Jag var för några dagar sedan i Pingstkyrkan i Falköping och lyssnade till prof em Tryggve Mettinger som är professor i Gamla Testamentets exegetik (om än pensionerad. Han talade om skapelsen utifrån asttrofysiskt perspektiv och utifrån 1 Moseboksperspektiv. Det var en fascinerande föreläsning eller snarare två föreläsningar. De som hade organiserat denna dryga halvdag var Skara stiftsområdes ekumeniska råd. Vi som var samlade var präster, pastorer, biskop mfl. Föreläsningarnas grundtema var ”Är skapelsetron förenlig med astrofysiken?” Jag förstod sannerligen inte allt men en sak förstod jag och det är att det finns (åtminstone) tre alternativ gällande alltings ursprung.

1) Det finns ett oändligt antal universa och slumpen har åstadkommit vårt eget universum och Tellus med alla dess möjligheter.

2) Det finns bara ett universum och slumpen har åstadkommit detta inklusive Tellus med alla dess möjligheter

3)  Det finns bara ett enda universum orsakat av en X-faktor.

Många företräder naturligtvis det första alternativet. Allt är en slump och slumpen har skapat många universa. För mig är slumpen en svår faktor att räkna med i skapelsesammanhang. Att slumpen skulle orsaka allt det vi kallar för en del av skapelsen känns konstigt. En del talar om slumpen som något hanterbart, men slumpen är inte hanterbar. Om jag slår sönder en fungerande väckarklocka och stoppar alla de sönderslagna delarna i en påse kan jag troligeninte skaka påsen så länge att delarna faller på plats och klockan fungerar igen. Antagligen är slumpfaktorn näst intill obefintlig för att något sådant skulle ha skett. Lika lite kan jag kasta sex tärningar sex gånger och få siffran sex varje gång. Att slumpen skulle ordna detta är en orimlig tanke.

Men är det då en orimlig tanke att det finns en X-faktor som varit igångsättare och som påverkat skapelseprocessen. Ja, säger ateisterna. Någon x-faktor annan än slumpen som inte är en x-faktor kan man inte räkna med. Processer har snarare lett fram till det universum och den jord med oss alla som vi har att ta hand om i dag.

Nej säger kristna. Det finns en x-faktor. Frågan är bara vad x-faktorn har gjort eller gör och om x-faktorn döljer en egen vilja?

Personligen tror jag på x-faktorn. Men jag vill nog hellre stava X med tre bokstäver d v s G-U-D. Gud är oåtkomlig för tid och rum. Big bang som de flesta forskare anser vara alltings ursprung vittnar just om att världen har en begynnelse. Prof Mettinger talade om ett superintellekt som manipulerat fysiologin, biologin och kemin utanför själva systemet. En sorts intelligent design, ett begrepp som kommit att förkastas av många kristna.

1 Mos 1 – 1 Mos 2:4 innehåller en skapelseberättelse – troligen med sitt ursprung långt tillbaka i tiden i en källa som kallas P (prästskriften) och som handlar om ordnbingar, om liturgi o s v. Den första skapelseberättelsen i nämnda kapitel innehåller just ordningar av olika slag. Gud skapar, Gud skiljer och sorterar, jorden frambringar och människan ska förvalta, vara Guds ställföreträdare på jorden eller en sorts vice regent enligt Guds vilja. Människan sätts in i ett uppdrag som är relaterat till skapelsen och till skapelsens ursprung och mål. Gud inrättar tiden men Gud inrättar också vilan i tiden. Ett av de troliga syftena med skapelseberättelsen var att förklara sabbaten, den heliga Sabbaten som påminner våra judiska bröder och systrar om deras Gudsrelation. Tiden, dagar och nätter, djurens tillblivelse – ja allt har egentligen med tempelkulten att göra – med gudstjänsten. Man skulle därför kunna säga att i begynnelsen skapade Gud gudstjänsten där vi när vi råder över och förvaltar skapelsen är i Guds -tjänst.

