I senaste numret av Kyrkans  Tidning talas det om att nuvarande kyrkoherdar degraderas då de blir komministrar i de nya stora pastoraten. Ordet degraderas kan naturligtvis tolkas som ett neutralt ord som vill uttrycka att någon som haft ett visst ledningsuppdrag eller annat högt uppsatt uppdrag, mister det mer eller mindre mot sin vilja. I mina öron är ordet ”degraderas” ett negativt ord. Men vad är det som sker då en kyrkoherde blir komminister eller motsvarande? Jo, komministern har mer tid för att predika, att döpa, att celebrera mässan, att konfirmera, att viga brudpar, att begrava, att leda bibelstudier, att vara ute i den lokala orten och möta människor, att på olika sätt vara engagerad för Guds rike utöver det som ett kyrkoherdeskap innebär. Någon måste vara kyrkoherde. Det är ett tufft jobb. Det innebär chefsskap, ledarskap som inkluderar budgetarbete, arbete med övriga styrdokument, en lång rad av sammanträden. Ibland säger kyrkoherdar: ”Var det verkligen till detta jag vigdes?” Svaret är: ”Nej!” När vi biskopar bekräftar den inre kallelsen genom att anta som prästkandidater och så småningom anta för vigning är det en vigning in i kyrkans vigningstjänst som kommer till uttryck i det vi kallar den prästerliga vigningstjänsten. Det är något oerhört stort, fantastiskt, underbart. Vi vigs inte till kyrkoherdar. Vi vigs till präster och hela vårt liv, varje andetag, varje skeund är vi sedan präster och ska leva vårt liv så att Jesu kärlek blir synliggjord i vår omgivning. Vilken utmaning! Vilket uppdrag! När nu tidigare kyrkoherdar får gå in än mer i detta stora är det bara att gratulera. Det är sannerligen ingen degradering. Det är ett på många sätt nytt uppdrag där Gud sänder vidare. Vi behöver många och bra präster som får vara Verbi Divini Minister – Guds Ords tjänare. Visst är det roligt och viktigt att bli och vara kyrkoherde, men det är inte det som präster vigs till, det är inte främst det som prästkandidater är kallade till.

Till er som funderar över om ni skulle kunna tänka er att bli präster vill jag säga: Lyssna till Er inre kallelse och pröva den, vrid och vänd på den och våga sedan ”språnget” för att låna ett begrepp av filosofen Soeren Kirkegaard. Den prästerliga vägen är fantastisk. Pris ske Gud!

Tänk att antisemitismen är på frammarsch! Malmö har förvandlats till en stad där det blir svårare och svårare för våra judiska bröder och systrar att leva (läs DN-artikelhttp://www.dn.se/nyheter/sverige/malmos-judiska-liv-tynar-bort ). Även i Stockholm frodas antisemitiska hot. Synagogan måste ha rigorösa säkerhetskontroller av  var och en som inte går varje fredag eller lördag i synagogan och på det viset är känd av säkerhetspersonalen. Varför? Jo, för att antisemitismens fula tryne dyker upp allt mer och mer. I frustration över mellanösternpolitik blandar man samman judar och politiska beslut i Israel.

Som kristna måste vi tala högt om  antisemitismen. Vi ska visa på den och högljutt fördöma den! Den är en synd liksom främlingsfientlighet är en synd.  Vi måste istället  stå upp för det mångreligiösa och mångkulturella samhälle där vi alla, som bröder och systrar kan leva tillsammans. Vi måste höja våra röster för att höras gent emot alla dem som, påverkade av influenser utifrån eller inifrån, inte ser vad man är delaktig i genom att spotta mot judar, påverka sina barn att inte gå på lektioner ledda av judisk lärare etc, etc. Listan på antisemitiska handlingar i storts som i smått kan göras lång.

