Frågan låter naturligtvis lite torr.  Men det finns något som behöcver uppmärksammas och uppmuntras och som är ett av många viktiga svar på den ställda frågan, ett svar som inte alltid levs.

När jag ställer frågan ovan är svaret naturligtvis att kyrkoherden, och själva tjänsten i sig med befattningsbeskrivning och arbetsbeskrivning, reglerar innehållet i alla tjänster i en församling eller i ett pastorat. Men det finns en sak som vi borde uppmuntra än mer och det är att präster och diakoner (ja alla anställda) skulle, på arbetstid, ges utrymme till egen andakt, ges utrymme till bön. Vi ber för lite! Egentligen borde vi avsätta betydligt mer tid till just detta. Jag tänker på några ord som Martin Luther lär ha sagt: ”Ju mer jag har att göra desto mer måste jag bedja”. Jag tänker också på mina vänner i S:ta Clara kyrka i Stockholm som börjar varje arbetsdag med 1 timmes bön och lovsång. Jag är inte karismatisk i den bemärkelsen men jag ”lyfter på hatten” för deras bedjande och inser hur viktigt det är för både de enskilda medarbetarna, de enskilda kyrkoengagerade och för gudstjänstlivet som sådant. Vi behöver bedja mer! Med dessa ord vill jag uppmuntra mina bloggläsare och andra till just detta. Jag skulle önska att alla präster och diakoner med reglerad arbetstid (ja, som sagt, egentligen alla anställda) skulle få sätta upp en viss tid per dag för bön, egen eller gemensam.  Att sitta i ett kapell eller bara vid ett bord med ett tänt ljus, läsa i Bibeln (bra med regelbunden läsning), bedja för sig själv, för andra och för världen i stort är viktigt. Vi gör det för lite! Så kära skarastiftare (och alla andra): Låt oss bedja! Det är ”guld värt”! Men, det är kyrkoherden som bestämmer  vad som får skrivas upp och räknas som arbetstid utöver det redan reglerade.

ORA et labora!

Den 27 januari var jag hedersamt inbjuden till Stora Synagogan i Stockholm för att högtidlighålla åminnelsen av förintelsen. En av talarna var Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Jag hade stora förväntningar på hennes tal men blev förundrad över hennes syn på normativitet. Jo, vi lever i ett normativt samhälle där vit, heterosexuell och man är några av normerna utifrån vilka vi tänker och handlar. Till dessa normer som Annie Lööf beklagade lade hon också till kristen.  Är Sverige ett land där kristendomen är det normativa? På ett sätt skulle man kunna säga det då vi i Sverige högtidlighåller nytestamentliga händelser. Men å andra sidan har Ramadans inledning och ffa avslutning något som accentuerats i Sverige. Det gläder mig.

Men att säga att kristendomen är normativ i Sverige menar jag är djupt felaktigt. Sverige är inte ett kristet land. Sverige är ett mångkulturellt land där kristna inslag lever kvar. Kristen etik existerar nästan inte och där vi talar om kristen etik menar vi allmänmänsklig etik. Den typiskt kristna etiken handlar om att älska sina fiender och be för dem som förföljer oss. Det borde vi träna mer på, vi som vill kalla oss kristna.

Men vad är då detta med att vara kristen? Jo, det är naturligtvis att blanda in Kristus. Kristen etik har med Kristus att göra. Att säga att kristendomen är normativ i Sverige skulle vara att tänka och handla utifrån det sätt som Kristus vill få oss att tänka och handla.

Det normativa är snarare det sekulariserade – det religionsfria. Svenska kyrkan har ca 6 miljoner medlemmar. Det gläder vi oss åt och önskar stärka våra medlemmars förhållande till kyrkans innehåll, trons innehåll i respekt för andra övertygelser och i glädje över ett multisamhälle.

Frågan är om det ens är en dröm att Sverige skulle vara kristet normativt? Jag tror inte det. Jag drömmer inte om ett kristet land men jag drömmer om och vill verka för en kyrka där dess medlemmar med stolthet, glädje och respekt kan tala om en kristen tro som bär dem i livets alla skeden.

