Sveriges television sänder den 1:a juni dokumentären ”Vid sidan av vägen”. Där skildras Ulrika Nätterdal och hur hon får avslag på sin önskan att bli antagen som präst.
Filmen väcker frågor kring vem som får blir präst och hur det avgörs. Det enskilda fallet kan jag av förklarliga skäl inte kommentera. Men jag vill generellt beskriva hur Svenska kyrkan arbetar med dessa frågor.

Frågan om prästantagning har varit aktuell så länge kyrkan har funnits. I de så kallade pastoralbreven i Nya testamentet skriver Paulus om de krav som ställs på den som ska leda en församling. Detta pekar på att det redan i den första kristna kyrkan fanns några som nekades uppdraget att vara församlingsledare (1 Tim 3:1-7), det vill säga bli utvalda genom bön och handpåläggning. Och så har det varit i alla tider. Svenska kyrkan säger varje år nej till ett antal diakon- och prästkandidater.
Det sker dock inte på godtyckliga grunder. Varje beslut föregås av en gedigen process där det bland annat ingår en rad samtal och en praktikmånad i församling. Därefter möter diakon- och prästkandidaten det som kallas antagningskonferensen. Det finns en sådan i varje stift. I Skara stift utgörs antagningsgruppen av fem ledamöter som är präster eller diakoner, den sjätte är psykiater. Efter antagningskonferensen träffar jag dem som mött kandidaterna och går igenom var och en utifrån det som skett under antagningskonferensen.  Först någon vecka efter antagningskonferensen fattas beslutet av mig och meddelas då kandidaten i ett personligt samtal.

Vad är det då som krävs för att bli präst eller diakon? Först av allt handlar det om en inre kallelse, d v s att en kandidat upplever att Gud kallat hen till livslång tjänst i kyrkans sammanhang som – en tjänst som handlar om att viga hela sitt liv, varje andetag åt Gud. Denna inre kallelse måste mötas av kyrkans yttre kallelse som konkretiseras av biskopens antagningsbesked.
Naturligtvis handlar det också om en kombination av kunskaper, färdigheter och personliga egenskaper. Kunskaper kan prästkandidaten tillägna sig på universitet och högskolor. Diakonkandidaten har en fackutbildning ( t ex sjuksköterska, socionom etc.). Färdigheter får sedan hen hjälp att träna upp under praktikperioder och under det så kallade profilåret som sker på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
När det gäller personliga egenskaper är det inte alltid lika uppenbart vad som krävs. Det går att lista olika egenskaper som är viktiga för präster respektive diakoner. Lyhördhet, social förmåga, kommunikativ talang, struktur, ledarskapsförmåga och mycket annat. Därtill kommer förtrogenhet med Svenska kyrkans liv, det vill säga att man deltar aktivt i församlingens gudstjänstliv och har erfarenhet av att vara ideell medarbetare. För prästkandidater gäller också att man ska ha eller under utbildningstiden skaffa sig erfarenhet av att vara konfirmandledare.

Men prästen och diakonen är också själavårdare och får därför bära andra människors sorger och problem. Det fordras därför inte bara en inre kallelse till vigningstjänsten utan också en särskild fallenhet  att hantera själavårdsuppdraget på ett pastoralt klokt sätt.

En del gånger är det ganska uppenbart både för kandidaten och för antagningskonferensen om svaret ska bli ja eller nej. Själva beslutet fattas dock alltid av mig som biskop. De föregås alltid av både eftertanke och bön om Guds ledning.
När det finns tvekan får det ofta vara omsorgen som fäller avgörandet. Omsorg om församlingen och omsorg om kandidaten. Jag vill betona att ett nej till den som vill bli präst eller diakon inte är ett nej till personen. Bibeln lär oss att vi har olika gåvor och olika roller. Paulus skriver om detta och konstaterar att alla inte kan vara apostlar eller profeter eller lärare. (1 Kor 12:29-30) Men alla är en oskattbar del av församlingen.
Dessutom kan människor förändras. Vi växer, utvecklas och skaffar nya erfarenheter. Därför är ett nej inte definitivt, utan kan omprövas efter fem år om kandidaten ansöker om detta.

En utförligare redogörelse för antagningsprocessen finns på stiftets hemsida. www.skarastift.se Du kan också läsa mer om detta med att bli diakon och präst i biskopsbrevet som handlar om just detta: Här finner du det.

