”Rättvisans och barmhärtighetens Gud,

vi fortsätter outtrötligt att be om skydd för befolkningen i Gaza, för barn, kvinnor och handikappade och äldre. Vi ber för alla som mist sina närmaste, barn, hem och försörjning, för de som blivit föräldralösa. Vi ropar till dig Gud: Låt det bli ett slut på den fasansfulla situation de nu befinner sig i och ge alla skydd, säkerhet och ett hopp om en snar förändring.

Rättvisans och barmhärtighetens Gud, vi ber att det egyptiska eld-upphörinitiativet ska lyckas så att strider, våld och förstörelse upphör och en återgång till lugnare och tryggare tillvaro kan ske.

Rättvisans och barmhärtighetens Gud, öppna ögonen på världens ledare så de ser det lidande och den smärta som folket i Gaza drabbas av och griper in mot våldet och övergreppen. Och inse att nu är det tid för det internationella samfundet att vakna upp och kräva att rättvisa skipas så en varaktig fred kan byggas.

Rättvisans och barmhärtighetens Gud, vårt folk är trötta på alla tillfälliga lösningar och ber att det internationella samfundet genom FN ska ha mod och beslutsamhet att ta itu med grundorsakerna till konflikten och komma fram till en hållbar lösning genom ett slut på ockupationen av det palestinska området.

Gud  förbarma dig!

Kristus förbarma dig!

Herre förbarma dig!”

Amen!

Bönen är översatt av Kjell Jonasson och bygger på en bön från det palestinska befrielseteologiska institutet Sabeel i Jerusalem.

—

Likaledes får vi be för alla civila i Israel, för alla som lever i rädsla för missiler och attentat:

Herre låt fredens  krafter segra, den fred som ryms i och formas av shalom. Var med alla som sörjer, alla som längtar, alla som hoppas och låt oss alla på de sätt som är möjliga tillsammans bygga en fredens, försoningens och syskonkärlekens framtid, oavsett religion och oavsett etnicitet.

Gud förbarma dig!

Kristus förbarma dig!

Herre förbarma dig!

Amen

Bäste Marcus,

Tack för Ditt svar (http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/oppet-svar-till-ake-bonnier/ )! Min erfarenhet av bloggandet som jag sysslat med sedan 2008 är att man alltid blir påhoppad av de som ”vet bättre”. Och de som ”vet bättre” talar gärna om att den de angriper är en urusel teolog, förkunnare, etc, etc. Ibland tänker jag att det är smällar man får ta om man ”sticker ut sin  näsa” i social media eller i media över huvud taget.  Det hatet i social media kan dock gå över alla gränser och påhoppen kan vara vedervärdiga. Kanske borde vi kristna föregå med gott exempel och inte rallarsvinga så mycket när vi sitter framför tangenterna i vår kammare. Jag tror att vi skulle bli mer trovärdiga om vi sänkte tonen något. Framför allt skulle det vara lättare att föra en juste dialog om olika tro och tolkning. För olikheterna finns ju där och det har de alltid gjort. Dialog om olika tolkningar har funnits i den kristna traditionen sedan Paulus och Petrus tid. Måste man vara omskuren för att bli kristen? Ja, sa Petrus. Nej, sa Paulus. Man kan nästan säga att diskussionerna och debatterna började omedelbart efter Jesu uppståndelse. Jesus visste nog detta när han bad sin översteprästerliga förbön om att vi alla må vara ett. (Joh 17:21) Men hur lever vi denna utmanande förbön? Och vad betyder det att vara ett? Jag tror inte att det betyder att vi alla tillhör en och samma kyrka oavsett om den är evangelisk luthersk eller romersk katolsk. Jag tror att det handlar om en enhet i mångfald, en enhet där vi får vara olika, en enhet där vi får ha lite olika bibeltolkning, olika syn på olika viktiga frågor men där vi får känna att vi hör samman i en ömsesidig kärlek – ja där inget kan skilja oss åt därför att vi lever den ömsesidiga kärleken där vi har Jesus själv mitt ibland oss. Då blir det den ”kör” jag talade om i mitt förra inlägg och dirigenten själv är just Jesus – den inkarnerade, korsfäste och  uppståndne.

