I onsdags firade jag mässa med en del av stiftets präster och musiker. Det var ett fortbildningsdygn om gudstjänsten. Jag höll en predikan som jag ombads lägga på min blogg. Här är den. Texten jag utgick ifrån är hela berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos 4.

Kain och Abel – det är så lätt att känna sympati och antipati med dessa bägge bröder. Abels offergåva tycks Gud gilla. Abel tycks vara favoriten hos Gud, yngste sonen till Eva – urmodern. Kain – äldste sonen – den förstfödde hade naturligtvis också en stark ställning. Kanske fanns det förväntningar på Kain, mer förväntningar på honom än på Abel. Han var ju den förstfödde. Och ändå så offrar Kain av det förbannade – den förbannade markens gröda. Gud hade ju sagt till hans pappa, Adam: förbannad skall marken vara för din skull (1 Mos 3:17). Det var av det förbannade som Kain tog för att offra till den som förbannade. Men offret nådde inte fram.

Abel vars namn på hebreiska kommer från hebel – andetag, offrar från det feta på de förstfödda djuren. Det feta heter heleb (hebr). Samma bokstäver men i en annan konstellation än hebel som var roten för Abel. Allt hör samman. Abel gör rätt. Allt hör samman i Abel – andetagets lätthet och helhet. I Kain hör inte allt samman. Den äldste sonen som kommit till världen genom Evas förtjänst och med Guds hjälp är den splittrade. Nära Gud och ändå inte. Älskad av Gud mot alla odds. Men han vågar inte lyfta blicken, och mordet sker, syndafallet sker igen. Denna gång faller människan i splittringens fall. Kain dödar sin nästa. I det första syndafallet faller bryter människan mot Guds vilja. Hon älskar inte Gud över allting. När Kain inte orkar lyfta blicken faller människan igen – i relation till sin medmänniska, till sin nästa och Kain älskar inte sin nästa som sig själv och i allt detta lever vi med kainstecknet på vår panna.

Vi präster, musiker och biskopar har del av Abel och Kain. Fältet där offret sker är vårt eget hjärta. Kain och Abel finns därinne. Vi är Kain och Abel, Abel och Kain i en både gudomlig och frustrerande blandning. Det finns ögonblick när vi är hela, ögonblick när vi känner att vi är dem vi är, när vi känner att vi törs lyfta blicken och då det vi gör i vårt uppdrag och i vårt liv, vår offergåva, blir en del av vårt eget sanna jag. Det är de benådade ögonblicken som inte beror så mycket på oss som på Gud själv.

Men Kain kommer och kritiserar. Kains röst finns därinne som kritiserar oss själva, som kritiserar andra. Någon enstaka minut, någon enstaka förklaringsminut är jag Abel beroende på att jag helt och fullt är öppen för Guds kärlek, helt och fullt låter mig fyllas av Guds heliga Ande, men bara för ett ögonblick. Snabbt är Kain på plats och liksom för mig ut på fälten, för mig bort från mig själv, för mig bort från mitt sanna jag och kastar sten på mitt sanna jag i tron att det inte är tillåtet att vara Abel med det lätta gudsförhållandet – lätt som ett andetag. Stenen viner i luften. Tro inte att Du är något. Tro inte att du kan något. Det finns de som är bättre. Din kollega, din chef, den andre, de andra. Tro inte att du duger till något. Jantelagens sten viner i luften och träffar Abel inom oss – Abel inom Dig och mig. Och när stenen träffar Abel inom mig, dör något inom mig, dör den som är hel inom mig, dör lättheten – det lätta andetagets identitet. Och när Abel inom mig dör finns bara Kain kvar, han som mycket snabbt tar upp en sten och slungar – han som vet hur det ska vara, Kain som inte är lättheten utan snarare den som vet hur det ska vara och som har den bestämda åsikten. Jag är Kain – som är beredd att kasta stenen igen och igen och igen.

Det är i det ögonblicket, när jag står med stenen i min hand, beredd att kasta den mot mina arbetskamrater, mot mina nära, mot de som jag möter i olika sammanhang – det är i det ögonblicket som en röst ropar intensivt in i mitt eget inre: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…( Joh 8:8) Och det är till mig som orden riktas, till mig som alltför ofta kastar sten på Abel – på Abel som är mitt sanna jag. Och när jag hör den välbekanta rösten inser jag att jag måste släppa stenen på marken, att enda vägen framåt är att släppa stenen inför honom som säger:  Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…

Kain fick ett tecken – ett tecken som skyddade, ett tecken som markerade att Kain var Guds Kain. Nu får vi musiker, präster och biskop komma inför Honom som säger Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen… och lägga ned vårt hjärtas hårdhets stenar, konkurrensens, duktighetsstressens, osäkerhetens och rädslans hårda stenar.