Vad är det att vara kristen på riktigt? Frågan har varit aktuell i knappt två tusen år. De första kristna var judar som ville följa Jesus från Nasaret den korsfäste och uppståndne. En del kallades Nasaréer just därför eller att de tilhörde ”vägen”. Den kristna övertygelsen kallades ”vägen”. (Apg 9:2) Dopet blev väldigt tidigt viktigt. Apostlagärningarna 8:e kapitel vittnar om detta liksom självklart Matteus 28:e kapitel där verserna 16-20 läses vid konfirmationen och 18-20 läses vid dop. Det handlar om lärjungaskap.

Men när blir man en Jesu lärjunge? När kan man säga att man är kristen ”på riktigt”? Är det när man visar sig snäll? Är det när man har blivit svensk medborgare? Är det när man har blivit medlem i Svenska kyrkan? Är det när man vet hur många sakrament som finns i de olika kyrkorna och vad det är för skillnad mellan den protestantiska (vilken?) och ortodoxa kyrkan (vilken?)? Eller är det måhända när man kan berätta om innehållet i Paulus brev till församlingen i Rom eller kan tala om hur många böcker Nya testamentet består av? Vem bestämmer när en är kristen på allvar och inte bara fejkar fast en är döpt och fast en säger att en är kristen och fast en pastor eller präst kan intyga att vederbörande är kristen? I kyrkans sammanhang har vi ingen trosdomstol som fastställer vem som är kristen genom ett utslag efter förhör. Jo, vi har i Svenska kyrkans sammanhang haft husförhör (och har det fortfarande på sina ställen fast under helt andra former) där människor antecknades i förhörslängder utifrån kunskap i bland annat Lilla katekesen. Men det var då en kunskapstest – inte ett ifrågasättande om de förhörda var kristna eller inte.

Men, det finns faktiskt en som avgör huruvida man är kristen eller inte och det är Gud – inte migrationsverket, inte någon kyrka. Endast Gud kan avgöra en människas tro och Gudsförhållande. För att vara kristen är att ha en Gudsrelation – en relation som handlar om Gud treenig, d v s Fadern, Sonen och den heliga Anden. Måste man kunna förklara treenigheten för att få räknas som kristen? Vem kan helt och fullt förklara eller förstå eller ens ana något av Guds storhet som treenigheten vill uttrycka? Olika bilder har använts i tafatta försök att ana något av det oerhörda. ” Vatten, is och ånga=H2O”, ” ett ägg består av äggulan, äggvitan och skalet”. Gud möter i tre ”personer” – som Faden – Skaparen, som Sonen-Frälsaren och som den heliga Anden – livgivaren och ändå är det Gud – tre i en och en i tre. Detta är för stort för att förstås av förnuftet. Vad säger Migrationsverket om det som ingen kunnat fånga in?

Nej, till Dig som läser detta vill jag säga att ingen utom Gud kan bedöma vem som är kristen på riktigt och då är frågan om någon är det? Själv behöver jag börja om dagligen – den dagliga omvändelsen där jag får förlita mig på Guds nåd. Det är faktiskt det enda jag kan lita på när det gäller mitt Gudsförhållande. Jag kan inte komma med något. Om jag vet hur många sakrament som finns i den Romersk katolska kyrkan respektive Svenska kyrkan, om jag vet vad kristendomen säger om Skärselden (enligt vilken kyrkotradition?), om jag vet hur kristendomen ser på samkönade förhållanden (enligt vilken trostolkning?) så gör inte detta mig till kristen. Däremot är en kristen en som vill ta emot Jesus Kristus i sitt hjärta för att så gott det går, med all bristfällighet också försöka följa Honom i ord och handling.