Du ställde frågor till mig och undrade var jag var och var Svenska kyrkan var när:

1. du stod upp för välsignelse i skolavslutningssammanhang. Min kyrka framträder på församlings- och stiftsnivå. Det är våra pastorala nivåer. I församlingar runt om i Sverige har rektorer och kyrkoherdar och många andra präster samtalat om hur man ska kunna utforma fina skolavslutningar där alla kunnat känna sig hemma. Likaledes har lokala församlingar kommit överens med den lokala skolan om hur man kan mötas i andra sammanhang på skoltid. Det har handlat om Bibeläventyret, om påskvandringar, julvandringar, allhelgonavandringar och mycket annat. Jag har rest runt i alla pastorat i mitt stift och talat om kyrka-skolarelation och ffa lyssnat till kyrkoherdarnas beskrivningar av allt det myckna som görs. Jag tror inte på att biskopsmöte eller kyrkostyrelse eller andra mer formella organ inom kyrkan ska kräva vad skolan ska gå med på för att vara i kyrkans lokaler. Lika lite tror jag på att utestänga skolan från kyrkans lokaler bara för att prästen inte fått läsa välsignelsen över skolbarnen i samband med avslutningen. Nu tycks det dock bli ett lagändringsförslag som kommer att möjliggöra välsignelse över alla närvarande i samband med skolavslutningar etc. Det viktiga fram tills dess är den goda relationen mellan skolan och kyrkan som möjliggör många möten där Gud, Jesus, Bibeln och mycket annat centralt får presenteras.

2. …jag och Svenska kyrkan var  när Du stod upp för de kristnas svårigheter i världen..? Det är bra att Du och många står upp för de kristnas svåra situation i världen och synliggör den. Det behövs sannerligen så det jag nu skriver ska inte ses som ett angrepp. Men jag undrar: har Du varit inne på Svenska kyrkans hemsida  (http://m.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/forfoljda-kristna-och-utsatta-troende)  och läst hur Svenska kyrkan arbetar internationellt? Om inte kan det vara värt att göra det både för Dig och för alla som undrar. Men det betryder inte att inte fler röster måste höras. Men Svenska kyrkans röst och handlande finns där även om den inte hörs så starkt i Sverige när det gäller just detta. Ibland är det bättre och mer effektivt att verka i det tysta.

3. … det sekulära Sverige vässat sina knivar… var var då Svenska kyrkan och var  fanns jag? Vilka knivar vässades? Var det Humanisternas? I så fall har väl många fört goda och mindre fruktbara samtal med företrädare för dem. Marcus, du är inte ensam ute och talar om kristen tro och om dess betydelse. Vi är många från många olika håll. Åter igen; vi talar på olika sätt och utifrån olika perspektiv, men vi är många.

Marcus, risken är att den som tar till svärd förgås genom svärd. Det visste vår gemensamme mästare som talade om den etik som älskar fienderna och ber för dem som förföljer. Frågan är vad det kan betyda? Frågan är var vi finner vår livsluft? Är det inomkristen konfrontation som är livsluften eller handlar det om konfrontation mot allt det destruktiva som vill bryta ned, mot allt det som handlar om hat, om förföljelse , om sådant som vi dagligen läser om i tidningarnas spalter och hör om på TV och i radio. Jag tror på det sistnämnda, d v s att vi tillsammans ska stå upp för en fredens värld, en värd där mångfalden får råda i den ömsesidiga kärlekens tecken, en värld vars tillstånd  Bibeln då skulle kalla för shalom (fred, frid, rättvisa, upprättelse etc). En sådan värld får både Du och jag  och alla andra kristna (ja alla andra som vill) kämpa för, i öppenhet för Guds Ande som blåser vart den vill. Det är både viktigare och mer fruktbart än att hacka på varandra i krönikor, bloggar, Facebookinlägg etc.

