Jag blev inbjuden att gästpredika i Storkyrkan den 4:e söndagen i påsktid. Här nedan är den predikan jag höll och som handlar om att det inte går att isolera kristen tro till någon form av privat reservat.

Predikan den 4:e söndagen i påsktid i Storkyrkan (Stockholm) 150426. Joh 16:16-22.
____________________________________________________________________
Lärjungarna var väldigt förvirrade. Vad menade Jesus egentligen med en kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen. (Joh 16:16) Orden har också vållat bibelkommentatorerna en del huvudbry. Mycket snabbt konstaterar somliga att eftersom vår evangelietext ingår i Jesu avskedstal d v s i kapitlen 14-17 i Johannesevangeliet måste de anförda orden syfta på Jesu död och uppståndelse. En kort tid och ni ser mig inte längre skulle då syfta på tiden fram till Jesu död och sedan kommer, efter en kort tid, Jesu uppståndelse. Andra kommentatorer menar att det knappast kan vara detta som Jesus menar utan snarare en eskatologisk formulering – alltså en formulering gällande den yttersta tiden och Jesu återkomst. Den korta tiden då vi inte längre ser Jesus är den tid vi lever i nu, och tiden då vi ska återse honom är den tid när han kommer tillbaka, en gång bortom tidens och rummets begränsning. Då ska vi se ansikte mot ansikte, skriver aposteln Paulus i sin kända text från 1 Kor 13:12 om kärlekens lov. Och visst finns dessa perspektiv med i själva texten. Johannesevangeliet rymmer ju flera lager, flera möjligheter och vi måste våga djupdykningen ner under ytan och se hur texten kan påverka oss och vad den sänder för signaler in i vårt eget liv.

Bilden av kvinnan som föder ett barn har säkert sin bakgrund i den hebreiska Bibeln – den del vi kallar Gamla testamentet, där det hos profeten Jesaja talas om en kvinna som ska föda barn. Naturligtvis återfinns den bilden indirekt i juldagens underbara text från profeten Jesajas 9.e kapitel: Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste. (Jes 9:6) Men också i Jes 26:e kapitel talas det om en kvinna som föder: Som en kvinna som skall föda och krystar och skriker av smärta, så lät du oss bli, o Herre. Vi var havande, vi krystade, men vi födde vind. (Jes 26:17-18) Det tredje stället som jag vill peka på är i det sista kapitlet hos Jesaja där det står: Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande! Kan ett land födas på en dag, ett folk bli till på ett ögonblick? Ja, Sion föder sina barn så snart som värkarna börjar. Skulle jag låta fostret tränga fram och sedan hindra födelsen? säger Herren. Skulle jag som låter födelsen ske stänga moderlivet? säger din Gud. Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne. Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne. (Jes 66:8-10) Dessa texter handlar om förändring, en förändring till det bättre, en förändring till det varaktiga och alltså något att glädjas över.

Med allt detta som bakgrund kan vi ytterligare fördjupa vår förståelse av vad Jesus säger. Det handlar om förändring, förändring till något bättre i denna tillvaro. Det grekiska ordet som används för se när det står att vi ska se Jesus igen är ”horáå” som handlar om att se på djupet – att förstå att Jesus är närvarande i det innevarande. Det antyder att det är den heliga Andens verk, att Jesus själv är närvarande här och nu i det pågående. Det är ett resultat av Jesu uppståndelse men det är också ett resultat av pingstens fantastiska händelse som vi ska fira om några veckor och allt detta har sin kulmen en dag bortom det vi inte har grepp om och inte ord för. Då, åter igen med Paulus ord, ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12) . Med allt detta som bakgrund kan vi konstatera att vi lever med Jesus – den korsfäste och uppståndne redan nu mitt ibland oss. Redan nu har vi anledning till den glädje som ingen och ingenting kan ta ifrån oss. Alltså – vägen till livet går mitt i livet.