Självklart är dopet grundläggande viktigt för en kristen. Martin Luther säger t o m att ” ”Varje kristen har fullt upp under hela sitt liv med att förstå dopet och att nöta in den kunskapen. Han måste ständigt  lägga ner möda på att tro det som dopet lovar och erbjuder. Det lovar seger över djävulen och döden, syndernas förlåtelse, Guds nåd, Kristus i sin härlighet och den helige Andes alla gåvor.” (Stora katekesen av Martin Luther… en katekes som skrevs till de okunniga prästerna). Tron är alltså det ecntrala i en kristen människas liv enligt den lutherska trosförståelsen. Vi får tro på Gud treenig – en tro som handlar om relation och som har Jesus Kristus, Gud själv, den korsfäste, uppståndne och närvarande, som brännpunkt. Men vem kan mäta detta? Paulus säger: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (Rom 10:9) Men nog är det just denna bekännelse som de som flyr för sitt liv p gr av att de är kristna håller fast vid? Varför flyr de annars och offrar så ofattbart mycket? Nog är det just detta som de som döps och därmed konverterar från annan religion till den kristna tron, bekänner inför migrationsverket?

Den utfrågning som handläggare genomför gällande den kristna tron skulle troligen många , döpta, konfirmerade och kyrkligt aktiva etniska svenskar misslyckas med. Jag undrar också hur de ”rätta svaren” ser ut – hur facit ser ut?

Men när nu allt detta är sagt vill jag också säga att en dopprocess inte får gå snabbt. Vi biskopar manar till noggrannhet när det gäller att döpa. När det rör sig om vuxendop ska en ordentlig undervisning föregå dopet liksom gärna en längre tids deltagande i gudstjänster och andra engagemang i den lokala församlingen. Om dopkandidaten dessutom konverterar från annan religion till den kristna tron måste vederbörande informeras noggrant om vad det innebär, särskilt om hen kommer från ett annat land där detta med att vara kristen är livsfarligt. Men ingen kan meritera sig till dopet. Allt handlar om nåd, sola gratia, endast nåden.

Dopet är därför ett kärlekstecken från Gud – ett tecken på dn kärlek som vi får vila i, hämta kraft ifrån, leva i och leva av.

Är Du kristen på riktigt? Vem bedömer?  Lev i Guds nåd och håll Dig till Jesus!

Ps: Vill Du läsa mer om dopet – läs då gärna biskopsbrevet som Svenska kyrkans biskopar har gett ut och som du kan ladda ned från biskopsmötets hemsida https://www.svenskakyrkan.se/biskopsmotet

Du kan också läsa om dopet i Martin Luthers lilla katekes  https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=811916

eller i Martin Luthers stora katekes i Svenska kyrkans bekännelseskrifter: http://logosmappen.net/bekskrifter/sk/

Nedanstående predikan höll jag i Varnhems klosterkyrka den 4:e söndagen i påsktiden. Temat för söndagen är ”Vägen till livet”. Predikan hölls i en mässa som på ett sätt inledde öppnandet av Kata gård. Kata var en kvinna som levde i en gård några hundra meter från klosterkyrkan. Hon tillhörde en vikingafamilj och fanns på gården på 900-talet. På 1100-talet kom cisterciensermunkar till området. Gården ägdes då av en kvinna som hette Sigrid. Hon donerade den mark där munkarna byggde ett kloster med tillhörande klosterkyrka. På 1600-talet fick Magnus Gabriel De la Gardie Varnehsm kyrka av drottning Kristina. Han reoverade den och finns i dag gravsatt inne i kyrkan. Kata gård är väl värd ett besök liksom naturligtvis klosterkyrkan med tillhörande klosterruiner och klostermuseum. Så gör gärna ett stopp där. Det är sqannerligen och egentligen mycket mer än Birka kristendomens vagga i Sverige. Den kristna tron dog bort från Birka men den kom att stanna i Varnhemsområdet… Läs gärna min predikan nedan!

”När Kata, vars grav vi har möjlighet att se senare i dag, levde några hundra meter från den plats där vi nu är och där Sveriges troligen äldsta rum nu har synliggjorts – ett rum som är en del av en gammal gårdskyrka, så var Kata kristen. När Cistertiencermunkarna kom på 1100-talet och byggde sitt kloster, så var de kristna. Mer och mer började kristendomen breda ut sig och få ett stabilt grepp om Sverige. På ett sätt kan man säga att Ansgar på 830-talet misslyckades eftersom den kristna traditionen bokstavligen dog ut på Birka. När kristendomen kom till Varnhemsområdet och in mot Falköpingsområdet tycks den s a s ha ”satt sig”. Den kristna tron blev viktigare och viktigare i Sverige. Biskop Turgot kom ju från Bremen för att ta hand om Götafolken och egentligen organisera upp kyrkan och han var enligt historieskrivaren Adam av Bremen här redan 1014. Den kristna tron med Kristus i centrum bredde ut sig mer och mer. Fler och fler bekände att kyrios Iäsous – Jesus är Herre som var den första kristna bekännelsen och som sedan utvecklades till de vi idag kallar den apostoliska respektive den Nicaenska trosbekännelsen.