Men intelligent design då? Personligen tror jag inte alls att skapelseberättelserna vill tala om hur saker och ting har blivit till. Snarare att de har blivit till och att Gud (x-faktorn) är involverad från början och framåt. Skapelsen är ju en ständigt fortgående skapelse. Gud är den fortgående skaparen. Gud är involverad i allt det som har med den fortgående skapelsen att göra – i minst lilla atom. Sådan är Gud. Gud går därmed inte att begränsa. Vi kan tala om Gud i dåtid men måste med nödvändighet göra det i nutids – och framtidstermer. Vi kan då inte s a s ”förpassa” Gud till någon form av isoleringscell där Gud råder eller snarare rådde. Nej hela det pulserande och expanderande universum innesluts i Guds skapande. Intelligent? Ja ofattbart mer ”intelligent” än vi – oavsett allt. Design? Ja, inte är det slump. Tanken på en slumpgenerator som åstadkommit allt detta är svår att förstå. Argumenten är inte tillräckligt starkare. Christer Sturmark och våra bröder och systrar inom humanisterna håller antagligen inte med men då får vi tillsammans föra dialog.

Jag tror att det finns en mening med skapelsen – en mening som har med Dig och mig att göra, att skapelsen är en gåva till Dig och mig och att Du och jag är en gåva till skapelsen. Med denna mening skiljer jag mellan skapelsen och människan men människan är också en alldeles självklar del av skapelsen. Men Gud vill mening med vårt liv, vår tillvaro – en mening som handlar om relation. Så när big bang satte igång började realtionsprocessen och Gud var med och är med i den processen. Gud vill relation med Dig och mig och Gud vill relation med alla människor oavsett allt. Gud vill att Du och jag lever i relation till varandra och till andra och att vi lever i relation till oss själva – den goda relationen ska prägla alla de grundläggande relationerna. PÅ det sättet kan man säga att hela skapelsen, allt, är ett uttryck för det relationella och djupast av allt – ett uttryck för Guds kärlek som inte söker sitt, Gud vars väsen är relation.

Därför hör skapelse och frälsning samman. Han som skapade och skapar får sin fokus, sin brännpunkt i Jesus från Nasaret, i ahsn liv, i hans död på korset och i hans uppståndelse. Den generösa Guden som är generös i sitt skapande är också generös i frälsningens sammanhang. Gud är hela jordens Gud om än Gud har många namn. Men Gud är också frälsningens Gud som han visat oss i Jesus själv – en frälsning som handlar om liv och relation, en frälsningshändelse vi som kristna kan glädjas över och som hjälper oss att börja på nytt som människor i ordets allra sannaste bemärkelse, börja i en ny begynnelse varje enskild dag, i varje enskilt ögonblick. Vad där utöver är, är Guds sak! Soli Deo Gloria!

I den diskussion (och frustration)som blev aktuell i samband med ärkebiskopsvalsprocessen var en av de frågor som indirekt ställdes: Kan vem som helst komma till himlen? Spelar det då ingen roll om man är kristen eller inte?

Det finns enväl grundad teologi som kallas för pilgrimsteologin. Pilgrimsvandrande är någoting väldigt fint och viktigt för många kristna. I Skara stift har vi många pilgrimsleder och under sommaren ett pilgrimscenter i Skara domkyrka. Många vandrar också den långa vandringen till Santiago de Compostella och S:t Jacobs grav. I pilgrimstraditionen kan man också se hela sitt liv som en pilgrimsfärd hän mot det himmelska riket. Boken ”Kristens resa” bygger på den tanken och som kristen tycker jag att det är underbart med tanken att efter en lång resa få komma hem, hem till min himmelske Förälder, hem till det jag inte har ord för, hem till det som är helt annorlunda än den resa jag gjort, hem till Kärleken i den fullkomliga formen, hem till Gud, hem till Jesus själv.

Men vem får komma dit? Är det alla rättroende, alla dem som är kristna, alla dem som gjort tillräckligt goda gärningar under sitt liv? Får min muslimske vän komma dit? Får mina judiska vänner komma dit? Får mina vänner som inte alls räknar sig som religiösa i någon form komma dit och vem bestämmer? I bland kan man få höra: Ska  nu till och med muslimerna få komma till himlen? Underförstått: ska det inte vara någon poäng med att vara kristen?

