Nedanstående predikan höll jag i Uppsala domkyrka den 19 november i samband med kyrkomötets avslutningsgudstjänst. Predikotext: Luk 17:20-30

____________________________________________________________________

Hur ska ’εντός υμων’ egentligen översättas? Därom tvistar de lärde. Ska det vara ’mitt ibland er’ eller ’inom er’? Det handlar om Guds rike och hantering av den grekiska grundtexten och förståelsen av den i just detta sammanhang. Bibelöversättarna är oense. Många vill översätta det med ’inom er’ d v s att Guds rike är inom oss enligt Jesus, medan andra översätter de grekiska orden med ’ mitt ibland’ Er d v s att Guds rike är mitt ibland oss. Kanske skulle vi kunna stanna upp vid bägge alternativen fast vår egen Bibeln 2000 bara förespråkar det ena, dvs ’inom er’.

Om Guds rike är inom oss, vilket det är, så handlar Guds rike om den längtan som finns där, den oro, det sökande efter det som är större än det vi kan se, mäta, väga eller värdera i ekonomiska termer. Guds rike är inom Dig. Så nära är det. Det går inte att avgränsa så att man kan säga att det bara finns på ett visst ställe, i ett visst sammanhang. Det går därför inte att begränsa Gud, att säga att detta med Gud endast har med kyrkan att göra. Det finns ett uttryck som säger: ’Tro gör man i kyrkan’. Och visst ska det vara så att vi tror och fördjupar vår tro i kyrkans sammanhang. Men trons sammanhang går inte att begränsa till specialbyggda hus av olika slag eller till olika sammankomster. Nej, tron har med allt att göra därför att Guds rike är inom oss – ett rike som handlar om relation, en relation som vill påverka allt. Kristen tro och kristet liv hör alltså till hela samhällsstrukturen.

När Jesus talar om Guds rike som något som är inom oss handlar det inte främst om något som kommer sen. Nej, Guds rike är här och nu – också. Så lyssna till Din inre längtan! Kyrkofadern Augustinus av Hippo som levde på 3-400 talet efter Kristus sa ungefär följande ord: Du, o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig. Bejaka alltså Din inre längtan efter det som är större, Din egen längtan som ibland kan vara svårdefinierbar men som lockar, som kallar. Det är Gud själv som kallar, Gud själv som vill relation. August Strindberg har uttryckt detta mycket konkret. Han sa: Människan är obotligt religiös. Så bejaka din kallelse, bejaka Din relation med Gud, bejaka och lev den. Jesus själv är Gud som vill Dig, som älskar Dig, som ser Ditt värde. Så räta på ryggen, var stolt över den Du är! Låt ingen trycka ner Dig för Du är Guds älskade, sedda och upprättade barn. Det kan ingen eller ingenting ta ifrån Dig för Guds rike är inom Dig!

Finns då Guds rike bara inom oss kristna? Har vi s a s patent på gudsrelationen? För är det så måste vi med stor kraft och iver försöka oss på att fördjupa missionsdimensionen i kyrkans uppdrag så att vi försöker omvända så många som möjligt så att de inte går förlorade. Då gäller det att, oavsett alla kyrkomötesbeslut, gå på i ullstrumporna och omvända våra judiska, muslimska, ateistiska, buddistiska, hinduiska mfl bröder och systrar. Då finns inte en sekund att förlora. Men tänk om det inte är så? Tänk om vi kristna inte har patent på Gud och Guds rike. Jesus själv var ju inte kristen och hade heller i inga planer på att konvertera. Jesus själv är Gud. Jesus själv är också sann Människa och till sina meningskombatanter fariséerna säger han: Guds rike är inom Er. Fariséerna följde inte Jesus. De hade sin väg, sin väg att utlägga Torah och förstå Torah ur olika perspektiv och Jesus diskuterade och debatterade mycket med dem. Men det är till dem han säger: Guds rike är inom Er. Det är ju fantastiskt! Hos hans meningsmotståndare ser Jesus Guds rike. Hos dem som tror, tycker och tänker annorlunda än Du och jag, finns Guds rike. Vår uppgift som kristna är då att leva detta såsom vi förstår det i ljuset av vår Jesusrelation. Vi ska följa Jesus. Vi ska vara trogna den vägen. Men Guds rike finns också hos bland andra våra muslimska bröder och systrar och våra judiska bröder och systrar och kanske handlar det om att vi ska leva Guds rike så troget vi kan och tala tydligt i ord och handling om vår mästare och våra muslimska och judiska syskon ska leva så troget som de kan i det som är deras väg. Ju trognare vi alla lever det som är vårt i ljuset av Guds kärlek ju närmre kommer vi Gud och ju närmre kommer vi varandra. För Guds rike är inom er.

Men Guds rike är också mitt ibland oss. Det betyder att Jesus själv är mitt ibland oss. Jesus själv, den korsfäste och uppståndne, den som nu lever och verkar och som gett livet för Dig och mig, är mitt ibland oss. Detta behöver vi fördjupa i våra olika sammanhang. Vi behöver än mer förstå vad det innebär att vara kristen, att det inte är en allmän beteckning av kulturpositiva personer eller ’normalsvenskar’. Nej, att vara kristen är att söka djupare gemenskap med Jesus och fördjupa förståelsen av Honom. Hur gör man det? Kanske handlar det för det första om att påminna sig om sitt eget dop. Du är döpt och i Ditt dop har Jesus själv bekräftat Ditt värde. Du är, återigen, älskad som den Du är, inte som den andra önskar att Du skulle vara. Men, för det andra, behöver vi genom Bibelns ord och nattvardens sakrament fördjupa vår Jesusrelation så att vi i allt kan ge honom äran – genom allt det vi gör och säger i vårt liv. Vilken utmaning! När vi firar mässa tar vi emot Jesus själv i brödet och vinets gestalt och vi gör det så att när Jesus blir ett med oss blir vi ett med honom. Vi blir s a s ’Jesus’ så att vi kan säga till vår medsyster och medbroder: Du är Kristi kropp. Och vårt medsyskon kan säga till Dig eller mig: Du är Kristi kropp. Och tillsammans får vi bygga upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K utan samfundsbindning. Detta gäller oavsett vilken kyrka eller kyrkofamilj vi tillhör. Därför är vi ett med våra systrar och bröder i de olika kyrkofamiljerna redan nu fast den synliga verkligheten ännu inte är fullkomnad. Vilket stort mysterium….

