Så har jag just avslutat kontraktsvisitationen i Redvägs kontrakt – det sydligaste kontraktet i Skara stift och det blev en underbar högmässa i en fullsatt Tvärrreds kyrka med efterföljande lunch och visitationsstämma. Det har varit två mycket intensiva veckor med näst intill dygnet-runtarbete för oss från stiftskansliet. Tack alla i de olika pastoraten som varit involverade! Tack alla som var ansvariga för den underbara gudstjänsten idag med efterföljande sopplunch! Tack! Det har varit så roligt och stimulerande!

En biskops liv innehåller så mycket. I går var jag och stiftsprosten inbjudna till Skövde muslimska kulturförenings 20-årsjubileum. Det blev fantastiska timmar som inleddes med lunch där jag fick möjlighet att samtala med en av de ansvariga ”överimamerna”. Denne man är verksam i en församling i Malmö. De flesta muslimerna hade på ett eller annat sätt koppling till Bosnien. Efter den goda lunchen och stimulerande samtal fick vi vara med om bön. Det var så fint och andligt inspirerande att se hur alla bad med hela kroppen. Våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar har verkligen en del att dela med sig av då det gäller hela människans gudstillbedjan. Något lite av detta har vi ju också då vi står upp och sitter ned och våra karismatiska vänner då de räcker upp händer i tillbedjan. Men ändå. Att se både äldre kvinnor och män falla på knä vända mot Mecka och höra imamens bönerecitation var fantatstiskt. Mina tankar gick omedlebart till den muslimska formuleringen ”Gud är större” eller ”Gud är störst”. Så är det Gud är Gud bortom alla våra beteckningar. Och jag är så gränslöst tacksam för detta.

Efter bönen var det ett kulturprogram med sång och tal av olika slag. Jag fick möjlighet att lämna en hälsning från Svenska kyrkan i Skara stift och det gjorde jag med stor glädje. Det är viktigt att vi som kyrka finns med i det muslimska dialogsammanhanget trogna vårt eget och i glädje över deras tro och liv i Sverige. Det tal som jag höll var följande:

Kära vänner,

Det är en stor glädje för mig att som biskop i Svenska kyrkan och mer specifikt i Skara stift få möjlighet att lämna en hälsning vid detta 20-årsjubileum. Jag känner mig dessutom oerhört hedrad över att ha blivit inbjuden. När jag tänkte på vad jag ville säga denna dag kom jag att tänka på morgondagens psaltarpsalm som återfinns i Svenska kyrkans evangeliebok. Psaltaren är ju en av de böcker som judar, kristna och muslimer har gemensamt. Orden är hämtade från den 96:e psaltarpsalmen. Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2). 20 år är en kort tid sett i det långa perspektivet. De monoteistiska religionerna har funnits länge, där vi trots allt slås med hästlängder av våra judiska bröder och systrar. Kristendomen har funnits i 2000 år och Islam 400 år kortare. Vår gemensamma historia är komplicerad på många sätt och vi behöver fördjupa den, lära mer om den för att förstå varför allt skedde som skedde. Men detta behöver vi göra för att kunna leva tillsammans i nutid och framtid. Det finns ju bara en Gud. Det är vi rörande överens om. Gud är Gud och Gud är alltid större. Gud är inte kristen, Gud är inte jude eller muslim. Men Gud är bortom dessa beteckningar. Sedan får vi som är kristna och muslimer, liksom judarna vara trogna vår egen väg  till Gud och möta Guds tilltal på det sätt som sker i de olika religionerna i helig glädje över att våra systrar och bröder i de andra religionerna har sin väg och vi har vår väg.

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2). Det finns så många uppfattningar om våra olika religioner. Inte minst frodas i Sverige en islamofobi där man är påverkad av den politiskt extrema islamismens framfart i länder som Afghanistan, Irak, Pakistan o s v. Vi läser om terrordåd och tror att detta är Islam, tror att detta är vad Muhammed ville. Så fel! Likaledes kan vi se på s k kristna religionskrig genom historien – också vår nutida historia. Kristna har slagits mot andra trosutövare och delvis vunnit seger och delvis besegrats. Mest kända är de fasansfulla korstågen på 11- 0ch 1200-talet. Men också de krig som förts på Irland och på andra håll har haft religionen som ett sorts förtecken. Det har handlat om den rätta läran – på ytan. Men i verkligheten har religionen snarare utgjort en fernissa som legat som en blank yta över en grumlig politisk maktkamp.