Och tecknet tecknas över var och en av oss – Guds kärlekstecken – förlåtelsens och försoningens tecken – korsets tecken som gör att vi törs lyfta blicken och att Abel inom mig kan uppstå från de döda.

Låt oss be och bekänna:

I måndags var jag på Hjo folkhögskola – en skola där Skara stift är involverat. Jag bokade en heldag med rektor, lärare, elever, övrig personal i olika konstellationer. Det var en fantastisk dag fylld av olika stimulerande möten! Vilken skola! Jag önskar att många får möjligheten att gå där, både då det gäller  Svenska kyrkans grundkurs, allmänna linjen, kantorslinjen, musiklinjen, polisförberedande linjen, konstskolan, 55+, etc. En av de starkaste stunderna för mig var när jag frågade en elev på den polisförberdande linjen varför han gick den och han svarade: ”För att växa som människa”. Flera av eleverna instämde. Det var just vad de fick vara med om – att växa som människa.

Det behöver jag också. Jag behöver bli mer mänsklig.  För mig handlar det om att i det dagliga livet börja om att älska Gud över allting och min nästa som mig själv. Tack och lov för Guds nåd som gör detta möjligt i varje innevarande stund. Fastetiden som nu pågår får vara en tid då vi försöker att, med Guds hjälp, än mer växa som människa – växa i kärlek till Jesus,  och leva den kärleken i relation till vår medmänniska, både dem vi har lätt för och dem vi har svårare för,  men också träna på att se vårt eget värde, att våga bejaka Guds kärlek till oss.

Att växa som människa – är det inte egentligen vår livsuppgift, det vi har att göra som individ på vägen mot det himmelska målet? Livet är en pilgrimsvandring, en växandets vandring där vårt uppdrag är att bejaka den andres växt och också bejaka vår egen växt. Och den andre behöver inte växa på samma sätt som jag. N’är den andre är sann mot sig själv är den andre inte nödvändigtvis identisk med mig. Men vi hör samman i olikheten, i mångfalden. Må vi växa i den insikten – en insikt om människans identitet och relation!

I dag nåddes jag av en nyhetsflash på min mobil. ”Påven avgår” stod det från både Expressen och Aftonbladet. Var det en nyhetsanka? Jag undersökte vad DN.se hade att säga om saken och där stod samma sak. Inget på Stockholms katolska stifts hemsida. Då ringde jag den katolske biskopens generalvikarie gällande ekumeniska frågor. Han visste i det läget inget. Men nyheten spreds mer och mer och det visade sig vara en historisk sanning. Påven lämnar sitt verkställande uppdrag den 28 februari, alltså om ca 3 veckor.

Förklaringen är hälsoskäl. Men det är mycket mer än så som ligger bakom. Det handlar om Benediktus XVI kärlek till kyrkan och mänskligheten. Han vet vad det innebär att vara påve. Han vet att det är att leda världens största kyrka – att ur ett katolskt perspektiv anses vara Kristi ställföreträdare på jorden. I kärlek till sin kyrka, i kärlek till mänskligheten och naturligtvis och först och främst i kärlek till Gud drar han sig tillbaka för att ge kyrkan en möjlighet att få en kraftfull påve, en som orkar, en påve med ny energi – en påve i tiden och för tiden.

Man kan naturligtvis (åtminstone som svenskkyrklig lutheran) kritisera påven för en hel del. Men vilken ledare kritiseras inte? Vilken ledare gör alltid som alla vill? Dessutom sitter kritikerna ofta på läktaren. Och det är alltid lättare att spela bandy på läktaren (vet jag som var på bandymatch för första gången i mitt liv i fredags kväll) än att spela nere på rinken.

Det är modigt av påven att välja denna delvis nya väg. En påve på 1400-talet lär ha gjort detsamma av, för mig, okända skäl. Påven Benediktus har valt kärlekens väg också i detta sitt stora och historiska livsval.

Nu får vi alla tillsammans be för den Romersk katolska kyrkans nutid och framtid, be för den konklav (samling av kardinaler) som möts i mars för att välja en ny påve, be för kyrkans enhet där vi lever tillsammans som systrar och bröder i våra olika kyrkogemenskaper och tvärs över gränserna. Vi får be om en ny påve som likt både Benediktus och Johannes Paulus den II har ett stort ekumeniskt sinnelag. Må så Benediktus sista dagar som aktiv påve och sedan som klosterbroder i Vatikanen bära frukt för Guds rike. Må Guds välsignelse omsluta honom!

Tillsammans får vi alla, var och en i sitt eget sammanhang utifrån egna förutsättningar, vandra kärlekens väg.