Det finns en risk, och den är påtaglig, att tro och vetande blir åtskilda storheter, att vetenskap och religion är två oförenliga giganter med en klyfta mellan sig som inget kan överbrygga och där den ena fördömer den andra. Ingemar Hedednius bok om Tro och vetande som kom ut på 50-talet är en klassiker i den genren. Men tro och vetande hör samman och är olika facetter i det mångfacetterade sammanhang som vi lever i. Tron kan aldrig isoleras från det vardagliga livet fyllt av kunskapsutveckling o s v. Med andra ord kan den kristna tron aldrig förpassas till det egna privatlivets innersta skrymslen utan har med allt att göra, med politik att göra, med vetenskap att göra, med relationer att göra. Vägen till livet går mitt i livet, mitt i allt det som är en del av vår smärtsamma och glädjerika vardag. Därför är vi som kristna kallade att leva ut vår kristna tro, att följa Jesus och ta trons konsekvenser. Den stora utmaningen för oss är att komma ut som kyrka, att tala tydligt om Jesus i ord och handling. Det handlar inte om att bara upprepa bibliska fraser. Det kan vara bra att göra ibland men det handlar främst om att hjälpa människor att se vad tron på Jesus kan betyda i en människas liv och i vårt samhällsliv. Det handlar om att försöka fördjupa och förstå vem Jesus var, i vilket sammanhang han levde och verkade och hur vi kan förstå allt detta idag. Vad betyder det t ex att Jesus var jude och levde i ett judiskt samhälle när vi ser antisemitismens fula tryne än mer sticka fram i vårt samhälle? Vad betyder det när Jesus i skarpa ordalag talade om att ta hand om dem som inte hade mat och husrum, de som satt i fängelse, de som var sjuka, när det gäller vår flyktingpolitik och vårt flyktingmottagande? Vi måste komma ut än mer som kyrka och våga tala om vår mästare och se att Han inte enbart är den som uppstod från de döda, att Han inte enbart är den som en gång ska komma tillbaka, att han inte främst är den som bär ett lamm på axeln eller sitter med barn i knäet utan att Han är närvarande här och nu och ger oss mod och kraft att se och handla.

Att vara kristen är sannerligen inte lätt. Det är ingen dans på rosor eller att leva i det opium som Karl Marx beskyllde religionen för. Det finns, menar jag, en fälla man kan hamna i och som många opinionsbildare vill driva in kyrkan i och det är att vara en konservativ motrörelse. ”Så ska kyrkan vara. Då vet man var den hör hemma. Då blir den hyggligt lätt att hantera och till för de riktigt troende, de fromma som vet hur det ska vara”, men därmed också lätt att spela ut som förlegad. Ibland beskylls Svenska kyrkan för att vara en liberal sammanslutning som inte tycks tro på någonting och som egentligen styrs av samhällsvindarna med lite jesusgarnering. Nej, ”ska det vara så ska det vara”. Ju mer ”mot” desto bättre. Mot abort, mot skilsmässa, mot omgifte, mot samkönade äktenskap, mot homosexualitet, mot, mot. Men tänk om vägen till livet inte främst handlar om att hålla stånd mot en massa olika saker utan att leva kärleken, att älska på ett inkluderande sätt, att låta människor få känna att relationen till Jesus befriar, upprättar, bekräftar och bär?
Vägen till livet, är dagens tema. Poängen är att den vägen går mitt i vårt eget liv oavsett om vi bor och verkar i Töreboda i Skara stift eller om vi bor och verkar någonstans i Gamla stan eller på andra ställen i Stockholms stift eller i något annat stift. Vi får skärpa vår blick så att vi ser Jesus här och nu – för Han är mitt ibland oss. Han är här för att befria Dig till att än mer bli den Du i Kristus är. Han är här för att ge Dig och mig kraft att leva kärleken, Guds kärlek, Jesu kärlek, den kärlek som alltid tar initiativet och som inte ser till gränser. Barnet som kvinnan födde, föddes mitt i livet. Möjligheten finns mitt i livet, mitt i det innevarande – tack vare Jesu liv, död och uppståndelse. Sedan, en dag, bortom allt – då får vi se ansikte mot ansikte, då blir vår kunskap fullkomlig, då har vi nått Livet med stort L. Men det är något annat. Nu får vi vandra  i smärta, i glädje, vägen till livet – mitt i livet. Kom, låt oss gå tillsammans! I Jesu namn. Amen.

