När jag skriver detta blogginlägg befinner jag mig i ett fransiskanerkloster i Jerusalem. Jag har varit på ett ekumeniskt biskopsmöte med ett 30-tal biskopar från olika kyrkor; romersk katolska, syriskortodoxa, biskopar från Libanon, lutheraner, anglikaner och metodister; biskopar från Tyskland, Australien, USA, Brasilien,  Sverige mfl länder. Vi har olika teologi, olika kyrkotraditioner, olika sätt att fira mässa på men vi har träffats i respekt för den andre, träffats för att leva den ömsesidiga kärleken bortom alla olikheter, träffats för att dela livet tillsammans under några dagar i det Heliga  Landet. Det är fantastiskt, det är inspirerande!

När vi träffas vet vi att vi delar så mycket. Vi delar tron på Gud som skapare. Vi delar tron på Gud som inkarnerad, tron på Jesus som vandrat i det vi i dag kallar för det Heliga Landet. Vi delar tron på Jesus som lidit både under sin vandring och naturligtvis mest på korset och allra mest när han upplevde den totala övergivenheten på korset, som dog på korset i den totala förnedringen men som mot alla odds uppstod igen ifrån de döda. Vi delar tron på Jesus den uppståndne som, i den Heliga Anden, är med oss och leder oss dag för dag, stund för stund. Allt detta delar vi. Vi delar också att Jesus föddes av Maria, att Maria på olika sätt kan uppfattas som, förstås som, Guds moder och att Maria på olika sätt kan ha betydelse för oss idag. Vi delar tron på det eviga livet som börjar här och nu och som inte begränsas av dödens tröskel. Vi delar tron på att Jesus på något sätt ska komma tillbaka. Allt detta delar vi. Vi delar likaså att Jesus möter oss på ett unikt sätt i den heliga Nattvarden. Detta delar vi. Och det är fantastiskt. Det gör att de vi inte delar minskar i betydelse. Jo jag vet att vi kanske inte helt delar moralteologi, synen på ämbetet, antal sakrament etc. Men vi delar så mycket.

Jag skulle önska att vi som tillhör en och samma kyrka, Svenska kyrkan, kunde än mer se vad som är verkligt viktigt. Jag önskar för Skara stifts del att vi än mer ska fördjupa ett tillsammansskap. Jo, jag vet att det finns de som inte delar min syn på olika saker (det torde framgå med all önskvärd tydlighet i kommentarsfältet). Men det måste kunna gå att leva i enhet i mångfald och se att det kan vara lite olika i vår kyrka. Till detta vill jag säga att det som står i vår kyrkoordning gällande diakoner, präster och biskopar självklart gäller också i Skara stift. Man kan t ex inte bli präst i Skara stift om man inte fullt ut kan arbeta tillsammans med andra präster oavsett kön. Det innebäatt man ska kunna fira mässa tillsammans, ta emot sakramentet från den andra som ett giltigt sakrament.

När jag befinner mig ett stycke bort från min kyrka men ändå med min kyrka och mitt stift i mitt hjärta tänker jag att vi behöver fördjupa vad det innebär att vara kristen, att vi behöver fördjupa vad kristen tro vill säga rakt in i vår egen verklighet och se vilka konsekvenser denna kristna tro utmanar oss till. Då handlar det inte främst om att kunna pricka av en checklista över vad man kan ställa upp på, vilka formuleringar från 200- och 300-talet som man behöver tro på bokstavligen för att platsa i gänget. Nej, det handlar om att se vad Guds mäktiga gärningar betyder i dag, hur jag som enskild kristen och vi som kristna i vårt lokala sammanhang än mer kan leva vårt liv så att vi högt och tydligt ger Jesus äran.

Kristen tro är inte ett paket med ett antal färdiga svar. Kristen tro handlar om gudsrelation, handlar om att se att Jesus Kristus, den inkarnerade, den korsfäste och uppståndne är min broder som utmanar mig att leva som medbroder eller medsyster med mina medbröder och medsystrar. Kristen tro handlar då om att leva som människa i denna världen. Vad som sedan händer får vi anbefalla i Guds gränslösa nåd och omsorg. Vi kan ändå inget göra åt Guds domslut. Domen är Guds och inför den kan jag bara bäva. Jag är ju en syndare som dagligen får börja om i kraft av Guds nåd.

