Om aftonen på Midsommardagen kommer dessa tankar över mig. Varför vill jag vara kristen? Egentligen kan jag leva ett alldeles strålande liv utan att bekänna mig till kristen tro. Egentligen kan jag bete mig på ett klokt, varmt och vänligt sätt mot mina medmänniskor utan att vara kristen. Jag kan säga, tänka och göra bra saker utan att alls behöva relatera till kristen tro och när det gäller naturen och skapelsen kan jag njuta av den, ta vara på den, vårda den utan att relatera till någon högre makt.

Ändå vill jag vara och är kristen! Varför?

För det första fördjupar den kristna tron min uppfattning om tillvaron. Livet får ytterligare en färgnyans – den gudomliga ”färgens” djup. Ungefär som när man ser ett TV-program i svart-vitt för att sedan se det på nytt i färg. Det är samma TV-program. Samma saker sägs och görs men ser jag det i färg får det en fördjupad nyans som ger ett djupare tilltal. Jag tror ju att Gud finns och är och att Gud alltid har varit och kommer att vara. Men Gud är inte främst en Gud långt borta utan en Gud som är nära och som möter mig i varje andetag, i varje sommarbris, i varje regndroppe och solstråle, i varje darrande löv och i varje blommas blad. Allt – hela skapelsen i all dess skönhet och skörhet är Guds tilltal till mig. Men jag måste naturligtvis träna mig på att höra detta tilltal. Det behövs daglig träning, daglig omvändelse, men det är sannerligen vär det

Men Gud uttrycker också sin kärlek till mig. Jag är älskad och gränslös värdefull precis som alla människor oavsett allt. Kan man fråntas sitt människovärde om man begår något tillräckligt hemskt? Hitler, Breivik m fl – har de förlorat sitt människovärde? De som drabbats av deras fasansfulla handlingar har säkert svårt att se gärningsmännen som Guds älskade och värdefulla barn. Och det är sannerligen fullt begripligt! Hur svårt det än känns att skriva det så är min fulla övertygelse att alla människor, oavsett allt, är Guds älskade barn. Även jag. Mitt eget värde ges mig av Gud – inte genom bedömning av mina prestationer utan för att jag är. Detta kan inte nog sägas. Och det är just detta som är centrum i den kristna tron för det handlar om Gud som delar min tillvaro genom att möta oss människor på ett unikt sätt i en historisk person. Det är det som är så lockande och viktigt med den kristna tron – att Gud blivit människa, att Gud inte bara finns i stjärnhimlen utan i människovimlet, mitt i det mänskliga sammanhanget och att Gud, genom att dela det djupt mänskliga visar på att var och en av oss är älskade och värdefulla. Gud villkorade inte sitt människoblivande. Nej, Gud blev människa för vår skull, för att manifestera sin kärlek till oss.  Det är ju helt fantastiskt!

Denna Guds kärlek fick sedan sim brännpunkt på korset. Det finns inget som kan stoppa Guds kärlek, inga gränser för Guds kärlek därför att Gud gått över alla gränser genom Jesu liv, död och uppståndelse.

Jag vill vara kristen och jag bekänner högt och ljudligt att jag är kristen för att Guds gärningar i och genom Jesus Kristus betyder så ofattbart mycket för mig. Därför vill jag följa Jesus Kristus som lever och verkar i dag mitt ibland oss. Att vara kristen är en kallelse – en Guds kallelse – en kallelse som gäller Dig och mig.

Men att följa Jesus – att vara hans lärjunge handlar också om att satsa på detta livet – främst detta livet. Det andra – det som är bortom dödens gräns, är Guds sak. Min uppgift är att leva det innevarande livet – att leva ut Guds kärlek nedtransponerad till mänsklig kärlek. Jag får älska och alltid ta kärlekens initiativ. Inspirerad av Gud handlar det om att älska alla, inte bara dem jag tycker om, inte bara dem jag står nära, inte bara dem jag arbetar ihop med utan älska alla. Det är sannerligen inte enkelt. Jag misslyckas dagligen och stundligen. Jag behöver verkligen börja om och börja om  och börja om och jag får göra det. Det är ju Guds nåd det handlar om – Guds nåd och Guds kärlek. Men det är mitt uppdrag som människa att älska min medbroder och medsyster oavsett allt. Vad betyder det nu i semestertid? Vad betyder det på mitt kontor? Vad betyder det i mötet med de som jag kan uppleva som knepiga?