Martin Luther sa, som bekant, att han skulle bli förvånad över tre saker när han kom till himlen. För det första att så många var där som han inte trodde skulle vara där. För det andra att så många inte var där som han trodde skulle vara där och för det tredje att han själv var där. Det är ett underbart sätt att uttrycka att vi får låta Gud vara Gud. Och kanske är det så att själva poängen med att vara kristen inte är att ha en garanterad biljett till himlen. Vem som får komma till himlen – till den stora och obeskrivliga gudsgemenskapen är Guds sak. Kanske är själva poängen med att vara kristen detta med att leva som människa i denna värld under den tid vi har fått oss given. När Jesus säger att han är Vägen, Sanningen och Livet handlar den vägen, den sanningen och det livet om det liv vi ska leva här och nu. Att följa Jesus handlar om att leva som människa i ordets allra djupaste bemärkelse. Att vara kristen innebär att ta till sig detta underbara att Gud själv delar vår egen mänsklighet, att Gud, himlens och jordens skapare inte bara är den högste, den som varit, är och alltid ska vara, den outrannsaklige utan den som delat vår verklighet i inkarnationens historiska realitet. Kanske handlar detta om att vara kristen att Jesus själv dött för mig, inte för att sona de synder jag ständigt begår (Mea maxima culpa!) utan för att visa att Guds kärlek är större än mina synder, att Guds kärlek utplånar mina synder och att detta sker på korset. Om jag tar emot detta faktum som en del i mitt eget liv, om jag tar emot denna gudomliga gåva tar jag emot nåden att få börja om, nåden att få lägga av allt hos Jesus själv, nåden att inte behöva bära allt som gått snett i en allt tyngre och tyngre ryggsäck.

För mig handlar detta med att vara kristen om att jag får följa Jesus. Jag berättar dessutom gärna om Jesus för andra som vill lyssna och jag lyssnar gärna till andra som berättar om sin trosövertygelse. Gud är större än våra trosövertygelser, den övertygelsen (:-)) bär mig. I Skara stift önskar jag att vi ska  tala tydligt om Jesus i ord och handling. Vad detta innebär måste fördjupas och kan se olika ut i olika sammanhang. Men, det handlar om att ha Jesus som livets kärna och stjärna och att vara trogen sin egen livsväg. Ju trognare vi är det som är vår egen livsväg, Guds vilja med vårt eget liv, ju närmre kommer vi vanrandra och ju närmre kommer vi Gud. Se är det ändå Guds sak vem som får komma till himlen.

Att vara kristen är att förstå att hur livet än ter sig så är jag (och Du) inte övergivna. Jesus själv är medvandrare likt den gången han vandrade i Emmaus (Luk 24). Jesus är en levande realitet här och nu. Det är det som uppståndelsen och himmelsfärden vill uttrycka. Uppståndelsens historiska faktum vill påminna mig om att det Livet är större än livets gränser, att livet är mer mångdimensionellt än vi kan begripa och att Gud själv har med livets alla dimensioner att göra.

Kanske är då den viktigaste frågan inte vem som får komma till himlen. Det kan mycket väl vara så att ateister, muslimer, judar, buddister, hinduer, siker och människor av annan tro kommer till himlen. Guds nåd får vi öppna oss för och då blir den stora Dagen Guds dag där jag hoppas att jag får vara med, där jag hoppas att jag får möta alla dem som stått och står mig nära, och alla andra i ett Gudomligt och underbart sammanhang som ingen kan ge heltäckande ord åt i dag.

Vem får komma till himlen? Vet inte – allt handlar om Guds nåd!

Inför ärkebiskopsvalet har starka röster höjts mot de fyra kandidaterna som deltog i den hearing som anordnades för knappt två veckor sedan. Trospoliserna ropar nu både i tidningen Dagen, Kyrkans Tidning och på andra håll. I Kyrkans Tidning antyder man att Kristus håller på att marginaliseras och i tidningen Dagen ropas det på ledarplats efter ett nytt kristet samfund där man kan hålla kyrkans urgamla övertygelse i centrum. Eva Hamberg, tidigare präst i Svenska kyrkan och tidigare ledamot i läronämnden har ju avsagt sig både vigningstjänstuppdraget och sin plats i läronämnden p gr av att kandidaterna i ärkebiskopsvalet inte verkar tro på den apostoliska eller den nicenska trosbekännelsen. Vad är det för ärkebiskopskandidater vi har i Svenska kyrkan? Nu är Svenska kyrkan på väg utför – mer än någonsin. Nej tacka vet jag en kandidat som verkligen tror på allt som sägs i trosbekännelsen. Tron på trosbekännelsen, tro som apostlarna, tro som det alltid har trotts – oavsett allt – det verkar vara det viktigaste.