I dag, ca 1000 år senare har pendeln slagit åt andra hållet och det verkar som om detta med kristen tro förpassats av de som vet bäst till historiens fascinationer. För Kata och några hundra år senare för Sigrid som då ägde gården som hade en liten gårdskyrka och som skänkte marken till cisterciensermunkarna och för munkarna betydde kristen tro liv och död. I dag handlar kristen tro för många om ett kulturfenomen som mest påminner om fornstora dagar eller glimmar till i kulturyttringar av olika slag. Kulturyttringarna och vår historia är oerhört viktiga och vi måste lära oss och påminna oss så att vi inte blir historielösa. Historielösheten formar nämligen människor som tror att de ska uppfinna hjulet igen eller som inte förstår något av de fatala och förfärliga saker som hänt både i den forntida och sentida historien och som då riskerar att återupprepas – också i vår närhet.

Men evangeliet idag – det som vi nyss hörde från Johannesevangeliet vill placera in var och en av oss i relation till Jesus Kristus. Det är nämligen det viktigaste av allt. Jesus talar om sig själv genom vilken Gud har blivit förhärligad. Hela det lite knepiga talet om förhärliga riktar in oss på det mest centrala i den kristna tron, det som med största sannolikhet var det som både Kata och klosterbröderna höll för det som var livsviktigt för dem; Jesu död och uppståndelse.

Vi lever just nu i påskens tid. Påskens ljus får lysa in över våra liv och genomlysa våra liv oavsett hur vårt eget liv ter sig. Påskens ljus kommer med befrielsens budskap. När Jesus förhärligade Gud i sig och när Gud förhärligade Jesus handlade det om befrielse, om seger. Förhärligandets brännpunkt är korset och vi behöver re-aktualisera det som var aktuellt för både Kata och så småningom för klosterbröderna – tanken att Jesus gav sitt liv för oss, för Dig och för mig för att visa oss att det som tynger oss, vår egen skuld, våra egna tillkortakommanden, inte har sista ordet. Vi är befriade av Honom som burit allt på korset. Detta är evangelium, det är ett glädjebudskap! Det handlar inte om något som vi ska trycka till varandra eller andra med. Nej, tvärt om – det handlar om Guds fantastiska och obeskrivbara kärlek till Dig och mig som kan få oss att, i befriad glädje, faktiskt räta på ryggen. Jesus på korset, tar vår skuld, tar våra misslyckanden, ger sitt liv för oss, inte för att vi är usla, värdelösa utan för att Gud älskar oss, älskar Dig, älskar mig så mycket att det inte finns ord för det. Kata bestämde sig säkert för att bejaka tron på Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare, eller möjligen levde hon i en sådan miljö att hon inte riktigt själv var medveten om något beslut, men hon trodde på Gud. Hon trodde på den Guds kärlek som har sin lins i Jesus Kristus, en lins som för samman kärlekens strålar till något brännande inriktat på var och en av oss – så att allt det som vi bär på av nederlag bränns bort. Författaren C S Lewis berättar i sin barnboksserie om några barn som kommer till landet Narnia där det goda lejonet Aslan finns liksom faunen Tumnus och många andra. Ett av barnen, Eustace, förvandlas till en drake som de andra barnen är rädda för inledningsvis (innan de förstår att det är retstickan Eustace som förvandlats). Anledningen till att han blev en drake var hans egoism, hans girighet och mycket annat. Eustace blev förskräckt över att vara en drake men hans drakegenskaper kunde så småningom komma till glädje. Men vid ett tillfälle möter han Aslan – det goda lejonet, en bild för Kristus. Eustace står i vattnet på ett dolt ställe och lejonet Aslan sätter sina klor i honom, där i vattnet, och avdrakar Eustace och Eustace kommenterar det med att det gör fruktansvärt ont och är fruktansvärt skönt på en gång. Vi får öppna oss för Jesus själv och komma med allt det som är vårt och komma tillbaka, och tillbaka och åter och åter öppna oss för nåden, den brännande befriande och upprättande nåden. Det gör ont att se sina tillkortakommanden och det är skönt att bli befriad. Dopets vatten påminner oss om denna fantastiska kärlek.