Nej, låt oss i samtal, i Bibelstudium, i bön, i gudstjänster och i andra goda sammanhang dela tron med varandra, hjälpa varandra till förnyelse och fördjupning. I den värld som ser ut som den gör, i det samhälle som vi lever i och som ser ut som det gör måste vi tillsammans visa att den kristna tron är ett hållbart alternativ till egoism, sexism, terrorism, konsumism, och andra ismer som i slutänden bara är destruktiva.

Jag har en idé. Istället för att tala om att vår kyrka är i fritt fall (för att man inte delar olika teologiska tankar) så låt oss be för vår kyrka! Låt oss be för varandra! Låt oss be för våra församlingar! Låt oss be för våra diakoner, präster, pedagoger, musiker, vaktmästare och alla andra som är anställda i kyrkan. Låt oss be för våra förtroendevalda, särskilt för dem som har uppdrag som börjar i den nya mandatperioden. Låt oss be om Guds Andes ledning också för dem! Låt oss be för våra ideella medarbetare som ger av sitt liv utan att få någon ekonomisk ersättning. Låt oss be för våra församlingsbor att de ska än mer se att livet fördjupas av den kristna tron och av gudstjänstfirande! Låt oss be för våra sysko i de andra kristna trossamfunden att deras kyrkor också ska få blomstra! Låt oss be för våra systrar och bröder som inte är kristna men som tillhör en annan religion – att de ska leva trogna Guds vilja med kärlekens konkretioner! Låt oss be för vårt samhälle där vi lever och verkar att det ska få präglas av djup medmänsklighet – den gränsöverskridande medmänskligheten!

Till Er som läser detta inlägg vill jag säga: Vi har så mycket gemensamt – låt oss leva detta. Käbbel leder ingen vart och egentligen har vi inte tid att käbbla. Vår värld hungrar och törstar efter mening, hungrar och törstar efter förnyelse, hungrar och törstar efter Den som är större än det som kan mätas, vägas och värderas i kronor, dollar och euro. Låt oss tillsammans visa på Gud som kan beröra och förändra, befria och upprätta i dag. Det är om Honom (använder ordet denna gång som ett könsneutralt ord) vi ska vittna! Låt oss göra det tillsammans! Det är viktigt! Det är bråttom!

Jag har just kommit hem från ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Det är ett dialogcentrum som grundades på 1950-talet av Margit Sahlin som senare kom att bli en av de tre första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan. Den dagen hon dog var det en viktig röst i svensk kristenhet som tystnade. Tystnar gör dock inte samtalet vid hennes stiftelse. Tvärtom! Många är de som kommer dit och inleder samtal och många är de som kommer för att lyssna och göra inlägg. Under många år har stiftelsen på ett förtjänstfullt sätt letts av den tidigare direktorn Madeleine Åhlstedt som nu gått i pension. Nu är det pastorn vid hovförsamlingen Michael Bjerkhagen som är direktor på deltid och samtalen fortsätter.

I kväll var temat ”Högt till tak – i Svenska kyrkan – eller locket på?”. Inledare var prästen och doktoranden Johanna Andersson från Göteborgs stift, prästkandidaten och vice ordförande i Kristna studentrörelsen Are Kaspersen från Stockholms stift och prästen Maria Klasson Sundin som är lärare i teologisk tolkning vid pastoralinstitutet i Uppsala.

Frågan var hur debatt- eller samtals- eller dialogklimatet är i Svenska kyrkan. Vi konstaterade alla att det på ett sätt var negativt hårt där vi ger varandra olika tillmälen. Vi bedömer och dömmer varandra som varande alla möjliga olika saker. Inte minst i social media sker detta. Det vet ju också alla som läser min blogg. Det finns en risk att falla offer för de snabba, hårda replikerna i social media. Man filar nog inte på varenda formulering när man går in och kommenterar. Tvärtom tar man snabbt fram olika epitet och klassar varandra, delar in varandra i fack och angriper varandra.

Min vision av Svenska kyrkan utifrån ett debattsammanhang eller dialogsammanhang är en kyrka där många olika trostolkningar ryms, en kyrka där vi kan samtala om, diskutera och ge rum åt olika förståelser av våra dogmer. Det måste få vara tillåtet att hålla fast vid tron att Jesus blev till i jungfru Maria genom att Gud lät ängeln Gabriel förmedla det glada budskapet och att Maria var en sexuellt helt oerfaren ung flicka utan några som helst sexuella relationer. ”Född av jungfru Maria”. Men det måste också få vara tillåtet att fundera över om det biologiska är så viktigt, om inte det viktiga snarare kan vara vad detta vill säga oss in i den värld där vi lever idag och så argumentera för en sådan hållning. Jesus behöver då inte alls vara jungfrufödd i en ren biologisk bemärkelse utan det viktiga skulle då kunna vara att han  är född – inte hur det gick till. Inkarnationen snarare än konceptionen skulle då kunna vara det viktigaste. Mångfaldens hållning där vi respekt för den andre lyssnar till den andre, frågar och ifrågasätter utan att döma den andre – den hållningen är viktig.