Men vad ärkebiskopskandidaterna samfällt uttrycker både i hearing och på andra sätt är en tro som är Jesuscentrerad – en tro som talar om inkarnation, om korsets betydelse, om uppståndelsen och om Kristi reella närvaro i våra egna sammanhang. Vem uttrycker den sannaste bilden av Gud? Jesus eller Muhammed? Det är så lätt att snabbt svara Jesus – och så var det hela över. Då tiger trospoliserna och säger att nu så har kandidaten uppfyllt kriterierna. Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.

När jag skriver denna blogg påminns jag om Martin Luthers ord om att tolka allting till det bästa. Det är en god hållning. Ska jag tolka meningsmotståndarnas ord utifrån en positiv hållning skulle man kunna säga att de vill ha en levande kyrka med Jesus Kristus i centrum. Det delar de med alla ärkebiskopskandidaterna. Men trospoliserna tycks vilja tolka allting till det sämre och utbrister i ve och fasa över kandidaternas sätt att uttrycka teologi.

I Svenska kyrkan borde det inte handla om att tro på trosbekännelsernas formuleringar. I Svenska kyrkan borde det handla om att förstå vad dessa formuleringar vill uttrycka och hur vi kan förstå dem idag. Vi behöver kunskap i dogmhistoria och kunskap i tolkningsmöjligheter. Vi behöver se trosbekännelserna s formuleringar i ljuset av bibelvetenskap och i ljuset av kyrkohistorien. Trosbekännelserna är inte texter som det bara är att läsa rakt av. De uttrycker viktiga sanningar. De talar om Gud som skaparen, men vi behöver förstå mer om Gud och vad det innebär att vara himlens och jordens skapare och vad allmakt innebär i ett samhälle där ont och gott står i strid med varandra. Vi behöver förstå vad det innebär att Jesus är Guds Son – vad sonbegreppet innebar och innebär. Vi behöver tala mer om vad inkarnationen får för betydelse snarare än hur det gick till. (Dessutom ansågs även andra stora män, inte minst i den grekiska lärotraditionen, vara jungfrufödda.) Vad var det som hände på korset? Dog Jesus för det syndiga släktet därför att Gud krävde ett blodigt offer för att försonas med mänskligheten eller var det snarare så att Gud vann seger över ondskan – över det som vill bryta ned och vad betyder det i så fall idag i det multisamhälle som vi lever i? Att Gud är verksam idag vill tanken på den heliga Anden uttrycka. Och som vi säger i dialogsammanhang: Andens frukter mognar också utanför kyrkan och den kristna traditionen. Alltså: Gud är större. Ja, jag skulle vilja formulera det så att ”Sanningen om Gud alltid är större än sanningen om Gud”. Och samtidigt får jag och ärkebiskopskandidaterna följa Jesus. Och det gör vi, så gott vi kan, vi som tillhör en skara förlåtna syndare som utgör kyrkan. Vi talar om Jesus i kyrkan men vi kan tala om Jesus på många olika sätt. Det kunde man även på apostlarnas tid. Att tro som apostlarna är därför att se att vi har en multikyrka med många olika teologier. Vi borde snarare glädjas åt detta än att sätta på trospolisuniformer. Kanske är det så att både trospoliser och alla andra borde läsa än mer i Bibeln – läsa och se att många olika tankar och trosövertygelser ryms inom samma bok. För somliga skribenter är vissa saker viktiga medan de är mindre viktiga för andra. Bibeln är på det sättet mångfaldens bok – snarare än enfaldens.

Som biskop i det äldsta stiftet i Sverige gläds jag över att vi har fem bra ärkebiskopskandidater. Vem det än blir blir det bra! Kandidaterna är inte problemet. Nej, det är snarare trospolisernas behov av att tolka allting i snäva och exkluderande kategorier som är djupt problematiskt!  

