I skrivande stund pågår EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) årskonferens i Alingsås och jag var inbjuden att ge en hälsning. Nedan kan Du läsa vad jag sa.

”Kära EFS:are och SALT-tillhöriga, kära bröder och systrar i Kristus Jesus,

Det är en stor glädje för mig som biskop i Skara stift att få vara med och fira gudstjänst tillsammans med Er och få möjlighet att ge en hälsning både till EFS och Salt.

Mitt biskopsmotto är: Ge Jesus äran. Jag tänker att det är just detta som vi alla tillsammans är kallade till. Vi ska ge Jesus äran, vittna om Jesus, tala tydligt om Jesus i både ord och handling i våra liv. Att vara kristen är ju inte att ägna sig åt en hobby, eller att vara med i en förening eller klubb som träffas med jämna mellanrum. Nej, att vara kristen är att följa Jesus 24/7 365. Jag tänker på Mark Levengood som skrev i ett sammanhang om detta med att vara kristen: ”Jag är ett stycke kött – marinerad i kristen tro”.

Kyrkan behöver marinerade kristna. Sverige behöver marinerade kristna. Världen behöver marinerade kristna och den ende som kan marinera oss är Jesus själv – som är närvarande mitt ibland oss i form av den heliga Anden. Låt oss öppna oss för den heliga Andens ledning. Vinden blåser vart den vill och vinden blåser utanför det vi har grepp om, utanför givna strukturer. Vinden kan vi aldrig fånga in. Vi kan låta oss fångas av den. Vi kan låta oss fyllas av den. Vi kan låta oss drivas av den men vi kan inte begränsa den. Naturligtvis kan vi bygga vindskydd och sitta i lä för Andens vind och forma våra egna uppfattningar, forma våra egna olika sammanhang och bli introverta. Men en kristens uppgift är inte att bygga vindskydd. Nej, lite utmanande skulle jag vilja säga att en kristens uppgift och kallelse är att riva vindskydd så att Andens vind får föra oss på Guds vägar.

Samtidigt behöver vi kyrkan. Kyrkan är inget vindskydd. Kyrkan som byggnad är ett tält på vandringen – en plats, en oas där vi får vila, där vi får dricka och äta och dela ordet med varandra och där vi får skölja av oss för att på nytt vara fräscha. Kyrkan är också ett folk – delaktigt i Guds folk, eller ett av Guds folk. Därför är vi kallade att vara ute i vår värld, ute och leva, ute och vittna om Jesus själv. Kära EFS:are i Er rörelses historia har Ni alltid uppmuntrat lekfolket till engagemang för Jesus. Fortsätt med det. Vi behöver naturligtvis bra präster och diakoner i Svenska kyrkan. Vi behöver bra andra yrkesprofiler. Men det vi främst behöver är lekfolket; kloka engagerade Jesusentusiaster som vill följa Jesus och inspirera oss alla och själva vara inspirerade av den heliga Anden – Spiritus Sanctus.

Jag vill ge Er alla ett bibelord med tanke på Ert Jesusengagemang och med tanke på Ert oerhört centrala tema för denna årskonferens: Korset, vårt enda hopp. Bibelordet kan Ni utantill och har läst så många gånger men det är så centralt: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:16). I den värld som vi lever i är det många som på så många olika sätt går under eller är på väg att gå under, gå under p gr av oräkneliga antal orsaker. Kristen tro löser inte alla problem. Kristen tro är ingen kvick fix. Men kristen tro visar på en motväg och en möjlighet mitt i allt och trots allt, och allt detta finns koncentrerat i 26 ord i Bibeln – de ord jag nyss läste och som jag vill återlägga i Ert hjärta. För här finns allt samlat. Här finns hela den kristna dogmatiken samlad och detta tack vare det lilla grekiska ordet ”édåken” gav / utgav. Gud gav sin ende son och det påminner oss om att Gud blivit människa på ett unikt sätt i en unik person vid en unik tid på en unik plats. Vi kallar det för inkarnationen. Det är en historisk realitet. Det är därför som vi kristna vill följa  Jesus – för att vi i Honom möter Gud på ett unikt sätt. Men ordet édåken kan också, vilket 1917 års bibelöversättning gör, uttolkas som utgav. Och då pekar det mot korset. Korset är ju tillsammans med inkarnationen det mest centrala för oss kristna. Korset där Jesus Kristus vann seger över det destruktiva, över ondskan, över hatet för Guds kärleks skull, är verkligen vårt enda hopp som kristna. Så förstår vi vår Gudsrelation. Därför får vi stå nära korset. Vi får ha korset som en lins och en stöttepelare. Korset får vi stödja oss emot i stormiga tider bland töcken och grus…(Sv.Ps 59:2) När det är tufft och när det är mer okay får vi likt en vandringsstav hålla oss till korset.

Men korset som lins betyder också att vi ser på vår nästa med kärlekens blick – med den kärlek som är beredd att ge sitt liv för medmänniskan, som är beredd att se skapelsens mångfald och skönhet, som är beredd att se att de av människor uppsatta gränserna är något som Gud tränger igenom så att vi likt patriarken Jakob kan utbrista gång efter annan: Sannerligen…Herren är på denna plats, och jag visste det inte! (Genesis 28:16)

Kära bröder och systrar, kära Jesusvänner, låt också oss stå nära, nära korset. När vi är där är vi trygga i det som är vårt och då kan vi också vara öppna för det som är andras. Då behöver det inte vara hotfullt utan kan vara inspirerande. Då ser vi inte främst det som skiljer utan främst det som förenar. Då kan vi glädjas med vår medbroder och medsyster över det som är hens i glad stolthet över vårt eget. Då ser vi att Gud är Gud. Då ser vi att Guds generositet är obegränsad där mångfaldens möjligheter är en gudomligt given rikedom i regnbågens alla färger.

Nu önskar jag Er Guds rika välsignelse för denna konferens och för allt Ert fortsatta liv som en viktig rörelse i Svenska kyrkan med Jesus, den korsfäste och uppståndne, mitt ibland oss. I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Amen”