På stora moskén i Stockholm, på kyrkport och andra platser har hakkors sprayats de senaste veckorna. Nu senast har hakkors och rasistiska ord sprayats på väggar, dörrar och kylskåp i somaliska föreningens lokal i Falköping (TT). Som kristna får vi inte tiga när sådant sker. Som kristna måste vi stå upp mot rasismen i alla dess former och den nynazsim och anisemitism som florerar igen i vårt samhälle. ”Älska din nästa som dig själv” , manar Jesus oss då han citerar från Tora (3 Mos 19:18). Att älska sin nästa är också att se människvärdet i vår nästa. Vi är alla Guds älskade barn oavsett etnisk bakgrund, oavsett religiös tillhörighet, oavsett sexuell identitet. Alla handlingar och allt tal som kränker detta måste vi som kristna stå upp mot och visa på att vi hör samman.

Som biskop i Skara stift vill jag med denna blogg uttrycka min avsky för den typ av handling som kom att drabba människor i mitt eget stift. Men naturligtvis är dessa rasistiska och nazistiska handlingar lika avskyvärda oavsett var de utförs. I Sverige har vi yttrandefrihet men de yttranden – både skriftliga och muntliga, både i text och bild, som har nazismen som grund, som håller fram värdet av den ariska rasen och som vill utradera dem som inte platsar – den typen av yttranden är lagstridiga (eller borde vara det) såsom hets mot folkgrupp.

Men låt oss som motkraft tala högt och tydligt, i ord och handling, om det okränkbara människovärdet. Låt oss tala högt och tydligt om ett Sverige där vi har en generös flykting politik men där vi skulle kunna vara än mer generösa. Låt oss tala högt och tydligt om ett land där vi inkluderar snarare än exkluderar. Låt oss tala om ett sammanhang där vi gläds över den goda mångfalden, gläds över och inspireras av olika typer av kulturer inkluderande det som också vi bidrar med som etniska svenskar in i det mångkulturella samhället. Låt oss tala högt och tydligt om detta som både en vision och mål. Vi är inte framme vid målet. Vi har lång väg kvar, men tillsammans får vi stå upp för allt detta, kämpa för detta och värna om detta. Under 2014 som både är valår för alla röstberättigade och jubileumsår för Svenska kyrkan (Skara stift som det äldsta stiftet fyller 1000 år i år och ska firas ordentligt – se www.skarastift.se) får vi också sätta strålkastarljuset på detta. 

Eller med ord från Tora: Älska din nästa som dig själv!

Så låt oss i varje sammanhang som kristna bekämpa  rasism och antisemitism som likt avloppsvatten – utan rör som leder bort –  tränger in, smutsar ned och förgiftar!

I går var jag inbjuden till Bodarne pastorat – ett pastorat som bara är 13 dagar gammalt. Strängnäs stifts biskop Hans-Erik Nordin och jag skulle tillsammans med lokala kyrkoherdar, kontraktsprostar och andra fira mässa och fira att 2 pastorat med tre församlingar och fyra kyrkor nu blivit ett pastorat och att stiftsgränsen dragits om på ett sådant sätt att Tiveds-Finnerödja församling kommit att tillhöra Strängnäs stift istället för Skara stift från årsskiftet. Vi firade en friluftsmässa i ett öppet tält där vi efter processioner, med gemensam slädfärd för de två biskoparna, och en symbolisk handling där vi fick sätta på ett kors på en för dagen byggd träsymbol för det nya pastoratet, firade en något förkortad högmässa med fin körsång. Det var kallt och för första gången någonsin hade jag alla liturgiska kläder utanpå kaftan och yttrerrock. Jag insåg tidigt på morgonen att den förberedda predikan måste kortas. Snön föll och alla gudstjänstdeltagare var tvungna att stå utanför tältet och hålla sig varma så gott det gick. Allt förlöpte väl och efter mässan serverades en härlig soppa i speciella kåsor med ”Bodarne 2014” tryckt på en av kåsans sidor. Trots kylan som trängde innanför allt var det en varm glädje över det innevarande och kommande. Nedan finner Du den predikan som jag inte höll d v s den fullständiga predikan som s a s ”gällde” fram tills söndagsmorgonen.