Frågan är tillspetsad och skriven med anledning av den artikel som Barnombudsmannen och ett antal läkare skrev i DN i söndags. Idag på DN.se återfinns ett av flera gensvar gent emot denna artikel. Omskärelse av nyfödda pojkar måste ses också ur ett religionsperspektiv där vi i vår grundlag hävdar religionsfrihet. I Sverige har det varit möjligt att bo och leva som jude i flera hundra år även om det först är under det senaste århundradet som antisemitismen minskat i Sverige. När min förfader Gerhard ville komma till Sverige i början av 1800-talet var detta svårt för honom för han var jude. Dock lyckades hans söner Albert, Adolf och David-Felix komma hit. Av födsel och ohejdad vana gav de sig in i bokbranchen och Albert blev väl den som får anses ha lyckats bäst i den branchen. Alberts son Karl-Otto var inte så judiskt intresserad. Tvärtom sa han till min farfar att min farmor var tvungen att tvätta bort ”ghettostämpeln” när hon som judinna skulle komma till Sverige. För en del judar i Sverige, inte minst mina släktingar, var det viktigaste att vara ”svensk” snarare än att vara jude. Men de var judar eftersom de var födda av en judisk mor, precis som min pappa.

Jag är naturligtvis inte jude eftersom min mamma inte var judinna. Jag har inte konverterat till kristendomen utan döptes som barn. Jag är kristen och stolt över detta. Men utifrån mitt kristna perspektiv hävdar jag att det måste vara möjligt att leva som jude i Sverige. Det har varit det under det senaste århundradet fram tills dags dato. Vi har idag en lagstiftning som tillåter omskärelse av nyfödda pojkar under reglerade former godkända av socialstyrelsen. För en jude är omskärelsen lika viktig som dopet är för en kristen. Dopet är en identitetshandling. Den talar om att Du tillhör Gud – att Du är ett Guds barn. Dopet är på det viset en identitetsmarkör. Likadant är det med omskärlesen. Den är en judisk identitetsmarkör. Du tillhör det judiska folket – Guds utvalda folk, ett folk som är utvalda att hålla Torah och på det viset vittna om Gud. Omskärlesen utförd i Sverige av läkare eller av en mohel är grundläggande viktig för att alls kunna leva som jude i Sverige. Skulle omskärelsen av nyfödda pojkar förbjudas (förutom av medicinska skäl) skulle judar tvingas fara utomlands för att föda sitt barn och dessutom fara i så god tid att boende en längre tid skulle kunna vara möjligt. Alternativt skulle illegal omskärelse öka i Sverige – något som troligen ingen eftersträvar.

Vi lever idag i ett land där vi har frihet till religion. Det är en frihet vi måste värna om inom ramen för den lagstiftning som vi idag har i Sverige. Att skärpa denna lagstiftning skulle drastiskt minska religiuonsfrihetsutrymmet och leda till ett betydligt försvårande för våra judiska systrar och bröder att leva i Sverige. Liknande tankar som BO och de övriga artikelförfattarna anförde fanns för lite sedan i Tyskland. Även där drevs frågan om strängare lagstiftning gällande omskärlese, ett krav som tack och lov väckte stor förskräckelse och som inte ledde till förändrad lagstiftning.

Jag är stolt över att bo i Sverige och över att vara svensk! Jag är det därför att vår lagstiftning är generös på så många olika sätt. Sverige är ett multiland där jag som kristen har rätt att leva ut min kristna identitet, hävda min kristna tro, leva mitt kristna liv utan att vara hänvisad till annat land, eller till att avstå från något grundläggande viktigt i min religion. Så önskar jag och många med mig att det också fortsättningsvis ska vara för våra judiska och muslimska bröder och systrar.  Vårt land måste få vara ett multiland där vi tillsammans, med våra likheter och olikheter kan leva, kan tillbe Gud och där vi oavsett religion kan säga: ”Här är jag hemma!” Med lagreglerat förbud av omskärelse av nyfödda pojkar av andra skäl än medicinska är detta inte möjligt. Det måste alltså även fortsättningsvis vara möjligt att leva som jude i Sverige – precis som det är idag!