Jag har varit inbjuden till Johannelunds teologiska högskola för att göra inlägg i samband med en seminariedag om Entreprenörsskap, teologi och kristen tro. Här är min inledning hållen den 25 april 2015.
____________________________________________________________________
Och det hände sig vid den tiden att Gutkind Hirschel bestämde sig för att flytta från Dresden i Tyskland till Köpenhamn. Det var i början av 1800-talet. 1804 startade han en bokhandel på Köpmangade och började samtidigt publicera böcker på det nya lilla förlaget Gerhard Bonniers förlag. Adolf, Albert och David Felix var hans söner. De kom till Sverige och Adolf och Albert startade varsin bokhandel i Stockholm. Mest framgångsrik var Albert som liksom de andra bröderna blev publicist. Den första boken som kom ut på det pyttelilla förlaget Albert Bonniers förlag hette ”Bevis att Napoleon aldrig existerat” och publicerades1837. Så började det som idag heter Bonnier eller Bonnierföretagen och som har verksamhet inom alla medieformer i 16 länder. Entreprenörsskap? Jo, sannerligen och i detta sammanhang är jag uppväxt. Jag är en del av familjen Bonnier med allt vad det innebär. Åtta generationer. Man talar om att företag håller i tre generationer: Förvärva, ärva och fördärva men fam Bonnier har förvärvat, ärvt och förvaltat.

Samtidigt har jag valt en annan väg än mina syskon och övriga släktingar – en väg som har böckernas Bok som grund med relation till Gud treenig, en väg som handlar om värden som inte går att mäta i ekonomiska termer eller framgångstermer men som måste hantera både ekonomi och framgång därför att Vägen med stort V inte går utanför den alldeles vanliga verkligheten utan mitt i den. Min bakgrund är att jag växte upp med en mamma som var kulturellt intresserad och engagerad och vars mamma, d v s min mormor, konverterade till den romersk katolska kyrkan på 1940-talet. Pappa var jude och tillhörde därmed det judiska folket och konkret den judiska församlingen i Stockholm men för pappa liksom för mina farföräldrar och ända tillbaka till den legendariske bokförläggaren Karl Otto Bonnier som toga hand om bland andra Strindberg och Selma Lagerlöf, blev den judiska identiteten fullständigt oviktig. Det viktiga var att vara svensk. För min pappa var väl heller inte det det viktigaste. Snarare kan jag tänka mig att det viktigaste var den egna familjen och familjeföretaget; Bonniers förlag, Dagens Nyheter Åhlen och Åkerlund o s v. Mitt livsval och vägval skedde ganska medvetet och samtidigt omedvetet. Jag valde efter att ha läst en bok av den dåvarande biskopen i Stockholm Ingmar Ström, att konfirmeras. Jag valde att efter konfirmationen engagera mig i min församlings ungdomsarbete. Men jag tror att Gud, genom mina val, förde mig vidare och djupare in på den väg som går mitt i livet och som är vägen till Livet. Till slut blev det klart för mig att det var inom kyrkan jag skulle ha min livsuppgift. Först trodde jag att det var församlingsassistent som jag skulle bli och meddelade mina föräldrar detta mitt beslut då jag gick i 1:a årskursen i gymnasiet. De blev nog lite överraskade och sa likt Martin Luther i sin lilla katekes: Vad är det? När de fick klart för sig vad det innebar av tvåårig utbildning inom Riksförbundet Kyrkans Ungdom och sedan kanske tjänst i församling bejakade de det som en start på arbetslivet som säkerligen skulle leda vidare till något annat – kanske in i koncernen. När jag sedan samma år kom hem och meddelade att jag ville bli präst i Svenska kyrkan höjdes ögonbrynen desto mer. Men mina föräldrar hade en förmåga att inkludera saker i deras eget perspektiv och nu skulle gossen läsa teologi och teologi var ju humaniora och humaniora stod och står högt i kurs i vår familj. Och så prästvigdes jag och kanske kan jag säga, med ett citat av Dag Hammarskiöld och med något litet omskrivet ord, att ”Vägen valde mig” snarare än att jag valde vägen. Vägen med stort V är ju för mig Jesus själv. Han kallade mig in i Livet mitt i livet och här är jag på väg med fel och brister, men på väg på min resa.