”Kära alla, allra först vill jag säga hur hedrande det är för mig att få komma hit till detta nya pastorat – Bodarne pastorat i Strängnäs stift – som gästpredikant. Jag gläds över att något nytt har uppstått – ett nytt pastorat med ny energi och nya framtidsplaner där jag hoppas att ni ska se på varandra som en gemenskap – en gemenskap där ni bygger kyrka tillsammans och där ”de där och vi” har ersatts av ett nytt och inkluderande ”vi”, vi tillsammans.   Jag önskar Er verkligen all Guds välsignelse i Ert gemensamma arbete för Guds rike!

Dagens evangelietext är kort. Markus skriver rakt på sak och presenterar huvudpersonen på ett sätt som tycks förutsätta förkunskap hos läsarna. Jesus dyker bara upp och har vandrat från Nasaret i Galileen till Jordanflodens sträckning strax utanför Jerusalem. På något sätt hade Jesus mött Johannes tidigare och förstod att det var viktigt att också han själv genomgick det vattenritual som Johannes utövade. Kanske var Johannes döparen påverkad av den esseiska grupp som fanns i ett område som heter Qumran. Där fanns en klosterkommunitet bestående av män som ville leva ett heligt liv, som talade om Messias ur flera olika perspektiv, som hade reningsritualer genom en typ av vattendop och som nedtecknade klosterregler, bibeltexter och annat på pergamentrullar som gömdes i grottor då romarna härjade i området. Dessa rullar återfanns 1948 och har fått namnet Dödahavsrullarna eller Qumranrullarna. Denna klosterkommunitet kan Johannes döparen ha varit i kontakt med och därav hans iver att döpa till omvändelse och syndernas förlåtelse.

Evangelisten Markus skriver ingenting om varför Jesus lät döpa sig av Johannes. Evangelisten Matteus låter Jesus och Johannes ha en dialog där Jesus ger förklaringen till sin iver att bli döpt: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. (Matt 3:15) Alla fyra evangelisterna är mer eller mindre tydliga med att Jesus faktiskt döptes av Johannes i Jordan. Det tycks alltså vara en av de händelser i Jesu liv som vi med hyggligt stor säkerhet kan tala om som historiskt belagd. Han döptes verkligen. Vad som sedan exakt hände vid dopet vet vi inte. Evangelisterna Matteus, Markus och Lukas återger själva dopögonblicket med himlen som delas och den heliga Anden symboliserad av en duva som blev synlig och en röst som hördes och som bekräftade Jesu sonskap. De är inte helt överens i sina beskrivningar om vem som får se och höra detta – om det bara är Jesus eller om det är alla de som var samlade vid det tillfället. De tre första evangelisterna är dock överens om att det både är en vision och en audition, både något som kunde erfaras med blicken och som kunde höras och som var utöver det vanliga – något som tillhörde det mystika.

Alla fyra evangelisterna framhåller dopet som en sorts startpunkt för resten av Jesu liv. Omedelbart efter dopet fördes han av den heliga Anden ut i öknen för att där få reflektera över sitt uppdrag, sin identitet och sin gudsrelation. Matteus och Lukas berättar utförligt om denna tid och beskriver hur djävulen frestar honom på olika sätt. Markus skriver bara kort och gott att han  var i öknen i fyrtio dagar och fyrtio nätter och sattes på prov av Satan. (Mark 1:13). För Jesus handlade dopet och den efterföljande frestelsetiden om en nystart, en start som handlade om att se och djupare förstå sitt sammanhang, att djupare förstå själva uppdraget.