Kära bröder och systrar. Låt oss istället tillsammans bekämpa fördomarna om varandra. Låt oss tillsammans vandra Guds vägar i stolthet över det egna och i glädje över den andres väg. Vi har så mycket gemensamt. Låt oss hålla fram det. Vi har en hel del som skiljer oss åt i vår trosuppfattning. Låt oss nyfiket lyssna till den andre, försöka förstå den andre från den andres perspektiv – så det blir den andre som får berätta om sig själv.

Samtidigt som detta 20-årsjubileum firas har Moskén i Fittja utanför Stockholm haft sitt första böneutrop som har ljudit från minareten – ett utrop som kallar till bön och som påminner om frälsning. Jag tackar Gud att böneutropet nu har blivit en verklighet också i Sverige. Jag hoppas att detta sprider sig. För kyrkklockorna ringer och säger likt böneutropet från minareten  att Gud är den störste, kom till bön, kom till frälsning, kom till framgång. Sedan ser ni Muhammed som den viktigaste av profeterna och vi ser Jesus Kristus som vår frälsare. Men tillsammans får klockor och böneutrop vittna om Gud som är större. Så kära  muslimska vänner  här i Skövde. Grattis till 20-årsjubileet. Jag är glad över att ni är här och hoppas på många dialoger, samtal och annat tillsammans. Det är först tillsammans som vi riktigt klart och tydligt kan göra det som psalmisten inbjuder oss till: Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung till Herrens ära hela världen! Sjung till Herrens ära, prisa hans namn, ropa ut hans seger dag efter dag. (Ps 96:-2).

All Guds välsignelse önskar jag Er i det innevarande och i det kommande!

Jag hoppas ivrigt på fortsatt dialog och fördjupad förståelse av våra religioner i den goda och trygga förvissningen att det bara finns en Gud och det är Gud (Allah på arabiska). Kanske skulle vi kunna bilda ett interreligiöst råd i Skara stiftsområde. Jag nåddes av en sådan önskan. Må detta ske så snart som möjligt!

Vilken helg!

När jag kom hem till biskopsgården i torsdagskväll efter att ha genomfört halva kontraktsvisitationen i Redvägs kontrakt, låg ett viktigt dokument i min rejäla posthög. Det heter ”I vår tid” och är utgivet av samarbetsrådet för judar och kristna. Det speglar olika dialogdokument sedan 1947 men håller framför allt fram det dokument som utfärdades 2009 av International Council of Christians and Jews och dess medlemsorganisationer. Det är ett upprop som är ”riktat både till kristna och judiska församlingar liksom till muslimer och ”alla människor av tro och god vilja””. Det dokumentet heter ”A time for Recommitment – Jewish Christian Dialog 70 years after War and Shoah.”

I den första punkten i dokumentet står det:

Vi förpliktar oss

1. att bekämpa antisemitismen i alla dess former

bibliskt 

genom att

• bejaka Jesus grundläggande identitet som jude av sin tid och tolka hans undervisning inom ramen för det första århudradets judendom
• bejaka Paulus starka identitet som jude av sin tid och tolka hans skrifter inom ramen för det första århudradets judendom
• framhålla att nyare forskning är avgörande för vår grundläggande förståelse av judisk-kristna relationer både då det gäller det som är gemensamt för judendom och kristendom och det som skiljer dem åt
• påvisa att den kristna bibelns båda testamenten kompletterar och förstärker varandra ömsesidigt mer än står i motsats till varandra eller har en inbördes rangordning. Samfund som använder evangelieböcker bör välja och kombinera texter på ett sätt som leder till en sådan bekräftande teologi
• protestera mot kristen feltolkning av bibliska texter om judar och judendom som kan orsaka karikatyrer och leda till fientlighet

liturgiskt

genom att

• lyfta fram sambandet mellan judisk och kristen liturgi
• ta fasta på den andliga rikedomen i judisk skrifttolkning
• rensa den kristna liturgin från anti-judiska perspektiv, i synnerhet i predikan, böner och psalmer

….