När vi är med och bygger upp Kristi kropp som är Kyrkan med stort K gör vi det inte i rädsla för det okända. Jesus själv är mitt ibland oss och Guds rike är då mitt ibland oss. I ljuset av Jesus behöver vi inte frukta den yttersta dagen. Vi vet så lite om den men Jesus själv påminner oss om att den kan komma plötsligt, oväntat, när vi tror att allt ska fortgå som vanligt. Men vi vet så lite och vi har därför att hålla oss till Honom som är mitt ibland oss. Vi kan säga som Lasse  Lucidor: Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. I den tillförsikten får vi leva och i ord och handling tala tydligt om Jesus. Vi får i ord och handling visa på vad Han betyder i vår egen konkreta verklighet i kyrka, samhälle och värld och i allt och överallt ge Jesus äran. För Guds rike är inom Er och mitt ibland Er!

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Så skriver Anders Frostenson i psalm 590. Det handlar om det fria ordet. Lördagen den 15 november påminns vi om det fria ordets storhet. Det är det de fängslade författarnas dag som högtidlighålls av bland andra Svenska PEN. Så många författare sitter i fångenskap beroende på att de låtit sin ”penna” ge en kritisk röst gent emot  förtryckets, diktaturers och religionsfundamentalismens nedbrytande krafter. De har skrivit vad de känt, vad de upplevt, vad andra upplevt och de har fängslats för ordets skull, för sina drömmars skull, för sin längtans skull.

Jag tillhör en släkt som i generationer har värnat det fria ordet i bok- och tidningsform. Det är viktigt med en samhällsstruktur där vi har rätten att yttra oss, rätten att skriva också kritiska texter, rätten att uttrycka det som ligger oss varmt om hjärtat. Det fria ordet kopplat till yttrandefrihet och tryckfrihet är något som vi ska vara tacksamma över. Samtidigt har vi sett medaljens baksida när människor förtrycks, förföljs och smädas å det vidrigaste inte minst i sociala nätverkssammanhang.

Som kyrka får vi stå upp för det fria ordet i dess många olika sammanhang men vi får göra det utifrån Ordet som befriar. För sådant är Ordet. Sådan är Ordet – Ordet som blev människa för vår frihets skull. Kyrkans budskap handlar om frihet – frihet att vara den Du är, frihet att bli sedd, bekräftad och upprättad som den Du är. Var går då gränsen för det fria ordet? Finns det alls en gräns? Jo, gränsen går i det som jag ovan nämnt nämligen där människor förnedras, där hatet sprids, där lögnen förmeras, där ordet blir djävulskt – där går gränsen.

Må vi som kyrka värna det fria Ordet – Ordet som talar om mångfald, Ordet som kan komma till uttryck i regnbågens alla färger, Ordet med stort O – Kristusordet som tydliggör den kärlek som spränger all gränser. I 1917 års översättning av Ordspråksboken 31:8 står det: Upplåt din mun till förmån för den stumme. Det får vi göra. Det finns alltför många stumma i vår värld, alltför många marginaliserade, alltför många som inte törs visa vem de egentligen är och vad de egentligen tycker i rädsla för andras fördömmande Vi kristna kan inte tiga still när orättfärdighetens hantlangare slår till. Vi kristna får inte gömma oss i våra egna trosåskådningshörn som om vi levde i en skyddad tillvaro där tron enbart handlar om vår egen Gudsrelation separerad från omvärlden. Nej, säger den heliga Skrift: Upplåt din mun till förmån för den stumme. D v s – vi får som kristna engagera oss i den värld som är vår, den värld som vi delar med andra religiöst övertygade människor och med ateister.

Det fria ordet med möjligheten att tala i skrift och tal hör till de mänskliga rättigheterna – de rättigheter som är gudomligt sanktionerade. Upplåt din mun till förmån för den stumme. Guds skaparord ger möjlighet. Guds skaparord banar väg, den väg som går från liv till död och genom död till liv. Det ordet bär inga bojor, det ordet får vi bära ut. Det ordet får vi bäras av och låta det bli till befrielse.

Vår frihet är i Kristus som för oss alla dött.                                                                                                                                                                                                    I hans försoningsgärning en värld är återlöst.                                                                                                                                                                                       Den som hans röst vill följa är inte bunden mer,                                                                                                                                                                                       kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger. (Psalm 590:3)

Den 15 november är de fängslade författarnas dag! Låt oss tillsammans med alla goda krafter höja vår röst för dem och stå upp för det fria ordet i kraft av Ordet som befriar. Till detta är vi kallade, av Honom som var Ordet som fanns i begynnelsen, som skapade och som blev människa till befrielse och upprättelse. Må vi be heliga Birgittas bön: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Och med Maria – Jesu moder: Må det ske med mig som Du har sagt.