När jag skriver denna blogg är det mindre än ett dygn kvar till prästvigning i Skara domkyrka. Det är en oerhört högtidlig gudstjänst med själva vigningsdelen i centrum men också med mässa och med körmusik, böner, texter, psalmsång och mycket annat. Oftast är det fler som vigs och ibland också diakoner. Denna gång är det bara en kandidat som ska vigas. Säkerligen känns det extra nervöst för henne. Hon har ju ingen vigningskamrat att hämta stöd hos i den nervösa väntan. Jag gläds dock med henne. Inte över hennes nervositet men över den livsuppgift som hon går in i. I morgon är det Kyndelsmässodagen – en av kyrkoårets tre Mariadagar. Kyrkans uppdrag är på sätt och vis ett Mariauppdrag. Maria vågade säga ja till Guds handlande – ett handlande som sprängde alla gränser. Först vart hon frustrerad. Hon var, enligt evangelisten Lukas, gravid utan egen förskylan. Och man kan tänka sig hur svårt det måste vara för den 13-14-åriga Maria att tala med sina föräldrar (Anna och Joakim sägs de heta) om sin situation. Jag kan bara tänka hur det skulle ha varit om min då 13-14-åriga dotter skulle kommit hem till vår bostad på Lidingö och sagt:  Mamma, pappa! Jag måste berätta något för er. Sätter er ned för det som jag nu ska säga kan göra er lite vimmelkantiga. Och jag kan höra hur jag säger: men vad är det som hänt, Du är väl inte sjuk? Och så skulle vår dotter säga: jag är gravid. Naturligtvis skulle vi bli frustrerade. Vi skulle naturligtvis ha frågat hur länge hon vetat om det och vem som var barnets far och vi skulle nog blivit både förargade, förtvivlade och förvirrade om hon svarat: det var en ängel som gjorde mig gravid. Vi skulle sagt: Nej men kom igen nu. Sånt tror vi inte på. Kom igen, säg vem det är. Och om hon vidhöll att det var en ängel kanske vi skulle börja tänka på att hon och vi skulle behöva gå till den lokala ungdomsmottagningen och tala med en barnmorska och psykolog.

Jag kan bara tänka hur svårt det måste ha varit för Maria att berätta för Josef – den som hon hade blivit trolovad med. Maria var en tuff tjej som helt enkelt vågade göra det som den sociala omgivningen inte hurrade åt. Hon sa ja till Guds uppdrag utan att ha den blekaste aning om vad som skulle hända henne.

Samma sak är det när en präst eller en diakon vigs. Man säger JA till Gud utan att ha en aning om hur det ska gå. Men Gud har kallat och kyrkan har bekräftat kallelsen och efter fullgjorda grundstudier, präst-/diakonexamen och efter vigning är det bara att ge sig ut, ut i det okända och tala tydligt i ord och handling om Jesus. Maria uppdraget är att ha tillit till Gud. Gud är ju alltid mycket större. Gud är den som spränger alla gränser som vi männsikor sätter upp och alla gränser som tillvaron sätter upp – till och med dödens gräns. Den gränslösa Guden får vi förkunna om. Men vi får som kristna också vara med och likt Maria ge Jesus till världen. Det är det som den nyvigda prästen ska göra f o m i morgon direkt efter vigningen. Det symboliseras tydligast att hon får vara med och dela ut nattvarden iförd den prästerliga stolan och mässhaken. Då är hon präst.

Kyrkans enda uppdrag är att förkunna evangelium – det glada budskapet om Gud – alltings ursprung och mål –  som blivit människa och som dött och uppstått för Din och min skull och som lever och verkar idag genom den Heliga Anden. Med det uppdraget är det oväsentligt om det är en kvinna eller en man. Jag prisar Gud för att jag får verka i en evangelisk luthersk kyrka där kyrkans vigningstjänster är öppna för både män och kvinnor. Evangeliet måste alltid vara det viktiga i kyrkans sammanhang – evangeliet som inrymmer uppdraget. Det spelar alltså ingen som helst roll om det är en man eller kvinna som förkunnar ordet rent och rätt förvaltar sakramenten (Augsburgska bekännelsen § 7). För det enda viktiga är att detta sker. Och nu är det en till som kommer att göra detta. Vilken glädje. Vilken möjlighet. Sammanlagt har Svenska kyrkan fått mer än 30 nya präster på ca 1 vecka. Det är fantastiskt!

När Skara stifts nya präst vaknar på måndag morgon – ja , varje morgon då hon vaknar, resten av livet, kan hon likt Maria säga: ”Må det ske med mig som Du har sagt”.

Det får Du och jag säga också – för också Du och jag har del av Mariauppdraget att ge Jesus till världen.

Sole Deo Gloria!