Låt oss försöka hitta ett samtalsklimat i Svenska kyrkan där vi för dialog om viktiga ting, samtalar och debatterar men utan att ta heder och ära av varandra. När jag säger detta inkluderar jag mig själv och alla andra som vill känna sig inkluderade.

Vi behöver träna på att argumentera för vår uppfattning med schysta metoder.

Men kan man då ifrågasätta allt? Finns det inget som s a s är heligt och icke ”förhandlingsbart” i den kristna tron? Får man tro och tycka vad man vill? Jo, alla får tro vad de vill. Tron finns i hjärtat och tron kan bara Gud styra över – ingen människa. Som vanlig kyrkotillhörig får Du dessutom formulera din egen trosuppfattning på ett sådant sätt att Du kan stå för den. Som vigningstjänstinnehavare d v s biskopar, präster och diakoner, får Du tro vad Du vill i Ditt hjärta men Du får inte lära vad Du vill och Du får inte leva hur Du vill. Tro, lära och liv bör naturligtvis korrespondera så långt det är möjligt. Sedan består kyrkan endast av en skara förlåtna syndare. Så är det, men inriktningen ska vara en samstämmighet i de olika delarna om man ska vara diakon, präst eller biskop. För min del kan jag se tre grundläggande trosuppfattningar eller grundläggande ”stenar” som jag menar är gränslöst viktiga och som jag ofta talar om och som jag personligen tycker är omistliga om man vill kalla sig kristen:

1) Gud som har skapat allting gott och som också är den fortgående skaparen har blivit människa i den historiske personen Jeshua ben Josef från Nasaret någon gång mellan 7-4 f Kr.

2) Denne Jeshua (Jesus)har levt, kallat lärjungar, undervisat om Guds rike, blivit avrättad genom korsfästelse och uppstått igen från de döda. Och jag menar ju väldigt tydligt att korsfästelsen och uppståndelsen var en historisk realitet. Hur den gick till kan ingen av oss svara på, men att den gick till är a och o. Sen måste vi försöka förstå detta stora utifrån vår egen livssituation. Det är kanske inte så meningsfullt med uppståndelsen om inte Jesus också får uppstå i mitt eget hjärta d v s att jag kan bejaka den historiska verkligheten som en del av min egen livsförståelse.

3) Att Jesus själv är verksam idag genom den heliga Anden är också grundläggande viktigt, menar jag och även det trospåstående kan naturligtvis och måste naturligtvis tolkas och förstås utifrån ett 2013-tals perspektiv.

Så grunden är inkarnationen av Gud som är skaparen, korsfästelsen och uppståndelsen. Det är basen för den kristna tron menar nog både Paulus och jag. Som präst och diakon och biskop har vi att förhålla oss till detta, fyllas av detta, bäras av detta och sedan leva trons konsekvenser i våra liv.

Låt oss samtala om trons grundpelare, låt oss samtala om andra viktiga frågor men göra det på ett sätt där vi stimulerar varandra att fila på våra argument i glädje över mångfalden och i stolthet över det vi vill uttrycka.

Allt detta bär jag med mig från kvällens samtal från S:ta Katharinastiftelsen. Må jag leva detta i  mina egna sammanhang och må samtalsklimatet bli därefter.

Jag har under det gångna året rest runt i Skara stift och talat om begreppet ”tillsammans”. Jag menar att vi inte ska tala om varandra som ”de där”. Det är så oerhört lätt att peka på pastoraten, stiftsorganisationen eller nationell nivå och se på den andre som ”den där” eller ”de där”. Jag skulle istället önska att vi försöker se på varandra som medvandrare i arbetet för Guds rike, i arbetet för att i ord och handling tala tydligt om Jesus. För det är precis just detta som är vår uppgift. Den uppgiften kan vi bara fullfölja om vi är ”tillsammans”.