I diskussionen om huruvida Jesus var kristen eller inte är detta dokument ett viktigt inlägg liksom naturligtvis i den främlingsfientliga tid som vi lever i. Låt oss impelmentera detta dokument i våra församlingar så att vår tro inkarnera den kärlek som Jesus själv viade på och förkroppsligade under sin levnad som jordisk varelse.

Jag skriver till Er 7 präster och alla andra som vill läsa detta blogginlägg. Ni skrev en artikel i senaste numret av Kyrkans Tidning där ni tar upp flera frågor som ni vill att biskoparna ska svara på. Det blir mig veterligen inget samfällt svar. Personligen delar jag tanken som ni framför tydligt att kyrkan är ”det hem där människor finner nåd och förlåtelse. I förlåtelsens sammanhang är vi medvetna om våra egna tillkortakommanden, väl förtrogna med att vi alla är ställda under samma dom och samma nåd.” Det är fint uttryckt och rymmer det som är kärnan i kyrkans förkunnelse baserat på Jesu död och uppståndelse. Jag delar också tanken att vi ska vara varsamma om varandra i blogg-, twitter- och facebooksammanhang. Det är så lätt, inte minst om man är trött en kväll, att känslorna tar över och man formulerar sig hårt och dömande. Kanske tycker man att en viss formulering blivit riktigt snärtig och så trycker man på publicera-knappen eller sänd, eller… och vips så finns det skrivna svart på vitt i syberrymden – nåbar för den som har tillgång till de socialamedierna. Men vad vinner vi på detta?

Tänk om vi kunde föra en diskussion på nätet där vi beter oss belevat mot varandra i övertygelsen om att också meningsmotståndaren är ett Guds älskade barn. Tänk om vi kunde diskutera brännande frågor som berör alla möjlig ämnen och trosövertygelser utan att hacka på varandra. Låt oss försöka. Gällande stödet från Stockholms stift till Seglora smedja vet jag att en annan lika viktig samtalsplats stöds med lika mycket pengar från Stockholms stift – nämligen S:ta Katharinastiftelsen där man på Sturegatan 54 för spännande diskussioner, med Jesus i centrum, och om svåra ämnen i stor öppenhet. Radikalt utåt och radikalt inåt är ju S:ta Katharinastiftelsens strålande devis allt sedan Margit Sahlins tid.

I er artikel i kyrkans tidning skriver ni också: ”I det debattläge som nu råder kommer Kristus ständigt i skymundan. Vi kan möta utsagor som att ”Jesus var inte kristen”. Det är förvisso korrekt historiskt sett, Jesus var jude. Men i tron och för troende är Jesus just Kristus, den sanning vi vill tjäna. Att föra ut budskapet om att Jesus inte var kristen – och därmed till synes fjärma Jesus från kristendomen – tror vi förvirrar.  Det gagnar inte heller Svenska kyrkans framtid. ” Jag har ju skrivit om detta med att Jesus inte var kristen på min blogg och talat om det mången gång i olika sammanhang så jag käner mig träffad av det ni skrev och jag antar att det var det som var meningen.