När jag var ung tonåring fick jag en lp-skiva i julklapp av mina föräldrar. De hade köpt Robban Brobergs skiva som heter ”Tjejer”. Jag spelade den med stort intresse och på skivans andra sida nästan längst in vid pappersetiketten i mitten av vinylskivan  fanns ett kort spår där Robban Broberg upprepande säger:  Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar. Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.  Och jag tror att det just är vad vår evangelietext vill säga till oss här idag. Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.

Det är så lätt att man, både inför förändringar och under processen och sedan efteråt, ser sig tillbaka och tänker att det var bättre förr och att man i det nya mest ser svårigheter av både innevarande och kommande slag. Detta händer nästan alltid beroende på att vi i så hög grad är vanemänniskor. Vi är vana vid vissa saker och tycker rätt ofta att det är skönt när det är som det alltid har varit. Då har man ju kontroll över tillvaron.

När Jesus steg ned i Jordanfloden och döptes av Johannes skedde det som ingen hade kontroll över. Gud bekräftade att det gudomliga och det mänskliga hör samman. I den judiska traditionen skiljer man mellan gudomligt och mänskligt medan vi kristna säger att det förenas som allra tydligast i Jesus från Nasaret. Det skiljer våra respektive religioner åt. Det gudomliga och mänskliga hör samman och när Jesus döptes är det som om Gud vill säga också till Dig och mig: Höj blicken! Se sammanhanget! Lev uppdraget!

Vi behöver få hjälp att höja blicken, att höja blicken och se att Gud själv delar vår mänsklighet, se att vi i våra medsystrar och medbröder från Finnerödjas, Tiveds, Ramundebodas och Skagershults församlingar och från andra håll möter Jesus oavsett vilken medmänniska vi stöter på. Gud själv delar vår medmänsklighet. När Jesus steg ned i vattnet i Jordanfloden steg han inte bara ned i en mängd av H2O utan också i det som vatten symboliserar; livets kaos, det destruktiva. Hans dop blev på det viset en föraning av den stora solidaritetshandlingen på korset där Jesus bar allt det som är Ditt och mitt in i försoningen. Dopet vid Jordan vittnade om detta, vittnade om hans kommande uppdrag – ett uppdrag som handlade om att leva Kärleken med stort K – Guds Kärlek – intensivt och helhjärtat och visa på att inget kan stoppa Guds kärlek, inget kaosvatten, ingen död. Så vi får lyfta blicken och se att vi är en del av Guds Kärlek, att vi bärs av Guds Kärlek och att vi kan räta på våra ryggar och glädjas över att vara Guds älskade barn oavsett församlingstillhörighet, oavsett stiftstillhörighet, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet. Vi är Guds älskade barn oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell identitet. Vi får höja blicken och se varandra och höra Guds röst som får ljuda in i våra hjärtan där Gud säger till var och en av oss: Du är mitt älskade barn.