Samtidigt är jag biskop i ett stift med ca 440 kyrkor. Det är en enorm mängd. Och många av dem är medeltida pärlor och man kan verkligen känna historiens vingslag när man går in i dem. Jag gläds över deras existens och samtidigt är jag djupt bekymrad. För alltför få människor i Västergötland firar gudstjänst i kyrkorna. Det kan vara 10 personer en söndag i en kyrka och då är prästen, vaktmästaren, kantorn eller organisten och kyrkvärden inräknad. Att fira gudstjänst med få deltagare kan vara oerhört fint och de få som kommit utan att vara ”ditkommenderade” kan få ut väldigt mycket av sin gudstjänst. Men samtidigt kan det vara förödande. Få gudstjänstfirare kan leda till att ännu färre kommer.
Om bara en dryg månad är det årsskifte. Vid årsskiftet gäller nya bestämmelser i vår kyrkoordning. I ett pastorat med flera församlingar behöver det bara firas söndaglig gudstjänst i själva pastoratet och inte i varje församling. I församlingar som är så stora att de inte ingår i pastorat måste man fira söndaglig gudstjänst i församlingen vilket då är självklart. Men när jag nu rest runt i drygt ett år i stiftet och sett att man firar så många gudstjänster med få deltagare på alla möjliga tider har jag tänkt att det vore bättre att fira en gudstjänst i varje församling i samma kyrka, samma tid och gärna en återkommande gudstjänstform med nattvard. Det måste vara enkelt att begripa när och var det firas gudstjänst. Likaledes borde församlingarna ordna så att människor med lätthet kan ta sig till den aktuella kyrkan som kanske inte är den närmaste kyrkan. Det borde vara möjligt att organisera kyrkskjuts så att de som har det svårt att åka kommunalt eller på annat sätt ta sig till kyrkan ändå kan komma dit och vara med. Den stora utmaningen är att leda människor djupare in i förståelsen av vikten att fira gudstjänst. Det måste vara viktigare att fira gudstjänst än var man gör det. Dessutom är det roligare om man firar gudstjänst tillsammans och är många som gör det.

Jag skulle också önska att det firades mässa oftare. Det finns, och det har jag sagt och säkert också skrivit tidigare, en rädsla i Skara stift för nattvardsgudstjänster. Färre kommer till kyrkan om det är nattvard. Nattvarden tycks vara en sorts medalj för de som tror tillräckligt mycket. Jag var nyss i Sydafrika i vårt vänstift. Där firade de nattvard en gång i månaden beroende på prästbrist. När nattvard väl firades strömmade människor till kyrkan för man längtade efter att få del av de heliga gåvorna. Präster och diakoner och kunniga lekmän borde bli bättre på att undervisa om nattvardens betydelse vid kyrkkaffen, studiegrupper mm. Vi behöver mässan. Vi behöver ta emot Kristus själv i brödets och vinets mysterium som vägkost på vår livsväg. Och vi behöver göra det tillsammans.

Likaledes behöver vi ofta komma samman över trossamfundsgränserna och fira ekumeniska gudstjänster. Tillsammans blir vi vittnen om den Guds kärlek som spränger alla gränser. För sådan är Guds kärlek att inget kan skilja mig åt från mina katolska, ortodoxa, reformerta, anglikanska (o s v) bröder och systrar. Vi hör ihop! Vi får vandra tillsammans med Jesus på Livets väg – just tillsammans.

Med mina judiska och muslimska syskon kan jag se att vi alla är Abrahams barn. Vi har samma Gud – Abrahams Gud – Gud som skapat allting gott! Vi hör ihop och också vi får vandra tillsammans på Livets väg och leva i sann trohet mot det som är vars och ens kallelse. Ju mer vi är trogna vår kallelse, vår Guds vilja – en vilja präglad av Guds kärlek, ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud. I en tid när antisemitismen och islamofobin fortfarande florera är det viktigt att tala tydligt också om denna vår gränsöverskridande gemenskap, om Gud som både är gränssprängande och gränsöverskridande.

Så låt oss i öppenhet för Guds alla möjligheter, i tillit till Gud, och i glädje över Jesus, vår broder, vår Herre och mästare, leva den gränssprängande kärleken och vandra tillsammans med våra syskon på den väg som är oss given och där vi som är kristna får tala tydligt, i ord och handling, om Jesus själv. Då blir inte tanken på de yttersta tiderna det viktigaste utan istället tanken på den inkluderande kärleken som är korsfäst, död och begraven men som på tredje dagen uppstått igen ifrån de döda.