Likaså får vi stå upp till försvar för alla de muslimer som vill leva i  Sverige och leva i enlighet med medmänsklighet och kärlek utifrån sin muslimska övertygelse.  Vi är alla Guds skapade och älskade barn. Om vi ska leva den ömsesidiga kärleken, om vi ska ta kärlekens initiativ som kristna, om vi vill vara med och förändra vår värld, måste vi börja där vi själva bor och lever.

Till riksdagsledamöterna skulle jag därför vilja säga att det är viktigt att i alla sammanhang hålla fram att det är något naturligt att omfatta en religiös övertygelse. Sverige som samhälle kan aldrig vara religionsneutralt. Tror vi det göder vi främlingsfientlighet. Vi måste få möjlighet att också i det offentliga rummet leva ut vår tro. Att bära religiösa tecken, speciella kläder etc måste få vara ett naturligt uttryck i vårt samhälle. Här kan riksdagen arbeta med den egna förståelsen och med olika typer av påverkansmöjligheter så att andra lär sig att förstå att det inte är hotfullt att vara religiös utan en naturlig del i vårt samhälle. Naturligtvis borde det då också understrykas att detta med att vara ateist måste få vara lika  naturligt  i samhället. Jag drömmer om t ex en skolavslutning där vi i respekt för varandras olika traditioner skulle kunna ha multireligiösa inslag i kyrkorummet. Det har skett i gudstjänst i samband med riksdagens högtidliga öppnande. Det borde kunna ske  också i skolavslutningssammanhang  (på de platser där det är möjligt och kan bidra till ökad förståelse och ökad respekt) – i respekt för vad kyrkorummet står för och i respekt för människors egen övertygelse.

Om några veckor är det Nationaldag. Jag sitter i Sveriges nationaldagskommitté som leds av talmannen. Min uppgift är att vara Svenska kyrkans representant. Under flera år har jag förespråkat ett multireligiöst inslag från  stora scenen på Skansen under den TV-sändning som sänds samma kväll i TV1. Men var gång jag gjort det har jag mötts av kompakt motstånd.  TV-sändningen är inte platsen för den typen av uttryck. Antagligen (fast jag vet ju inte säkert) bottnar detta kompakta motstånd i tron att religionsutövning är något udda. De religiösa får hålla till i sina byggnader och  bör inte synas i TV om inte TV-programmet ska spegla eller uttrycka religion. Min tanke var att man t ex kunde låta skådespelerskan Stina Ekblad läsa Psaltaren 23 (”Herren är min herde..”) – en text som delas av judar, kristna och muslimer och som är älskad av så många svenskar, religiösa som ickereligiösa. Det skulle vara ett uttryck för  både kultur och religion och en påminnelse för alla oss som vill påminnas om det att Gud själv leder oss steg för steg. Den ickereligiöse kunde se texten som ett inslag från världslitteraturen och en av de mest kända texterna.

Nu har jag inte kunnat vara med i planeringen av årets nationaldagsfirande. Kanske har man ändrat sig i år. Kanske blir jag glatt överraskad. Jag vill tro det tills TV-kamrorna släcks ned och vi lämnar Skansen.

Låt oss stå upp för våra bröder och systrars rätt att få leva sin bekännelse – en bekännelse som  präglas av kärleken till Gud och medmänniskan och låt oss tillsammans bekämpa antisemitismen och islamofobin. Låt oss höja våra röster – kraftfullt!

När sorg och saknad plötsligt drabbar därför att någon nära och kär avlider,  uppstår, oavsett hur väl förberedd man än känner sig, oavsett hur hjärnan än har tänkt ut hur det kommer att bli, ett vakuum, en sorts tomhet som handlar om behov av struktur, behov av organisation. När den ofrånkomliga döden har slagit till likt en tjuv om natten och stulit den älskade iväg, slår den organisatoriska reptilhjärnan till hos många. Hur gör vi nu när hon har dött? Vi måste fundera över begravningen. Ska den vara i en kyrka? Vilken kyrka? Borde vi kontakta en begravningsbyrå? Vilken byrå? Tyckte hon om någon musik? Vilken musik? Vem meddelar vem av hennes övriga anhöriga och vänner? Hur ska annonsen se ut? Vad ska det vara för symbol? Borde vi ha en dikt i annonsen? Borde vi ha samling efter begravningen? Vilken kista ska vi välja? Ska det vara blommor på kistan eller ska vi välja bårtäcke.? Det uppstår plötsligt så många frågor, och bodde hon ensam ska en bouppteckning göras – och vem ska göra den? Kanske kan begravningsbyrån hjälpa till? Vid dödsfall uppstår en gränslös massa frågor och en viktig organisationsperiod vidtar.

