Följande förbön får vi be under den kommande veckan då Stockholm Pride går av stapeln. Men, bönen kan också bedjas till allra största delen under hela kyrkoåret. Måtte det ske så också i Skara stift!

Bönen är hämtad från  ”Kyrkan på Pride” hemsida.

 

Gud, varje människa är unik, skapad och älskad av dig.

Nu, i anslutning till Stockholm Pride ber vi särskilt

för dem av oss som har en hbtq-identitet,

öppen och självklar eller gömd

under ett täcke av rädsla eller skam.

Hjälp oss alla att se din avbild och skapelse i varje individ

och möta varandra med öppenhet, omsorg och kärlek.

Vi ber att du ger dem som längtar efter dig

och en öppen och kärleksfull kristen gemenskap

mod att ta kontakt med kyrkan

och där kan finna den värme och sammanhang de söker.

Låt vårt samhälle och vår kyrka vara ett sammanhang

där varje individ får vara sig själv

och utveckla en genuin och äkta identitet som människa.

Vi ber för dem som lever i samhällen och sammanhang

där det inte är accepterat eller t o m förbjudet

och förenat med livsfara att ha en hbtq-identitet.

Ge oss alla mod att visa solidaritet, ge stöd

och tillsammans arbeta för en värld som är öppen och accepterande

inför varje människas unika identitet. Amen

 

 

När jag skriver detta inlägg är det i ljuset av den fasansfulla händelsen för två år sedan på Utøya i Norge då många unga människor miste i livet i en terrorhandling. Det är också i ljuset av det som hände samma dag i Oslo då regeringskvarteret drabbades av en bombattack och flera människor dödades, som jag skriver. Jag skriver för jag känner ett behov av att säga och understryka några truismer därför att de inte alltid känns som truismer i den värld vi lever i idag där egoism, terror, krig, svält, mord,  hat, misshandel, exkluderingar, mobbing o s v tycks vara ”vardagsmat”. Det är också i det sammanhanget som vi, över samfundsgränserna, ska vara Kyrka tillsammans. Och som Kyrka menar jag att vi måste tala tydligt om Jesus. Vi måste, i ord och handling,  tala tydligt om Jesus som såg till de marginaliserade i samhället. Vi måste tala tydligt om Jesus som såg till dem som inte hade det nödvändigaste. Vi måste tala tydligt om Jesus som värnade om fred och som talade om att den som tar till svärd ska förgås med svärd. Vi måste tala tydligt om Jesus som bröt mot det som var ”comme il faut”. Vi måste tala tydligt om Jesus som upprättade medsystrar och medbröder. Vi måste tala tydligt om Jesus som inkluderade snarare än exkluderade. Vi måste tala tydligt om Jesus som visade på den kärlek som spränger alla gränser. Vi måste tala tydligt om Jesus som gav sitt liv för alla människors skull. Vi måste tala tydligt om Jesus som bar allt det vi plågas av, all vår skuld, alla våra misslyckanden på korset. Vi måste tala tydligt om Jesus som uppstod från de döda och som visat att kärleken är starkare än det destruktiva. Vi måste tala tydligt om Jesus som genom sin uppståndelse visat oss att inte ens döden har sista ordet. Vi måste tala tydligt om Jesus som är med oss idag och som möter oss i våra medsystrar och medbröder oavsett vem och oavsett var. Vi måste tala tydligt om Jesus som är den som vill ge oss kraft och kan ge oss kraft att verka för ett mänskligt samhälle där vi ser på varandra som Guds älskade barn oavsett tro, oavsett biologisk eller juridisk könsdefinition, oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet, oavsett geografisk vistelseort. Vi måste tala tydligt om Jesus som är hela värdens frälsare och som inspirerar oss till att i det lokala arbeta för och verka för det globala.

Vi har ett stort uppdrag som Kyrka över alla gränser. Jo, vi har olika förståelser och teologier, men samtidigt har vi  så gränslöst mycket gemensamt.  För att som kristna hedra dem som mördats i olika sammanhang, för att som kristna hedra dem som ville stå upp för ett demokratiskt samhälle där mångfald är långt bättre än enfald, måste vi verka för en enhet i mångfald, en kyrka där vi är olika, tolkar lite olika, har olika profiler men där vi bekänner att ingenting kan skilja oss åt därför att vi är bröder och systrar med samme Jesus – den inkarnerade, den korsfäste och uppståndne – samme Jesus som finns mitt ibland oss.