Jag blev nyfiken på hur man skulle kunna definiera ordet entreprenörskap och om det är en isolerad term för företagande och hur man som kristen skulle kunna förstå termen. Wikipedia skriver: Entreprenör är ett begrepp för en företagsam person. Termen syftar i regel på grundaren av ett företag. I vidare bemärkelse används termen om en person är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.. Entreprenörskap handlar ofta om kreativa personer som startar nytt, som skapar orgaisationer och företag som har framgång och som kanske sedan själva som entreprenörer går vidare och startar nya framgångssagor. Hur kan man då som kristen se på detta? Och när jag ställer den frågan blir det ofrånkomligen en biskop i Svenska kyrkan som svarar på den. Som biskop eller präst kan man aldrig skilja på vigningsuppdraget och privatpersonen. Allt smälter samman till en enhet.

När jag tänker på entreprenörskap och företagande så tänker jag naturligtvis på ekonomi och etik. Entreprenörskap och framgång har med varandra att göra. Är det tillåtet att tjäna pengar, att inneha pengar och samtidigt kombinera detta med att vara kristen? Frågan kan verka löjlig och självklar. Men jag vet av egen erfarenhet att det inte är så självklart. Jag har personligen fått frågan om jag inte, som en av de största delägarna i Bonnierkoncernen, borde sälja allt vad jag äger och har och ge till de fattiga och sedan leva enkelt och spartanskt som präst och biskop – i någon mån likt den helige Franciskus? Jag skulle bli ett föredöme. Och säkert är det så på ett sätt. Det låter som en enkel lösning. Men jag har valt att inte göra detta, samtidigt som berättelsen om den rike unge mannen påminner mig om svårigheten med rikedom, med framgång o s v. För den stora frågan är: Hur hanterar vi ekonomi och framgång? Är det ”den enes bröd den andres död” som gäller? Aposteln Paulus talar ganska tydligt om detta med – ekonomi och Gud. Han skriver i 1 Tim 6: Och visst ger religionen god lön om man nöjer sig med det nödvändiga, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Det handlar om var vi har vårt fokus. Vi kommer alla att dö och det finns ju ett ironiskt uttryck som säger att den som äger mest när han dör vinner. Men sägs det att pengar i sig är något ont? Är det fel att vara rik? Frågan låter sig inte enkelt besvaras med ett Ja eller Nej. Snarare är det den viktiga frågan vad vi gör av de resurser vi har. Vad har vi för inriktning? Handlar det om att skaffa sig mer och mer pengar för att likt en sorts farbror Joakim i Kalle Anka kunna vältra oss i förmögenheten? Men Pengar ger inte evigt liv. Pengar ger inte lycka på djupet. Jo, naturligtvis kan pengar ge ytlig lyckokänsla. Men pengar kan aldrig ersätta relation – en relation som inte bygger på köpt vänskap utan sann vänskap. Den stora frågan när det gäller framgångsrika entreprenörer är – hur kan Ditt företag eller organisation bidra till att förbättra världen och göra det möjligt för än fler att bli upprättade och sedda – i en miljö som handlar om långsiktig hållbarhet? Det handlar alltså om etik – en etik som tar avstånd från den onda hanteringen – den jagfixerade hanteringen av pesonlig och ekonomisk framgång – en etik som tar avstånd från kärleken till pengar.