När jag så skrivit allt detta och tänker på diverse kommentarer jag fått gällande mitt öppna brev till Dig, tänker jag på mitt eget stift, Skara stift. Vi har i stiftsfullmäktige antagit en vision för hela stiftet – en vision som ska genomsyra alla församlingars och pastorats församlingsinstruktioner (ett styrdokumentet för den lokala församlingen). Därmed ska visionen också genomsyra allt praktiskt arbete gällande gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Visionen lyder: ”Tillsammans i Skara stift, i ord och handling, tala tydligt om Jesus.”  Kanske skulle den visionen kunna appliceras på Svenska kyrkan i sin helhet, t o m på kristenheten i sin helhet i Sverige? Inte vet jag, men ett vet jag och det är att tillsammansskapet handlar om att arbeta över gränser för Guds rike och att tillsammansskapet skapar syskonskap. Att tala tydligt om Jesus i ord och handling kan se olika ut på olika ställen. Det måste s a s inkultureras lokalt, men det handlar om att tydliggöra vad Jesus sa och gjorde, att leva som vi lär så att människor kan säga om Dig och mig och om alla oss som vill kalla oss kristna: Jag hör vad Du säger för jag ser hur Du lever.

Marcus, Du har valt att påbörja konverteringsprocessen. Så får det vara. Risken är stor att Du kommer in i en kyrka där paradiset inte är fullbordat. Den fantastiske påven Franciskus I påminner oss alla om detta när han talar om alla vedervärdigheter som förekommit genom pedofili bland präster och biskopar. Han skräder inte orden när han talar om detta. Ingen kyrka är paradisisk. Paradiset får Du och jag och alla andra förhoppningsvis uppleva bortom tidens och rummets begränsning. Fram tills dess får vi söka att leva de bud som Jesus påmint oss om och det bud som han gett oss.

All välsignelse!

Bäste Marcus,

Jag skriver detta öppna brev till Dig väl medveten om att Du kanske aldrig kommer att läsa det, väl medveten om att väldigt få läser min blogg om jag jämför med alla dem som läser de s k ”kvällstidningarna”. Men trots allt vill jag ändå skriva av mig något av mina tankar, de tankar jag fick efter att ha läst Ditt generalangrepp på Svenska kyrkan i Expressen den 9/7

Jag vill självklart och av hela mitt hjärta gratulera Dig till Ditt beslut att påbörja konverteringsprocessen in i den romersk katolska kyrkan eftersom Du enligt egen utsago känner Dig som katolik. Jag hoppas att Du ska känna att Du kommit hem när konversionen väl är genomförd.

Men denna konversionsresa som Du nu tänker påbörja ger Dig trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter om det trossamfund Du hittills tillhört. Därför skriver jag detta öppna brev.

Svenska kyrkan en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska  traditionen. Vi är en reformatorisk kyrka. Det betyder att Ordet måste förkunnas in i den  verklighet som vi lever. Verkligheten måste ses genom Ordet . Jag beskylls ibland för att vara politisk korrekt. Kanske är jag det i en bemärkelse nämligen att jag och mina biskopskollegor menar att kyrkan ska vara politisk och evangeliet ska vara politiskt, dock inte partipolitisk. Du  hävdar att kyrkan styrs av politiker. Ja, vi har det systemet därför att vi inte kommit fram till ett annat motsvarande demokratiskt system. Men det handlar inte så mycket om partipolitik som människor som brinner för sin kyrka, som vill kyrkans väl, som inget hellre vill än att vara verksamma i en kyrka som firar gudstjänst, bedriver undervisning om Gud treenig och utövar diakoni och mission.

Din beskrivning av  Svenska kyrkans präster och andra som förkunnar i våra kyrkliga sammanhang har jag ingen förståelse för. Svenska kyrkans prästerskap vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig; om Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Men förkunnelsen i en reformatorisk kyrka måste också beröra det liv som gudstjänstfiraren känner väl; vardagslivet. Själavården  bedrivs av kompetenta präster som knappast lider av den rädsla som Du tillskriver dem, antagligen som en konsekvens av det omdebatterade tv-programmet. Svenska kyrkans präster ska bedriva själavård enligt den undervisning de fått under sin utbildning och enligt den undervisning de fått genom kompletteringar av olika slag.  Det finns inget att vara rädd för som präst i det fallet.