Jag delar inte er uppfattning. Jag menar att det är viktigt att tala om Jesus som inte var kristen utan som var jude. Det är viktigt att visa på hans judiska sammanhang och hur viktigt den var för honom, visa på hans judiska sätt att undervisa och hur han plockar upp olika saker från sin tradition och sitt sammanhang – ett sammanhang som inte har spelat ut sin roll genom Jesu död och uppståndelse utan som är ett levande sammanhang också idag. Problemet är ju bara att antisemitismen också är ett levande sammanhang idag – ett unket men levande sammanhang som på sistone fått sitt mest konkreta uttryck i Malmö. Men jag menar att vi som kristna tydligt måste stå upp mot detta och visa på hur man angriper Jesu eget sammanhang (och med min och andras tolkning – också Jesus själv) när man uttrycker antisemitiska tankar och talar med ersättningsteologiska termer. Jesus var inte kristen men vi är kristna. Vi ska följa Jesus, fördjupa vår relation till honom som är sann Gud och sann människa, som är Gud i mänsklig gestalt, som levt, dött och uppstått och som lever idag. Men detta är en kristen bekännelse och den står jag helhjärtat för samtidigt som jag helhjärtat fortsätter att säga i olika sammanhang: Jesus själv var inte kristen. Jag brukar med glimten i ögat lägga till: ”Och han hade inga planer på att konvertera”. Låt oss tillsammans tala om detta! Låt oss fördjupa vår förståelse av den historiske Jesus och hans sammanhang och samtidigt tala tydligt om den Jesus som vi som kristna bekänner oss till och som är både historisk och lever och verkar idag genom den Heliga Anden i en gudom från evighet till evighet.

I slutänden tror jag dessutom att det är ännu bättre att tala med varandra än skriva om varandra. Kanske skulle ett samtal mellan t ex Annika Borg och Helle Klein om kristen dialog i de sociala mediernas sammanhang kunna vara något? Jag skulle med glädje vara med och leda ett sådant samtal – t ex i Sverige äldsta domkyrka.

Med många goda hälsningar – ”väl medveten om [mina] egna tillkortakommanden”!

+Åke

Nej, det är ingen felskrivning i rubriken. Det ska stå just så. I går var jag ute på en av Skara stifts stiftsgårdar, Flämslätt, och var med och firade Svenska Kyrkans Ungas 20-årsjubileum. Det var 20 år sedan Ansgarsförbundet och Riksförbundet Kyrkans Ungdom gick samman till Svenska Kyrkans Unga och det firas nu denna helg på många platser i Sverige. Jag fick glädjen att delta i en jubileumsmiddag med nära hundra persosoner närvarande – naturligtvis mest ungdomar – och det var många tal, mycket musik, och underhållning i övrigt. Efter middagen firades en mässa i dopets tecken.

Jag höll ett tal till de församlade där jag höll fram vikten av Svenska Kyrkans Unga. Våra Ungdomar är viktiga i kyrkans sammanhang. Det är så lätt att man ser på dem som viktiga för framtiden, att de ska uppfostras i kyrkans sammanhang, växa i kyrkans sammanhang för att s a s kunna ”ta över” en dag när de blivit tillräckligt mogna. Jag menar att ett sådant synsätt lätt kan bli fel om det renodlas. Svenska Kyrkans Unga är viktiga idag. de tillhör den levande kyrkan idag. Och deras röster måste få höras på ett betydelsefullt sätt idag. De är verkligen Svenska Kyrkans Tunga. De är tunga i den bemärkelsen att de är viktiga. Ungdomsrörelsen är en rörelse som på dopets grund vill vara till stöd och hjälp för ungdomar att växa i sin tro, att ta ansvar i kyrkan och samhälle. I rörelsens syftesparagraf står det: Svenska Kyrkans Unga är en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan. Vi vill med Kristus i centrum och med dopet som grund verka i hela Guds skapelse och vara en gemenskap i församlingen där vi får växa i tro och ansvar. Denna barn- och ungdomsrörelse är livsviktig för vårt arbete för Guds rike. Naturligtvis både kan och ska Svenska Kyrkans Unga fostra barn och ungdomar i ett demokratiskt tänkade där också konkretioner som sammanträdesteknik och annat som hör till för att kunna hantera demokrati i dess mer påtagliga form, ska delges. Men, inte minst ska Svenska Kyrkans Unga, som är en viktig del av Svenska kyrkan – inte en sidoorganisation, föra ungdomar djuapre in i en Jesusgemenskap. Genom Svenska Kyrkans Unga får våra barn och ungdomar lära känna mer av Bibelns, bönens och mässans betydelse och kan bli förebilder för många vuxna som på nytt behöver bli som barn för att ana något av Guds storhet.