Vi får också leva uppdraget – ett uppdrag som handlar om att stå upp för Guds rike. Vi får tala tydligt om Jesus i ord och handling. En kyrka som mumlar, en kyrka som lever på fornstora dar fast de fornstora dagarna kanske inte var så stora har förlorat sin sälta, sin betydelse och riskerar att förvandlas till en ickeförpliktande kulturinstitution med en massa byggnader som vi har att förvalta till minne av det som man kanske inte riktigt minns. Vårt gemensamma uppdrag som både handlar om församling, pastorat och stift men också om enskilda individers liv – ditt och mitt liv är att vi får dela livet med varandra och dela vår tro med varandra. 2014 är ett nytt år, med nystart för hela Svenska kyrkan. Vi omstrukturerar, vilket vi synliggör här idag. I Skara stift firar vi 1000-årsjubileum men där vi vill jubilera med hela den svenska kristenheten därför att den organiserade kyrkan tog sin början för 1000 år sedan. Vi har s a s en gemensam organisatorisk bakgrund oavsett kyrkotillhörighet och det är värt att påminna sig om och att fira – för vi hör ihop. Men det handlar inte främst om detta omstrukturerande och firande. Nej, uppdraget är att leva evangeliet, att leva så att tal och handling , tro och liv speglas i varandra. Man har ibland sagt om oss kristna att jag hör inte vad Du säger för jag ser hur Du lever. Det är ganska förfärligt! Jag skulle önska att man överallt sa om oss att:  jag hör vad Du säger för jag ser hur Du lever. Handling och bön må bli ett, står det i en av psalmerna i psalmboken (Sv.Ps 292). Vårt uppdrag är alltså att leva evangeliet – det glada budskapet om Jesus Kristus som ser, bekräftar och upprättar och som burit allt på korset. För Jesus var hans dop en bekräftelse av hans identitet och en nystart på hans uppdrag. I hans dop fanns hela hans liv och livsuppgift. Vårt dop har med Jesu dop att göra. Det är förbundet med Jesus själv. Vårt dop är en bekräftelse av Guds kärlek och har satt oss in i det stora livsuppdraget – ett uppdrag vi har gemensamt, ett uppdrag som vi får utföra tillsammans, ett uppdrag där vi bärs av den som bär allt (Sv.Ps 62:4).  Så Du får höja blicken, se sammanhanget och leva uppdraget! Eller med Robban Brobergs ord: Är det slut nu? Nej, det är nu det börjar.  I Jesu namn! Amen”

2008 började jag blogga! Det har blivit några inlägg sen dess! Det som alltid har varit viktigt för mig är evangeliet om Jesus Kristus. Det är det evangeliet som bär mig. Det är därför jag är kristen, för att Jesus inkarnerat Gud och för att Jesus i ord och handling visat på Guds kärlek, förkroppsligat sitt budskap om Guds rike och för att han dött och uppstått för min och hela världens skull och är med oss alla dagar till tidens slut. Det är därför jag är kristen. Att vara kristen är att sätta sin lit till Jesus Kristus och ge honom äran.

Som biskop är detta vad jag vill förkunna i mitt stift och inspirera andra att i ord och handling förkunna. Vi ska ju visa på Jesus så att andra människor blir berörda. Det gör vi inte genom hugg och slag. Det gör vi inte genom att hävda att vi har rätt och alla andra fel. Det gör vi genom att vara trygga i vår tro och öppna för andras övertygelser.

Men vi behöver nå ut genom alla möjliga kanaler. Jag har i dag startat ett Facebookkonto och jag hoppas hinna skriva där ibland. Jag vill ha det så öppet som möjligt så att många kan läsa och kommentera. Som ni vet är jag positiv till möjlighet till kommentar. Kan bero på att jag av födsel och ohejdad vana ställer mig positiv till det fria ordet.

Kära alla läsare,

Som en första hälsning på det nya året och med en önskan om Shalom för vår värld bifogar jag min predikan för Nyårsdagen som jag höll i Skara  domkyrka i dag:

”Gott Nytt År! Den hälsningen är summan av det budskap som jag vill ge i denna predikan. Gott Nytt År önskar jag var och en av Er här i Skara domkyrka idag. Gott Nytt År är en önskan jag vill föra vidare till alla i Skara, i Skara stift, i Svenska kyrkan, i vårt samhälle i stort och i vår värld. Gott Nytt År! Men det är så lätt att säga som en sorts replik och som vi förväntas säga till varandra i de dagar vi nu lever. Men orden utmanar till något mer, till något större och viktigare än bara en vänlig hälsning. Gott Nytt År har med det hebreiska ordet Shalom att göra. Shalom betyder fred och frid och handlar om relationen med Gud, skapelsen med miljön, samt med medmänniskan och mig själv. Det handlar om att vi ska se vårt sammanhang, bejaka vårt sammanhang och fördjupa vårt sammanhang. Det sammanhanget vi lever i både Du och jag är en tillvaro som inte helt och fullt kan mätas, vägas eller värderas. Vi lever i ett större sammanhang där Gud får vara tre bokstäver för relation med den som är större än alla formuleringar, större än alla bokstavskombinationer, större än allt. Sanningen om Gud, vill jag understryka, är alltid större än sanningen om Gud. Och när detta är sagt vill jag också säga att vi måste få använda oss av de tre bokstäverna – G-U-D – för annars kan vi inte kommunicera om den som kallar oss, lockar oss och vill oss. När jag önskar Gott Nytt År önskar jag därför att Guds närvaro ska bli tydligare för var och en av oss – att Du och jag ska kunna se att Gud är verksam här och nu, både innanför och utanför de traditionella religionsbyggnaderna.