I morgon inleds fastlagstiden – en tid då vi egentligen borde ha färgglada fastlagsris i alla våra hem. Jag får erkänna direkt att jag inte har det i biskopsgården i Skara. Troligen kommer jag inte att hinna ordna det innan Askonsdagen, som är nu på onsdag. Då får det istället bli ett ris med violetta fjädrar som påminner mig och alla andra om att fastetiden börjat. men det har den inte i skrivande stund. I morgon är det alltså Fastlagssöndagen och temat är ”Kärlekens väg”. Aposteln Paulus talar om en väg som är överlägsen alla andra (1 Kor 12:31) och sedan kommer de berömda orden om kärleken – en kärlek som är störst om man jämför tro, hopp och kärlek.

Kärlekens väg – var går den? Går den bara i min egen familj, bland mina barn och min fru och min mamma, bland mina syskon och släktingar, kort sagt bland dem som står mig nära? Nej! Men, går den då kanske också bland mina arbetskamrater, de jag har lätt att samarbeta med, de som är sympatiska och som tycker som jag, men inte bland några andra? Nej! Kärlekens väg är en väg som går, ”dit du inte vill”. (Joh 21:18). Jesus för mig fram till min broder och syster oavsett vem och oavsett vad jag spontant tycker om denne/denna. Kärlekens väg handlar om att älska alla, att se Jesus själv i min medmänniska, att göra allt det jag gör för min medmänniskas skull – att ha det medmänskliga perspektivet.

Hur lever vi detta i vår vardaga? För, det handlar om att leva denna kärlek konkret. Hur lever vi denna väg på nätet. Vi kristna, vad använder vi för språk när vi bloggar, när vi twittrar, när vi är ute på facebook? Hur kommenterar vi varandras inlägg? Finner vi lusten i att drämma till den andre därför att vi kämnner oss trygga i anonymitetens dimma? I veckan som gått har nät-mobbing och nät-hot varit belysta på olika sätt. Fasansfulla kommentarer och som handlar om ditrekt hot om att döda förekommer ofta på Facebook bara för att man ogillar någons kommentar. Nu tror jag inte (eller vill inte tro) att någon som skriver så dessutom kallar sig kristen och inte heller jude eller muslim. Grunden i de tre monoteistiska religionerna är ju att få leva i frid – shalom och i relation till den ende Guden – Gud som mötte Mose i den brinnande busken, Gud som också stavas Allah, Gud som uppstod på den tredje dagen.

Denna Gud möter mig och Dig som tydligast i Jesus Kristus och Han visar oss kärlekens väg som vi har att levca konkret i vår vardag. Alla ni som läser min blogg och vill kommentera; fundera över hur ni formulerar er så att ni ger rösten åt den kärlek som fått sin brännpunkt i mannen som gett sitt liv för oss på korset. Alla ni som hugger och drämmer till med ord som kan göra ont, fundera över vad ni vinner på detta – hur ni är med och bygger en mänskligare värld där människor känner sig sedda, bekräftade och upprättade även om de inte alltid tycker lika.

Naturligtvcis måste också jag tänka på vad jag säger, vad jag gör, vad jag tänker. Jag ber om nåden att låta mitt liv också i dessa bemärkelser bli genomlyst av korsets Herre. För tänk om allla vi som bekänner oss som kristna kunde börja leva denna väg- denna kärlekens väg, ta kärlekens initiativ och vara först att älska. Då skulle världen se annorlunda ut. Men jag kan inte vänta på att Du ska börja. Jag måste börja nu. Och Du kan inte vänta på att jag ska börja. Du måste börja nu.

Kärlekens väg är den inkluderande vägen – en väg som är överlägsen alla andra! Låt oss vandra den ett steg i taget ledda av kärlekens Herre – Jesus själv!

Kyrie Eleison!

Tre saker sägs rakt och tydligt om Gud i Nya testamentet. Det första är att Gud är ljus, det andra är att Gud är Ande och det tredje är att Gud är kärlek. Det ligger i Guds väsen att älska och att skapa. När Gud skapar människan skapar Gud henne till sin avbild i den bemärkelsen att när människan älskar och när människan skapar är hon i samklang med Gud. När jag betraktar Elisabeths bilder på denna utställning (och jag har tjuvkikat i katalogen som jag fick för några veckor sedan), kunde jag bara se människor som uttrycker sin kärlek. De två männen som har sexuellt umgänge vid gamla Jerusalem, uttrycker en ömsinthet som är vacker. De två kvinnorna som pussar varandra vid smörjstenen i den Heliga Gravens kyrka uttrycker också sin ömsesidiga kärlek på den plats där kärlekens Herre, enligt traditionen, lades efter korsfästelsen. Det är en stark bild värd att mediteras över. Han som dog för att visa att kärleken inte kan stoppas av något, inte ens döden, har också dött för de två kvinnorna som uttrycker ömsesidig kärlek.