Är uppdraget överdrivet? Är livsstilen omöjlig? Ja, på ett sätt – om jag tror att det handlar om prestation – att vara duktig. Men kanske är det endast en sak som gäller och det är att inse att det endast är Gud i mig – Jesus den korsfäste och uppståndne och som lever i mig som  kan älska på det viset och jag får överlämna mig helt till Jesus för att kunna leva ut denna kärlek. Den jag då älskar är Jesus i min medmänniska. Jesus i mig älskar då Jesus i dig. Den kärleken är den sannaste och den kärleken förändrar. I den kärleken kan vi ana att Guds rike är mitt ibland oss – ett rike, en relation som ytterst handlar om att denna värld ska vara mänsklig i ordets allra djupaste bemärkelse.

Vilken utmaning! Därför vill jag vara kristen.

Så står det i psalm 288 i Den Svenska Psalmboken! I dag har jag som biskop fått viga fyra kvinnor till speciell tjänst i Svenska kyrkan. En av dem vigdes till präst och tre vigdes till diakoner. När präster och diakoner vigs i vår kyrka vigs de inte till tjänst fram till pension. Det är inte heller så att vigningen enbart är en fest efter fullgjord examen. Vigningsmässan är naturligtvis en fest – en sorts festernas fest men samtidigt vigs kandidaternas liv, varje andetag till tjänst. De är nu präst respektive diakoner livet ut dygnet runt ( även om de inte är i formell tjänst på annat sätt än det som svensk arbetstidslagstiftning stipulerar). Det är en stor sak, omtumlande, glädjande, fantastisk!! Samtidigt sa jag i mitt tal/predikan  i Skara domkyrka att deras djupaste identitet är densamma som för oss andra – simul justus et peccator. Det är det underbara att vi faktiskt inte behöver vara Guds bästa barn utan får vara dem vi är och egentligen inte kan göra annat än att acceptera oss själva sådana vi är – på en gång rättfärdiga och syndare. Teologen Paul Tillich har sagt: Acceptera att Du är accepterad fast Du är oacceptabel. Det är starka ord men samtidigt befriande ord. Så många kan gripas av den krampaktiga viljan och strävan att bli så bra som möjligt – att visa andra att man minsan är något. Då blir själva människovärdet beroende av att vi är duktiga. Då förtjänar vi vårt värde. Den förlorade sonen trodde att det var det han skulle göra när han återvände hem till sin far. Men fadern sprang honom till mötes och omfamnade honom – helt olikt en man på den tiden. Sådan är Gud. Gud springer oss till mötes gång på gång på gång. Gud letar upp det borttappade myntet gång efter gång efter gång. Gud söker upp det förlorade fåret som inte var så förlorat i verkligheten därför att den gode herden hann upp det. Men Gud söjker upp igen och igen och igen.  Så är det också med oss. Gud springer oss till mötes, letar efter oss till Gud finner oss och för oss tillbaka till Gud – tillbaka till gudsgemenskapen om och om igen. Det är Guds verk! Det är nåd!

Vår uppgift är att gå ut och leta upp, springa till mötes, föra tillbaka – inspirerade av Gud själv – inspirerade av Spiritus – Anden. Ibland underar vi hur vi ska få fler att komma till kyrkan, till våra gudstjänster? Jag kan nästan höra Hasse Alfredssons kyrkokritiska (fast ack så träffsäkra) monolog om ringaren. ”Varfär kommer ni inte när vi ringer för?” Men kanske är det inte främst det som det handlar om. Kanske är det inte att få människor att komma på våra gudstjänster som är det viktigaste (även om gudstjänsten verkligen är central i det vi gör i kyrkans sammanhang – en sorts hjärtpunkt som ska ge kraft åt allt det andra) utan snarare att gå ut likt den gode Herden, gå ut likt den förlorade sonens fader och leta upp det borttappade – den borttapade – likt kvinnan som städade sitt hus. Egentligen är det just det som är den nyvigda prästens uppgift och de nyvugda diakonernas uppgift liksom det är Din och min uppgift. Vi får leva i nåden, leva av nåden och leva för nåden. Eller med Luthers ord: Sola Gratia – endast nåden.

Så får vi leva denna vecka då midsommar infaller i nåden och gå ut burna av Gud som bär allt. ”Gå ut!”, säger Jesus. Det är det viktiga!

Må Du som läser denna blogg få en välsignad vecka med en härlig midsommar!

”Gud från Ditt hus vår tillflykt Du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar…”

Så får det bli!