Det är en utmaning för oss alla och jag önskar att vi ska ta den utmaningen. Vi måste göra det för att vara trovärdiga och för att leva i Jesu efterföljd.

Låt oss därför vara en Kyrka som talar tydligt om Jesus!

Rubriken kan kännas lite märklig när vi just nu lever i ”den blomstertid” som jag tror att hela Sverige får ta del av. Rubriken skriver jag med anledning av den ”nyhet” som på fredagsmorgonen kablades ut i Radions nyhetssändningar. Färre deltar i begravningsgudstjänster. Sedan blev det plötsligt oklart om det var begravningsgudstjänster eller minnesstunder och frågor väcktes hur den typen av statistik förs. Man kan fråga sig om inte hela diskussionen handlar om sommarens ”nyhetstorka”. Å andra sidan kan man fråga sig hur det kan finnas ”nyhetstorka” då världen ser ut som den gör med situationen i Syrien och allt det som händer i Egypten och på många andra håll?

I vilket fall förenar döden. Dels förenar den människan med Gud på ett sätt som vi inte har ord för. Vi kan bara tala om det stora gudsmötet i bilder. Men den enskilda människan får, enligt kristen tro, möta Gud – korsets och kärlekens Herre – när tid och rum har upphört, ett möte som handlar om fullkomlighet och därmed är helt annorlunda än det vi kan ana här och nu. Det är ju också detta som aposteln Paulus skriver om i sitt underbara 13:e kapitel i 1 Korinthierbrevet: ” . Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.”

Döden förenar människor som gått bort. Det finns en kristen tanke att vi ska få återse varandra bortom dödens gräns. Jag vill gärna tro att det är sant även om jag undrar vem jag ska få återse? Men antagligen är den tanken naiv i bemärkelsen att det är min pappa när han var vid en viss ålder och frisk snarare än min pappa som dog för många år sedan. I det ovan nämnda brevet skriver aposteln Paulus om den himmelska kroppen som är något helt annat. (1 Kor 15). Kort sagt – det handlar åter igen om det helt annorlunda.

Döden förenar när människor kommer samman till en begravning oavsett om den är kristen, har en annan religiös grund eller är helt sekulär. Vi möts i de sammanhangen och vi som möts är släktingar och vänner. Ofta möter man släktingar man inte sett på länge och repliken ”det är vid sådana här tillfällen som vi möts” är oerhört vanlig. Men man behöver mötas! Man behöver komma samman! Man behöver få sätta en ”punkt” i den avlidnes liv och i den relation man hade när hen levde.

Döden förenar genom de minnesstunder som ofta förekommer efteråt. Minnesstunden är på sätt och vis lika viktig som begravningen. Man behöver få sitta ned tillsammans, kanske tala något om den döde, dela minnen, dela tankar men också dela liv, det pågående livet. Man behöver uppdatera och uppdateras, man behöver känna gemenskap och att livet är det som pågår där vi behöver varandra. Därför är minnesstunden så viktig. Och visst måste vi ha tid att delta vid en minnesstund. Livet får inte vara så intensivt att detta inte skulle vara möjligt. Detta blogginlägg får därför vara en uppmaning till oss att ha tid för begravningar och ha tid för minnesstund. Vi behöver detta! Vi behöver också i den stunden varandra.

Döden borde förena! Den som förlorat sin nära och kära borde få känna sig omsluten av sina släktingar och vänner. Det är så lätt att säga eller tänka att ”jag ska inte störa”. Men det är kanske snarare en undanflykt. Låt oss ”störa” den som förlorat någon. Låt oss finnas där för varandra! Låt oss stötta varandra och dela livet med varandra så lnge vi vandrar vår jordevandring. Livet är här och nu. Låt oss leva det medan det pågår! – Tillsammans!