Jesus talar om rikedom ur två perspektiv. Det hindrande perspektivet och det möjliggörande perspektivet:
Det hindrande perspektivet kommer fram i berättelsen om den unge mannen som ägde mycket där Jesus säger: Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” (Matt 19:23). Åter igen – var har Du Ditt fokus, kära entreprenör? Fokuset kan bli en mur eller en möjlighet. Entreprenörskapet, menar jag, måste vara till för att tjäna samhället, tjäna utvecklingen, tjäna omsorgen. Företagande och entreprenörskap och nysatsningar och ekonomisk vinst är alltså inte något negativt i sig. Men hela tiden måste entreprenören fråga sig – vad betyder detta för mina medmänniskor. Vari ligger det goda i detta? Medmänniskan i fokus alltså – inte bara ”what’s in it for me?” utan snarare ”what´s in it for us?” – där ”us” handlar om ett lokalt, regionalt, nationellt och globalt ansvarstagande. Men åter igen – som kristen har jag att följa Jesus, att i ord och handling tala tydligt om honom – att visa på honom i mitt liv, i mitt liv som företagare, i mitt liv som entreprenör, i mitt liv mitt i allt det jag står i och är engagerad i. Kristen tro är alltså inte något som går att isolera till ett visst tillfälle i veckan på en viss plats utanför hemmets vrå eller till hemmets vrå. Nej, kristen tro handlar om hur Du och jag förhåller oss till hela livet, till allt det som är vårt och andras. Och då kommer jag in på den aspekt som Jesus håller fram som främjande:
”Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket”. (Luk 16:8) Pengar kan i sig kan vara roten till det onda beroende på om ”kärleken” har rikedomen som fokus men också roten till det goda. Pengar kopplas ofta till makt och makten är en frestelse och en möjlighet. Vad gör Du som entreprenör, som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång med makten och resurserna? Vi kristna tror inte att livet här och nu är allt. Vi tror att livet med stort L börjar här och nu men fortsätter in i ett evighetsperspektiv och där livet med stort L handlar om det som Jesus kallar Guds rike. Det är ett relationsbegrepp och alldeles självklart både geografiskt och icke geografiskt. Geografin handlar om att den har med hela jorden att göra, med hela skapelsen att göra där människa och klimat, människa och miljö, människa och allt det som är en del av Guds skapelse hör samman och där människan har uppdraget att vårda och relatera till allt det ”jordiska”, åkrar, ängar, skog, sjöar, luft, berg, djur av alla slag, insekter, människor, ozonskiktet o s v – allt hör samman i en enda mycket skör väv. Det handlar om skapelsens skönhet och skörhet Ett entreprenörsskap är insatt i detta sammanhang med just detta ansvar och där ”den ohederlige mammon” kan bli utnyttjad till tillvarons fromma. Man kan alltså tjäna Gud och använda sig av ”mammon”. Men Livet med stort L handlar också om relation med Gud som befriar och upprättar, relation med medmänniskan och relation med mig själv. Det är den relationella människan med de tre grundläggande relationerna som har att leva ett gott entreprenörskap, ett gott företagarskap.
Ja, detta är några inledande tankar om mig och om en kristen syn på entreprenörskap.

I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn. Vad kunde vara mer överraskande än detta? Vad kunde inge mer fruktan? Han som ”höljer sig i ljus som i en mantel ” (Ps 104:2) binder en handduk omkring sig. Han som ”samlar vatten i sina moln som i ett knyte ” (Job 26:8) förseglar avgrunden med sitt fruktansvärda namn. Han som ”samlar havets vatten som i en lägel” (Ps 33:7) slår nu upp vatten i ett fat. Han som ”timrar på vattnen” sina ”salar” (Ps 104:3) tvättar sina lärjungars fötter i vatten. Och han som ”mäter upp havens vatten i sin hand”(Jes 40:12) stryker nu med sina obefläckade händer tjänarnas fotsulor.” Inför honom skall alla knän böjas, i himlen, på jorden och under jorden” (Fil 2:10), men nu böjer han knä inför sina tjänare. Orden är skrivna av Kyrillos av Alexandria i hans meditation över fottvagningen. Dessa ord hjälper oss att stanna upp inför det oerhörda. Gud själv – alltings skapare, alltings upprätthållare, alltings ursprung och mål möter oss på ett historiskt unikt sätt i en människa, i Jesus från Nasaret. Han är Gud. Och Gud själv i Jesus har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen. Gud själv har i Jesus visat vad det är att vara människa, vara människa i ordets allra sannaste bemärkelse – sann Människa. Jesus gav oss ett handlingsmönster när han tvättade sina lärjungars fötter och sände dem ut att göra samma sak – tjäna, vara medbroder och medsyster som ser, som lyssnar, som böjer sig i ödmjukhet inför en annan människa därför att den andra människan är en Guds skapelse – älskad av Gud och ovärderlig. Genom den enkla handlingen som Jesus utförde strax innan påsken började det året, alltså inte under själva påskmåltiden då han instiftade nattvarden, visade han på den ödmjukhet som inte ser ödmjukheten som berömvärd, som något att hålla fram och vara stolt över, utan som den enda vägen om man fullt ut vill leva som människa i Jesu efterföljd. Den ödmjuke talar inte om sin ödmjukhet. Den ödmjuke vet inte att hen är ödmjuk. Den ödmjuke ser bara den vägen som den enda framkomliga vägen… Vägen framför alla andra – den väg som helt präglas av kärleken.