När jag önskar Gott Nytt År handlar det om ett fördjupat klimat och miljömedvetande. Vi lever i Guds skapelse – en skapelse som är helig. Allt är heligt. Det finns inget profant. Allt tal om t ex profan musik och religiös musik för att ta något näraliggande och en liten men välbekant detalj mitt i allt, är egentligen inget annat än ett mänskligt försnävande. All musik är helig så länge den inte används i profanerande syfte. Allt är heligt i skapelsen. Men människan, Du och jag och alla andra, profanerar det heliga när vi inte ser skapelsens helighet. Ett destruktivt beteende handlar om profanerande. Krig är profanerande, att suga ut resurser på andras bekostnad är profanerande. Ett Gott Nytt År innebär således en fördjupad syn och fördjupad relation till skapelsen i alla dess uttrycksformer med större ansvarstagande för våra barns och barnbarns framtid – en utmaning för oss alla.

När vi önskar varandra Gott Nytt År är det också en önskan om att vi ska se varandras värde, att vi ska se att vi är Guds barn allihop oavsett religiös, etnisk eller sexuell identitet. Vi är skapade till att vara dem vi är. Vi är kallade att leva i kärlek utifrån de olika sammanhang vi är satta i och kallade att se att vi är bröder och systrar oavsett allt.

När vi önskar varandra Gott Nytt År handlar det också om att se att det egna värdet är viktigt. Också Du och jag är Guds älskade och värdefulla barn. Också Du och jag kan räta på ryggen och se oss själva och andra i ögonen och säga: ”Jag är glad att jag är jag!”.

Som kristna får vi bekänna att Jesus är Herre och Han har med det goda nya året att göra. Jag önskar för hela Skara stift att Jesus än mer ska få vara i centrum i allt det vi är och gör. Jag önskar för Skara stift att vi ska förstå Jesus än mer på djupet, se Honom allt klarare, älska Honom allt djupare och komma Honom allt närmare – dag för dag. Men, då måste vi också ännu mer förstå vem Han egentligen var. Och det passar utmärkt att börja med detta idag när det är 8 dagar sedan vi firade Hans födelse. På den 8.e dagen omskärs judiska bebipojkar. Så har det varit i flera tusen år sedan Abrahams dagar, Abraham som slöt förbund med Gud – ett förbund där Gud lovade att vara Abrahams och hans ättlingars Gud och Gud lovade Abraham och hans ättlingar det land där de då levde som främligar  – hela Kanaan (1 Mos 17:7-8). Som ett tecken på att Abraham och hans ättlingar ville hålla förbundet skulle alla av manligt kön omskäras på 8.e dagen. Det är därför detta är så viktigt i den judiska traditionen – så grundläggande viktigt också i dag. Det var och är ett tecken på att man tillhör det judiska folket. Jesus omskars på den 8:e dagen. Han var en del av sitt folk – ett Abrahams barn. Han var jude och växte upp i en judisk miljö, uppfostrad av en judisk mor och av en judisk jordisk far. De höll naturligtvis dietlagarna, de firade självklart sabbat, de gick regelbundet i synagogan och till templet i Jerusalem vid vallfartsfesterna. Det var ju i samband med en sådan fest som Jesus kom bort från sina föräldrar och återfanns i templet, ivrigt diskuterandes med de skriftlärde – i samband med att han var 12 år gammal. För Jesus var det judiska en fullständig självklarhet mitt i det multisamhälle som han samtidigt växte upp i med olika former av religionsutövning där både romare och samarier avvek från det som fick sitt centrum på tempelberget. När Jesus så småningom började predika i ord och handling underströk han sin judiska identitet och att han inte kommit för att ersätta något.  I Bergspredikan säger han: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett. (Matt 5:17-18). Jesus ville nog snarare reformera det judiska livet än starta en ny religion, precis som Martin Luther inte ville starta en ny kyrka utan reformera inom den katolska kyrkan.

