesus vittnar om är sanningen om min medbroder och medsyster – sanningen att just i var och en som jag möter, möter jag Jesus själv. Så får vi se på varandra. I varje enskilt möte möter jag Jesus själv. Då är det Jesus som är ensamstående med två barn och som inte vet hur hon ska få den lilla inkomsten att räcka till. Då är det Jesus som står i kassakön på Konsum, precis framför mig. Då är det Jesus som är hiv-positiv, då är det Jesus som sitter bredvid i kyrkbänken i kväll. Så utmanande är han. Så nära är han, precis som en smak på tungan – för Dig utgiven, för Dig utgjutet.

Vår bön i kväll får bli en bön om hjälp att se Jesus, se Honom vars rike inte är av denna världen, se Honom som kommit för att vittna om sanningen – en sanning som befriar och upprättar – en sanning som öppnar våra ögon så att vi ser att vi är syskon som hör ihop, oavsett sexuell identitet, oavsett stämplande virussjukdom – ja, oavsett allt.

Amen