Svenska Kyrkans Unga borde också än mer komma in i kyrkans styrande sammanhang. I Skara stift, och också på andra håll i vår kyrka, ser jag en möjlighet att i församlingsråd, som ju blir aktuella i samband med den nya strukturen i vår kyrka som träder i kraft 2014-01-01, reservera 2 platser för ungdomar, församlingsrådsplatser med en mandatperiod på 1 år. När det året har gått ut kan nya ungdomar ta plats eller så väljs man om. Men det är viktigt att ungdomars röster hörs tydligt in i våra styrande organ utan att man nödvändigtvis måste stå på en kyrkovalslista. Deras erfarenheter av hur det är att vara ung idag är viktiga för kyrkan om hon vill vara en kyrka i tiden.

Svenska Kyrkans Unga borde också än mer få vara Svenska Kyrkans Tunga genom att stå upp för rättvisa och solidaritet och hjälpa oss andra att ta trons konsekvenser. Svenska Kyrkans Tunga handlar om att tala tydligt om Jesus i ord och handling, att våga stå upp mot orättfärdiga beslut där människor kläms mellan pargarfernas pressar. Vi som sitter på ledande positioner har all anledning att lyssna och lära av ungdomarnas erfarenheter och kunskap. I ett kommande ”biskopens ungdomsråd” vill jag försöka ”leva som jag lär” och verkligen lysna in vad som är viktigt för ungdomar idag, vilken längtan som finns där och hur vi som kyrka kan möta den längtan.

Svenska Kyrkans Tunga ska tala tydligt och jag gläds över vår barn- och ungdomsrörelse som är en fortsättning på dopets port in i det kristna livet och därmed en omistlig del i vårt kyrkliga liv. När jag påbörjar visitationen i Redvägskontrakt om ca 1 vecka kommer frågan om församlingarnas barn- och ungdomsarbete att vara viktig liksom tillhörigheten till vår barn- och ungdomsorganisation. Min dröm eller vision är att alla församlingar som bedriver barn- och ungdomsarbete ska ha detta kopplat till Svenska Kyrkans Unga.

Kära ungdomar, låt tungorna tala och räta på era ryggar och minns att ni är Svenska Kyrkans Tunga!

Svenska kyrkan gjorde ett uttalande via kyrkomötet gällande Israel-Palestinakonflikten till stöd för de kristna i Palestina. Anledningen till detta uttalande var naturligtvis att de kristna ropar efter stöd i en fruktansvärt komplicerad situation. Kyrkomötet tog, efter en lång debatt, ett uttalande som kritiserar både de palestinska militära angreppen och de israeliska och vädjar om en stabil fred. För de kristna palestinierna har detta stöduttalande betytt mycket. Men frågan är vad vi i Svenska kyrkan kan göra mer än att uttala oss? Det är klart att vår röst betyder mycket men samtidigt är det bara en röst och ”snacka går ju”.

Det är viktigt att kunna kritisera regeringspolitik oavsett vilken regering det handlar om. Hamas, Fattah, Israels regering, den svenska regeringen – alla måste kunna utsättas för nationell och internationell kritik. När det gäller kritik av Israelisk politik handlar det om att kunna konststycket att skilja mellan israelisk politik och det judiska folket. På samma sätt gäller det att skilja mellan Hamas, Fattah och alldeles vanliga palestinier.

När jag skriver dessa rader är det mer en fråga om hur vi implementerar Svenska kyrkans uttalande Israel-palestinakonflikten på ett för alla möjligt sätt i våra olika stift. Jag är osäker på vad som skulle vara bäst – men kanke skulle man kunna tänka sig en dag där man på olika sätt i våra pastorat belyste frågan, samtalade om den försökte fördjupa den utifrån olika perspektiv – en dag där också en mässa skulle firas med förbön för det Heliga Landets invånare, både judar, kristna och muslimer? Kanske skulle Kairosdokumentet kunna studeras för att se vad det kan betyda för lokalt engagemang?

Allt detta sagt som en prövande tanke utifrån idén att implementera  ett kyrkomötesuttalande i mer lokalt sammanhang. Vad tycker Du?