Jag förstår att bilderna kan vara stötande för de andra abrahamitiska religionerna. Men jag skulle önska att det både i judendomen och också i islam skulle kunna vara så att homo- och bisexuella och transpersoner skulle kunna få känna sig sedda, bekräftade och upprättade som de är som individer – som Guds skapade och älskade barn. Nu vet jag att den relativt nye rabbinen i Stockholm har engagerat sig och den judiska församlingen i Pridefestivalens olika sammanhang.

När jag som representant för Svenska kyrkan är med här idag och inviger, gör jag det väl medveten om att kyrkans män och kvinnor inte är homogena i sin uppfattning om möjligheten för hbt-personer att just få känna sig hemma i kyrkans sammanhang som den man är. Alla, oavsett sexuell identitet är i vissa sammanhang välkomna och älskade för dem andra vill att de ska vara. I kyrkans sammanhang har man uttryckt kärleken till medmänniskan genom att säga till en homosexuell eller lesbisk: Vi älskar Dig. Du är underbar och vi ska hjälpa Dig att hitta Din sanna identitet, en identitet som inte har handlat om att få vara den man är utan att vara den andra önskar att man ska vara och där Bibeln blivit ett slagträ för detta. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Jag är glad över att som biskop få stå här idag på ljusets dag, Kyndelsmässodagen och inviga en utställning som uttrycker den gränssprängande kärleken, den kärlek som snarare innesluter än utesluter. Jesus, som jag vill följa och ge äran, påminde sina lärjungar om det viktigaste av alla bud. Det var två bud i den judiska traditionen som den kristna traditionen kommit att kalla ”Det dubbla kärleksbudet”. Det lyder i förkortning: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Det är egentligen tre viktiga led. Det första handlar om att se att tillvaron är större än det vi med vårt begränsade förstånd kan greppa. Gud är större än alla våra bilder av Gud. Gud är större än alla våra sanningar om Gud. Och ändå så hävdar vi kristna att vi bäst möter Gud eller förstår Gud, som alltid är större, i en människa, i Jesus från Nasaret. Men Gud möter oss också i medmänniskan. Därför har vi att relatera till alla medmänniskor som om vi relaterar till Jesus själv oavsett hudfärg, oavsett kön, oavsett, etnisk och sexuell identitet. Det sista ledet i det dubbla kärleksbudet handlar om att kunna älska sig själv. Vi måste möjliggöra människor att älska sig själva sådana de är. Där har kyrkan en del på sitt samvete. Man kan inte av hjärtat älska någon annan om man inte av hjärtat kan älska sig själv d v s tillåtas att räta på ryggen och säga att detta är jag.

När jag talar om vikten av att få stå upp för sin identitet gör jag det naturligtvis med den reservationen som all sann kärlek automatiskt innebär eller borde innebära nämligen att man inte på något sätt skadar sin nästa eller sig själv. Man ska ju älska sin nästa – såsom sig själv och då måste också min nästa ges rätten att vara den han eller hon är på djupet så länge inte det skadar någon annan och så länge inte vederbörande skadar sig själv. Allt måste ske i kärlekens tecken, den gudomliga kärlekens tecken – en kärlek som är störst av allt.

När jag studerat bilderna på utställningen är det en bild som jag först studsade inför.  Det var den bilden som valdes till vernissageinbjudan. Jag var glad för den text som Lars Gårdfeldt skrev till bilden och som gjorde att den föll på plats också för mig. Bilden heter Sodom och skildrar myten om den homosexuella människan som en sorts ”sexual maniac” som endast ägnar sig åt sex på alla tänkbara sätt. Lars Gårdfeldt skriver: En myt som legitimerar hat, våld och död.  Den heterosexuella människan kan titta på bilden och sedan lämna den bakom sig. Den homosexuella människan möter denna bild, dag efter dag, i fördom efter fördom, i hot efter hot, i slag efter slag.

Låt oss slå hål på myterna om varandra. Låt oss lyssna tillvarandras innersta längtan, låt oss se att vi är syskon som hör samman i regnbågens alla färger. Låt oss låta det gudomliga ljus tränga in i oss så att våra fördomar och förutfattade meningar om vår medbroder och medsyster blir synliggjorda som fördomar . Låt oss låta det gudomliga ljuset tränga in så att vi ser att vi är älskade som de vi är och att vi får älska andra som dem de är – att vi får räta på ryggen i kärlekens stolthet. Utställningen Jerusalem kan hjälpa oss att se detta klarare.

Med dessa ord förklarar jag utställningen invigd.