Eller handlar det om att stiga ned, stiga ned i twitterfloden med tweets? Jag är just nybliven twittrare bland så ofattbart många andra (@biskopBonnier). Detta är nytt och spännande. Tänk att nå ut med budskap så snabbt och ut till ett, bokstavligt talat, oräkneligt antal människor! I kyrkans värd är vi ju vana att kommunicera. Vi präster och biskopar har genom snart sagt ”årtusenden” (om så där en 30-40 år) predikat och skrivit texter av olika slag. De senaste 60-70 åren har vi dessutom skrivit i församlingsblad och andra papperspublikationer. Nu är det social media som gäller. Blogg, facebook, twitter. Där måste kyrkans röster höras. Åter igen skulle jag vilja uppmana kyrkoherdarna i Skara stift att blogga och dessutom våga sätta upp en affisch i den näramste matvarubutiken med budskapet ”kyrkoherden bloggar” och med angivande av bloggadressen. Jag är övertygad om att kyrkoherdarna kommer att få många läsare och är man idog kan man få en hel del följare.

Kyrkans budskap är ju ett evangelium – ett glatt budskap – som vi vill nå ut med i så stor utsträckning som möjligt. Vi menar att evangeliet om Jesus Kristus befriar, upprättar och bekräftar. Därför ska vi alltid tala tydligt om Jesus i både ord och handling. Därför måste vi tolka evangeliet in i vårt eget sammanhang, vår egen tid och utifrån vår tids aktualiteter. Kyrkan ska inte vara politiskt korrekt! Men däremot ska kyrkan vara politisk i den bemärkelsen att evangeliet måste få påverka i en värld fylld av politik. Vi ska inte vara partipolitiska men vi ska våga stå upp för det som befriar, fär det som konkretiserar den kärlek som Jesus talar så mycket om och dessutom själv personifierar. Vi behöver komma ut, komma ut och vara där människor är och lyssna in människors olika livsberättelser. Vi kan inte vänta på att folk ska hitta till kyrkan. Vi måste än mer bygga relation. Det kan handla om att finnas på det lokala torget, biblioteket etc. Detta gäller inte minst alla som är bärare av kyrkans vigningstjänst. Det är sannerligen dags att än mer komma ut! Evangeliet är relevant och vår uppgift, som kyrka i ett av världens mest sekulariserade länder, är att visa på detta i ord och handling.

I går satt hustrun och jag på Skansen och var med vid det officiella firandet av Sveriges nationaldag. Det är viktigt att få vara stolt över att vara svensk, att få vara en del av ett land där så mycket gott finns, ett land som levt i fred i 200 år (nästa år), ett land som rymmer många olika traditioner från norr till söder. Jag gläds när jag ser vår svenska flagga vaja på många olika stänger, när artister av skiftande slag uppträder, när nationalsången sjungs och gosskören sjunger om att det krävs någon för att sommaren ska sätta fart etc. Allt detta är härligt och vår kungafamilj var på plats, kungen höll tal och solen sken. En nationaldag som uppfyller de flesta kriterier. Och ändå…

Måste man vara infödd svensk med typiskt svenska seder och bruk i ”venerna” för att glädjas? Vad betyder det egentligen att fira nationaldag? Kanske kan nationaldagen få bli en skarp påminnelse om begreppet tolerans som vi behöver fördjupa i Sverige. Jag skulle önska ett samhälle där vi kan inrymma många olika kulturtraditioner, en större tolerans för oliktänkande inom ramen för den lagstiftning som talar om diskriminering, religionsfrihet etc. Vi har på många sätt en generös lagstiftning i Sverige men samtidigt har vi en ibland inskränkt personlig hållning till människor från andra länder. Hur arbetar vi med fördomar gent emot människor av annan livsåskådning? Hur hjälper vi ungdomar och vuxna att se på oss alla som bor i Sverige som VI snarare än ”de och vi”?

Sedvanligt saknade jag något religiöst inslag på nationaldagsfirandet. Det tycks de facto finnas en religionsfobi i Sverige som tar sig uttryck i att religionsfriheten ska skydda mot religion i offentliga rum. Det är okej med religionsutövning i därtill specifika byggnader och i hem men att i andra sammanhang ha någon form av religionsinslag tycks vara svårt. Och detta för att värna människors livsåskådningsrätt. De Abrahamitiska religionerna delar så mycket. Inte minst har vi valda delar av Bibeln gemensamt. Tänk att få någon att läsa på vår nationaldag från Psaltaren ( jo, jag vet att jag nyss skrivit om detta, men ändå…).  vad det skulle kunna betyda…

Jag skulle önska att nationaldagen kunde breddas, att firandet kunde inkludera, också i de officiella sammanhangen, många olika typer av inslag – inte bara musikaliskt utan också annat. Vi behöver  den typen av manifestationer  som handlar om samhörighet, lyhördhet och omtanke i ett multikulturellt och multireligiöst samhälle. Låt nationaldagen bli än mer inkluderande också ur ett religionsperspektiv.