Vi kristna har, tack vare förkunnelsen från apostlarna Petrus och Paulus och tack vare tillgång till de bibliska texterna ändå förstått att Jesus är större än en judisk reformator. Han var och är Messias. Han var och är den som Gamla Testamentet vittnar om – läst med våra kristna glasögon (nota bene!). Han var och är sann Gud. Han var och är sann Människa. Han var och är den som burit allt det som är Ditt och mitt liv på korset och som, på korset, likt ett svart håll, förtärt allt destruktivt i vårt liv, allt det vi misslyckats med, allt det vi kallar synd. Hans uppståndelse vittnar. Det tomma korset är därför ett segertecken, ett befrielsetecken – ett tecken för att livet vunnit, att kärleken är starkare än hatet, att livet är strakare än döden. Eller med ord av Ylva Eggehorn i den psalm vi sjöng nyss: Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, / du fryser om vi inte griper in. / Du rör vid kroppar / hatar orättvisor, /  du bjuder älskande på moget vin. / Du stiger ut ur alla tomma gravar, / du är en vind som säger: det blir vår. / Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når. (Sv.Ps 717:2)

Jesus kom från Gud och förblev i Gud och därför kunde han göra sådant som grep tag i och fortfarande griper tag i människor. Han kände människornas inre, deras innersta tankar. Han visste av sig själv vad som fanns i människan, skriver evangelisten Johannes i dagens evangelietext. Så är det. Han känner Dig och mig bakom våra masker, bakom våra roller. Vi kan inget dölja. Vi har inget att skryta med inför Gud. Vi har inget att komma med därför att Jesus – sann Gud och sann Människa – redan vet allt. Det enda vi då kan förlita oss på är nåden – Guds nåd. När vi önskar varandra Gott Nytt År handlar det just om nåden. Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny… som det står i Klagovisorna 3:22-23. Den nåden får vi leva av – den oändliga nåden.

Jesus var och är Gud! Den bekännelsen, den övertygelsen skiljer oss från våra judiska och muslimska bröder och systrar. Men detta är vår kristna bekännelse. När vi säger att vi är kristna är det just detta vi bekänner – att Jesus var och är Gud och att vi, i våra liv vill följa honom. Det får vi stå upp för. Vi får tala tydligt om Jesus i ord och handling – följa Honom i vårt eget sammanhang – i ett samhälle som alltför ofta lider av religiös beröringsskräck.

I dag börjar ett nytt År – ett år när vi tillsammans i Skara stift, i ord och handling, får tala tydligt om Jesus. Om vi gör det, blir det ett nådens år, då kommer vårt samhälle att förändras till det bättre, för när vi i ord och handling talar tydligt om Jesus, lever vi det bud som vi har gemensamt över religionsgränser och som lyder: Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta. Du skall älska din nästa som dig själv. Detta dubbla kärleksbud handlar om att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse. Låt oss sträva efter att göra detta – var och en av oss. Låt oss göra det och därmed ge Jesus äran! Då kan det bara bli ett riktigt Gott Nytt År! I Jesu namn. Amen!”