När Jesus talade med sina lärjungar var måltiden med fotatvagningen just avslutad. Judas hade lämnat lärjungagruppen. Påskmåltiden var över och Jesus höll fram det som väntade; korset, döden och uppståndelsen. Och samtidigt visade han sina lärjungar att allt det som skulle hända både var en gåva och mönstergillt.

Gåvan – var och är nåden, den befriande och upprättande kärleken som vi får öppna oss för, som vi i tro får ta emot, som vi inte behöver eller kan meritera oss för. Det handlar inte om att vara duktig. Det handlar inte om att visa framfötterna. Det handlar inte om ägande och görande utan bara om att våga (och det är en utmaning), att öppna oss för Guds nådeserbjudande, säga JA till Jesus.

Sedan handlar det om vårt liv – oavsett var vi lever det. För de första kristna och kanske även för Kata på 900-talet och sedan för cistercienserbröderna på 1100-talet handlade det måhända främst om relation till de kristna. De skulle älska sina medbröder och medsystrar inom kyrkan. Redan efter Jesu uppståndelse började slitningarna och olika uppfattningar och spänningar av olika slag. Säkert förstod Jesus att det skulle bli så. Det var kanske också därför som han gav dem sitt eget bud. Att de skulle älska varandra, att de skulle våga ge sitt liv för varandra, att de skulle ta kärlekens initiativ, att de skulle älska dem som inte tyckte som de själva.

Allt detta och mer därtill riktas till oss idag. För Jesu eget bud ges till Dig och mig som en sorts konsekvens av Guds kärlek. Det är gent emot våra medmänniskor som vi har att leva detta, både gent emot alla som tillhör Svenska kyrkan men också gent emot dem som tillhör andra kyrkor med andra trostolkningar. Men inte bara gent emot dem utan också gent emot alla muslimer, gent emot alla hinduer, judar och buddhister o s v och gent emot alla som inte tror alls. Jesu bud om kärleken ser inga begränsningar. Tanken är att vi ska älska alla – se det goda i alla våra medmänniskor, och ha Jesu egen kärlek och kärleksgärning som måttstock. Så som jag har älskat er, säger Jesus. Vi får hämta kraften från Jesus själv, från den korsfäste och uppståndne.

Amor vincit omnia et nos cedamus amori. Kärleken övervinner allt så låt oss besegras av kärleken skriver Vergilius – en romersk poet – några år före Jesu födelse. Kärleken blir en hållning som vi kristna är kallade till och kallade att leva. I dag och denna vecka är temat i kyrkan ”Vägen till livet”. Den vägen går inte isolerad från andra vägar. Den vägen är ingen idyll, en skogsstig långt bort från allfarvägen – en Valleväg som är extra vacker att vandra vid en viss tid på året. Nej, vägen till livet går mitt i livet mitt i allt det vanliga, mitt i tillvarons brus. Vägen till livet går i allt det vi lever, i allt det vi gör, i allt det vi är. Där, mitt i allt detta och ofta som en motväg, går vägen till livet. Den går på alla våra arbetsplatser, den går i våra hem, den går i offentliga sammanhang, den går i det alldeles vardagliga. Det är där vi har att leva – och leva med Jesus själv, i kraft av Honom som är den korsfäste och uppståndne, i gemenskap med våra systrar och bröder oavsett etnicitet, oavsett sexuell läggning oavsett religiös övertygelse, oavsett funktionsvariation – det är där i vår vanliga vardag som vägen till livet går, den väg jag får vandra, den väg där vi, i kraft av kärleken, får leva kärleken, i kraft av Jesus får visa på Jesus. Det var till detta Kata var kallad på sin tid med sina förutsättningar. Det var till detta som cisterciensermunkarna var kallade med sitt klosterliv och ut ifrån de premisserna och det är till detta som Du och jag är kallade – att leva kärleken, att leva Jesu eget bud i tillit till och tro på och öppenhet för Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne som är mitt ibland oss. Må Du och jag våga kallelsens utmaning på nytt också här idag! I Jesu namn! Amen”