Men sorgen då? Ibland tänker jag att mina judiska vänner har det bättre. När en jude eller judinna dör är tanken att de närmast anhöriga inte ska behöva göra någonting. Ca en vecka av en första paralyserande sorg är tillåten. Man hänger för speglarna hemma för att slippa ha koll på sitt utseende. Man sitter på kuddar på golvet för att slippa tänka på möblering. Vänner ser till att man får mat. Man får kort sagt bara vara. Och begravningen ska ske snabbt. Ca 3-4 dagar efter dödsfall (sen kan den paralyserande sorgen ta fart). Nu gäller ny lagstiftning i Sverige. Senast en månad efter dödsfall måste en begravningsakt (använder det ordet för att inkludera borgerlig begravning) ha ägt rum. Det är bra att man inte kan dra ut på tiden mellan dödsfall och begravning alltför långt. Vi behöver få sörja och sorgen kan börja först på riktigt sedan begravningen ägt rum, sedan ”punkten” är satt.

Men får vi sörja? Eller ska sorgen döljas? Vi ska väl fortsätta att svara att ”allt är under kontroll” fast allt inte är det, fast vi blivit bestulna på en viktig människa i livet. Vi ska fortsätta att gå på ”som om inget hade hänt” därför att hela ens tillvaro tycks kräva det. När man är drabbad av sorg skulle man vilja ropa: ”Stoppa världen, frys bilden tills jag är mogen att långsamt sätta tillvaron i rörelse igen”. Men det går ju inte, hur gärna vi än vill det.

”Jag vet hur du har det”, säger vänliga människor. ”Jag förstår precis.” Det är sådana kommentarer vi ofta fäller till drabbade människor utifrån våra egna erfarenheter. Men vi vet i verkligheten inte hur den sörjande har det. Vi förstår egentligen inte alls precis för sorgen är så individuell. Min sorg är min sorg med allt vad den innehåller och din sorg är din sorg med allt vad den innehåller. Vi kan inte jämföra. Vi ska inte jämföra. Sorgen är så personlig och dessutom har den ingen tid. Sorgen är egentligen livslång. Men under livstiden lär man sig att leva med den. Man lär sig att sorgen är en berg- och dalbana där man i ena stunden kan känna sig ganska glad och i nästa stund  störta ned i förtvivlans dal. Man lär sig…

Men kan man trösta då? Vi vill ju så gärna trösta. Vi vill ju så gärna att det ska vara bra igen. Vi vill ju så gärna att den goda glädjen ska finnas där igen hos den som gråter. Blås på sorgen, blås, så försvinner den, så gör den mindre ont. Men nej. Det går inte att blåsa på sorgen som man blåser på ett barns hudsår. De tröstande orden hjälper inte. Men närvaron hjälper, att någon orkar lyssna om och om och om igen, hjälper. Att någon orkar dela sorgen hjälper.

Därför är det stort att Gud blev människa, för Gud delar. Gud delar min sorg och din sorg. Gud gråter med mig  och skrattar med mig. Gud är där, är närvarande. Det tar inte bort smärtan. Det  tar inte bort sorgen, saknaden, gråten. Men Gud bär, steg för steg, stund för stund också där vi inte orkar något själva, också där vi inte orkar bedja, också då vi inte orkar tro.

Det kanske först är när punkten är satt vid begravningen som resan verkligen kan börja, långt in i sorgens landskap, en resa där Gud har gått före oss  längst in i ångesten. (Sv. ps. 74)