Vi präster och diakoner är kallade av Jesus själv att vandra den vägen, att leva i Jesu efterföljd, att både bildligt och bokstavligt tvätta andra människors fötter, att göra det djupast mänskliga, att låta livet genomsyras av Jesu kärlek. Det var en kärlek och är en kärlek som aldrig upphör. Den kärleken ser inte till begränsningar, till hinder, till lagar och regler. Nej, Jesu kärlek spränger det förväntades gränser. Jesus älskade sina lärjungar och han älskade dem intill slutet. (Joh 13:1) Det är ord som pekar på och centrerar korset – den plats för djävulsk tortyr och avrättning där den gudomliga kärleken fick sin skarpaste brännpunkt. Där på korset gav Jesus själv sitt liv för oss. Där på korset böjde sig Gud själv djupare än djupast i Jesus – för Dig och mig – i den gränslösa kärleken som inte söker sitt.  Där på korset gav Jesus själv sitt liv för oss i kärlek – till befrielse, till upprättelse, till kraft för Dig som är präst, för Dig som är diakon och för Dig  som av hjärtat vill kalla Dig kristen.

Vi kallas, vi får kallelsen bejakad, vi som är präster och diakoner och biskop vigs – vigs in i livslång tjänst, vigs in i livslång Gudsandning – varje sekund får vi andas Gud, leva Gud. Förr kunde man höra, inte minst om prästerna:  Jag hör inte vad Du säger för jag ser hur Du lever… Men när Jesus kallar oss, sänder oss som präster, diakoner och kristna i övrigt, sänder Han oss ut i en värld för att leva så att var och en kan säga: Jag hör vad Du säger, för jag ser hur Du lever. Jesus är vår förebild. Han som tvättade sina lärjungars fötter har gett oss kristna ett livsmönster för varje sekund.

Med några enkla inledande ord antyder också evangelisten Johannes det nya förbundets väg – från död till liv – samma mönster som våra judiska syskon är så väl insatta i. På lördag när vi har påskafton och när påsknattsmässan firas firar våra judiska syskon Pesach. Från död till liv, från slaveri till frihet. De påminner sig om slaveriets helvete och den befrielse som uttåget innebar – en befrielse till det nya livet i relation till Gud med uppgiften att leva kärleken konkret. När matsabrödet bryts i sedermåltidens ordning och när berättelsen om den kväll som var helt annorlunda än alla andra kvällar berättas är de delaktiga i allt det som skedde. Befrielsen är en realitet. Guds omsorg är en realitet.

Trots att vår evangelietext om fottvagningen inte är en text kopplad till den judiska påskmåltiden i Jerusalem är den ändå starkt kopplad till Skärtorsdagen. Jesu förebildande handling blir då befrielsens handling. Vi är kallade till befrielse och vi som är befriade är kallade att befria.  När matsabrödet bryts i vår mässa är det till liv – till liv för oss, till liv för andra. Han som böjde sig så djupt att han delade vårt människoblivande med oss, Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss (Fil 2:7) kallar oss på nytt och på nytt och på nytt till tjänst och livstjänst för livets skull, för skapelsens skull i all dess mångfaldiga miljö, för medmänniskans skull, livstjänst för Guds kärleks skull.

Vi är sända ut i världen, sända ut att ena Guds mänsklighet, sända ut att bygga en värld av rättfärdighet. När profeten Jesaja kallades, frågade Gud: Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? (Jes 6:8) Du som är präst, Du som är diakon, har sagt Ditt JA i Din vigning. Du som är här utan att vara vigd till tjänst har också sagt Ditt JA, ditt hjärtas JA. Var och en får idag förnya sitt JA – hjärtats JA – och ni präster och diakoner gör det snart genom förnyelsen av vigningslöftena. Profeten Jesaja säger: ”sänd mig..” (Jes 6:8). Vi får sändas igen, sändas av korsets Herre, sändas av Honom som i ord och handling visat på kärlekens väg – den kärlek som inte söker sitt, som inte ser några gränser. Vi är sända av befrielsens Herre, som möter oss i det brutna brödet och i kalkens vin, som möter oss i det brustna, det enkla, det oansenliga, som möter oss i varje mänskligt ansikte om vi blott förmår urskilja Honom där. Vår bön i denna stund, i kallelsens stund, i vår egen brustenhet, i tillit till befriaren får vara Kyrie eleison, Kyrie eleison, Kyrie eleison – Herre förbarma Dig och sänd mig. Låt oss be oc