Fredrik Modéus har i senast numret av Kyrkans Tidning skrivit en viktig ledare. I den jämför han Almedalens många tal, seminarier etc med Svenska kyrkans församlingar. I Svenska kyrkan talar vi mycket om struktur. Om ett knappt halvår förändras kyrkans struktur på ett sådant sätt att många små pastorat läggs samman till stora pastorat med ett kyrkoråd och ett kyrkofullmäktige men lokala församlingsråd med förtroendevalda som brinner för sin lokala kyrka i sin lokala församling. Det blir bra, hoppas vi alla. Men detta är inte det viktigaste i kyrkans sammanhang.

Nej, vi borde än mer, precis som Modéus så inspirerat skriver, förkunna evangeliet i ord och handling, våga tala mer om vad evangeliet betyder och kan betyda i ett multisamhälle, nära oss själva av det genom Ordets förkunnelse och sakramentens räckande. Detta måste få vara grunden och det som är kyrkans stora uppdrag. Strukturer i all ära men de kan stjäla fokus. Därför är det så viktigt att hela tiden föra fram evangeliet på många olika sätt. O att det måtte firas mässa flera gånger varje vecka i det nya pastoratet! O att det ville finnas många bibelstudiegrupper i de nya pastoraten! O att det ville finnas seminarier, diskussionsgrupper mm i de nya pastoraten och att alla dessa olika sammanhang bara hade ett syfte – att fördjupa evangeliet! Om vi inte har fokus på Jesus, om vi inte förkunnar Jesus som den korsfäste och uppståndne, om vi sedan inte lever detta evangelium på ett inkluderande sätt där vi låter var och en, oavsett allt, få känna sig hemma i vår kyrka, riskerar vi den likstelhet som Modéus skriver om.

Kyrkan har endast en uppgift och det är att ge Jesus äran – i allt och överallt!

I lördags visade två kvinnor sina nakna bröst i moskén i protest mot kvinnoförtryck och sharialagstiftning. Vad får man göra i ett rum som är helgat åt gudstillbedjan? Man kan göra mycket i ett kyrkorum. Man kan ta in olika konstverk, t o m där man visar nakna kroppar. Jag har varit med om detta under min domprosttid i Stockholm. När vi gjorde det i Storkyrkan i form av en videoinstallation var det för att tala om människans nakenhet inför Gud. En gång när en av mina föräldrars goda vänner badade naken på vårt landställe sa han till min mamma: ”Om du ser mer än Gud har skapat så säg till”. Och visst har Gud skapat oss sådana vi är men samtdigt finns det gränser för vad vi kan göra i ett heligt rum. Gränsen går, menar jag när man skändar rummet. Det må vara i förtvivlad protest. Det må vara i helig vrede, men det heliga rummet är avskilt  för att påminna oss om Guds närvaro. Jag har förståelse för mina muslimska bröder och systrar i Sverige om de blir upprörda över den typen av protester samtidigt som jag kan förstå att man vill protestera mot all form av förtryck och förnedring. Men låt oss hålla det heliga rummet heligt – avskilt till gudstjänst och enskild bön, avskilt till sådant som påminner oss om Guds storhet.

440 heliga kyrkorum finns det i Skara stift – åtminstone 440 som tillhör Svenska kyrkan. Jag hoppas att de allra flesta kan få vara öppna och tillgängliga i sommar för alla som vill titta in, som vill se allt det vackra, som vill stanna upp mitt i allt och andas helighet. Kanske kan denna sommar få bli en sommar när ännu fler anar att hela tillvaron är helig, att allt skapat vittnar om skaparen och att vårt uppdrag är att värna skapelsen och påminna oss om skaparens storhet och skapelsens skönhet och skörhet. Domprost Mats i Visby stift har skrivit en finn blogg om detta. Läs gärna den på Svenska kyrkans hemsida!

När man tar in konstinstallationer eller annat i ett kyrkorum som normalt sett inte hör hemma i detta rum måste man vara väldigt noggrann med att tydliggöra varför man gör detta och att det djupast sett handlar om att ge Jesus äran. Det är det viktigaste av allt. Gör man det kan mycket ske i ett heligt rum – åtminstone i den kristna traditionen och åtminstone i Svenska kyrkan Skara stift.