Marcus, Svenska kyrkan är en reformatorisk kyrka och reformationen är den ständigt pågående. Det betyder att vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet.  Det betyder att kyrkan tar ställning i vissa samhällsfrågor. Senast handlar det om klimatansvaret och vi biskopar har i slutet av våren publicerat en liten bok (biskopsbrev) som just handlar om allas vårt klimatansvar. Boken grundar sig på biblisk förståelse. I HBTQ-sammanhang har kyrkan också varit engagerad och vi har som Du ju vet fattat beslut om att viga både samkönade och särkönade par. Men beslutet är inte fattat utifrån vad som är tidsanda utan utifrån biblisk tolkning och synen på människan. För kyrkan är alltid evangeliet om Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne centrum. Om honom ska vi tala tydligt i ord och handling men vi får göra det på många olika sätt i många olika sammanhang. Det handlar åter igen inte om tidsanda utan om Anden i tiden

Bäste Marcus, jag hoppas att Du ska komma till ett trossamfund där Du kan få vila från Dina frustrationer och tillsammans med oss andra vara med i den mångstämmiga kören som lovsjunger Jesus Kristus. Vi gör det på olika sätt likt en kör som sjunger i många stämmor och när vi gör det tillsammans sjunger vi som vackrast. Men låt oss tala väl om varandra och se storheterna hos varandra samtidigt som vi får tala om skillnaderna i glädje över den andres kyrka och i stolthet  över vårt eget.

I skrivande stund befinner jag mig i Almedalen på Gotland. Här i Visby präglas hela veckan av folkmyller, åsiktsutbyten, debatter och proklamationer men också en tydlighet i mångfaldsfrågor som både hörs och syns. Domkyrkoförsamlingen tog initiativ till att i lördags ringa i klockorna FÖR mångfaldens Sverige samtidigt som  en grupp nynazister samlades för att proklamera sitt bruna budskap. Människor samlades för ett mångfaldsmöte och för att understryka vikten av att vi hör samman över alla gränser. Om detta må vi tala högt, om detta må vi berätta, om detta må vi undervisa alltifrån våra förskolebarn till sista årskursen i gymnasiet. Det är ju i skolåldern som många präglas för livet.

Vi hör ihop . Det förkunnar den judisk-kristna människosynen som har sin grund i Tanach/Bibeln. Öppenhet och mångfald är det samhälle som vi som kristna borde stå upp för i Jesu efterföljd för vad det handlar om är att konkret leva de judiska buden som handlar om att vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Jesus själv påminner om detta som de förnämsta buden och understryker de dessutom genom det bud som han själv formulerade i orden: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. På en banderoll i en kyrkoruin kunde jag läsa: ”Kavla upp ärmarna och börja älska”. Det kan låta lite klämkäckt men om man tar denna utmaning på allvar är det precis det som Jesus säger i det nyss anförda citatet. Börja älska! Ta kärlekens initiativ som handlar om att se sin medbroder och medsyster, att öppna upp för dem som flyr för livet  – att hjälpa människor att hitta ett hem i Sverige. Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, skriver aposteln Johannes (1 Joh 4:18). Om vi lever kärleken behöver vi inte vara rädda för det som är annorlunda än det vi är uppvuxna med. När det sägs att svensk kultur hotas av våra invandrare och flyktingar bygger ett sådant uttalande på brist på den kärlek som fördriver rädslan.  Sverige är i dag ett multikulturellt och multireligiöst samhälle där traditionell svensk kultur berikas av internationella bidrag. Det är något som vi måste fortsätta att värna. Låt oss som Kyrka tillsammans fördjupa den kärlek som fördriver rädslan. Låt oss värna ett mångfaldens Sverige Låt oss öppna upp för våra systrar och bröder som flyr från bomber, misiler, förtryck och förnedring. Låt oss hjälpa i närområden där sådan hjälp fungerar och för vår del genom kyrkornas olika hjälporganisationer. Låt oss inte spela ut detta mot en generös flyktingpolitik! Vi hör ihop och vi måste tillsammans stå upp mot de krafter som vill skilja, de krafter som vill bygga murar mot våra systrar och bröder som lever i flykt från ett reellt helvete.

Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus, att ni ska älska varandra. Eller med banderollens ord: ”Kavla upp ärmarna och börja älska” för vi hör ihop över gränser, vi hör ihop som systrar och bröder!