På många sätt är det en stor dag i kyrkornas historia i dag – det är på dagen 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser, åtminstone om man ska tro historieskrivningen. Det finns egentligen inte belagt att han spikade upp dem på Slottskyrkans port i Wittenberg men det finns belagt att han skickade dem till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz för att föra ett starkt kritiskt akademiskt samtal om påveämbetet och avlatshandeln. Martin Luther var upprörd och ville genomföra en reformation inom den Romersk katolska kyrkan och understryka det viktiga. Han ville absolut inte skapa en ny kyrka och ville ännu mindre att några skulle kallas lutheraner. Endast Kristus, sa han. Endast tro. Endast nåden. Endast skriften. Endast Gud tillhör äran! Detta var och är de viktiga tankarna och källorna liksom naturligtvis dopet och nattvarden. Martin Luther förde också fram andra viktiga teologiska tankegångar. En som är värd att belysas i kväll är tanken på människan. Hon är simul justus et peccator – på en gång rättfärdig och syndare. Det är en tes som centrerar korshändelsen. På korset bar Jesus allt det som är vårt av misslyckanden, av synd, av omänsklighet och hopplöshet och gav oss nådens gåva genom att bära allt i vårt ställe och låta det få förtäras av Guds kärlek så att vi kunde bli justus – rättfärdiga, d v s så att vi kan stå framför spegeln och säga högt till oss själva: Jag är oändligt älskad, oändligt värdefull! I Psalm 73 i kväll sjunger vi: Du tar vår skuld, din frid du ger. Och just så är det. Och genom att jag kan säga till mig själv att jag är oändligt älskad och värdefull kan jag också säga detta om var och en som jag möter, som jag läser eller hör om, oavsett allt. Du som är här i kväll är oändligt älskad och oändligt värdefull. Jesu korsdöd och uppståndelse vill visa på detta. Därför kan vi utbrista med aposteln Paulus: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Rom 8:38-39)

Men inför Gud kan vi inte komma med några meriter. Inför Gud hjälper inga goda gärningar. När jag säger det så tydligt kan det kännas konstigt. Vi är ju vana vid att bedöma människor efter vad de gör. Snacka går ju, men ord måste bli handling – och det är alldeles sant. Men inför Gud kan vi inte göra tillräckligt många goda gärningar för att meritera oss för Guds kärlek. Människan inför Gud kan bara vara där, vara inför Gud med den verklighet som är vars och ens och som endast Gud själv ser i sitt fulla sammanhang. Därför är vi helt beroende av Guds nåd, inför Gud. Då kan vi bara i tacksamhet ta emot nåden från Gud utan att förstå hur det kan vara möjligt. Du och jag får på det viset vila i nåden. Men utifrån det läget ska vi också relatera till andra människor. Luther talar om människan inför människan och där ska vi omsätta nåden i handling. Där kan vi göra goda gärningar och ska göra goda gärningar. Martin Luther lär ha sagt just att goda gärningar gör ingen kristen men en kristen gör goda gärningar. Att vara kristen och att vara snäll är inte samma sak. Att vara kristen och att vara en god samhällsmedborgare är inte samma sak. Det finns, lite tillspetsat, bara en definition av vad det innebär att vara kristen och det är att vilja följa Jesus Kristus i sitt liv. Det är att vara kristen och det får konsekvenser. När föräldrar till ett nyfött barn säger att de vill att barnet ska döpas – ja då tar de ansvar för barnet och säger därmed att de vill att barnet ska följa Jesus Kristus. Sedan är det församlingens uppgift och Gudföräldrarnas eller faddrarnas uppgift att stödja barnet på dess väg och själva vandra på den vägen , d v s egentligen själva vilja följa Jesus Kristus i livet och vara öppna för den heliga Andens tilltal och därmed Jesu egen närvaro i Ordet och sakramenten. Och sedan naturligtvis konsekvenstänkandet och handlandet i samhället. Så vad vi behöver som kyrka i Skara stift med alla dess levande stenar – d v s alla de döpta – är att komma ut som kyrka, komma ut som kristna, våga vara uttalat kristna i alla de sammanhang där vi lever och gå ut och i lyhördhet dela det som är vårt med andra som delar det som är deras och med konsekvenserna av att våga stå upp som kyrka i ett samhälle och värld som på olika sätt är drabbat av djävulskap. Vi får säga med aposteln Paulus: Jag skäms inte för evangeliet (Rom 1:16)!

Samtidigt är Gud inte religiös. Gud är inte typiskt kristen, eller typiskt judisk eller typisk muslimsk. Nej Gud är inte religiös. Gud tillhör inte någon specifik religion. Nej, som det står Josuas bok: …Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. (Jos 2:11) Aposteln Paulus säger i vår episteltext i dag: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vi är religiösa men kan ha olika tolkningar av Gud, olika Gudsbilder. Det vi gemensamt kan säga om Gud är att Gud är generös och för oss kristna handlar Guds generositet om den överflödande rikedomen som skapelsen vittnar om med dess skönhet och skörhet. Allt hör samman – allt andas helighet. Det finns inget profant som Gud har skapat. Allt är heligt. Människan, våra systrar och bröder runt om i världen, Du och jag här i Skara domkyrka är heliga därför vi är en del av Guds skapelse. Sedan är vi också alla skapade till Guds avbild. Det uttrycket är ett uppdrag, för själva avbilden är att vi kan skapa och älska. Vi får vara med och vårda och värna skapelsen och själva också vara med i skapandet i linje med det Gud har gjort och det Gud gör. I vår egen brustenhet gör vi dock ofta felsatsningar i tron att vi har rätt. Vi blir, om och om igen, en del av världens bortvändhet från Gud och det är i det läget som vi profanerar det heliga. Gud andas helighet i allt och människan profanerar genom hat, genom våld, genom övergrepp av olika slag, genom tankar, ord och handlingar Då måste vi återvända – omvända oss, låta Guds nåd förnya oss.

Därför får vi, utifrån allt det sagda, lita till Fadern! Det är den första nya tesen för Skara stift. Vilken nåd det är att Gud är kärlekens och omsorgens Gud. Då behöver vi inte ha full kontroll själva. Då gäller inte det gamla uttrycket ”Själv är bäste dräng”. Nej, vi får leva i tillit till Fadern och begreppet Fadern handlar då inte om en gubbe, eller en jordisk pappa med alla misslyckanden, utan om en Gud vars väsen är relation, kärlek och omsorg. Vi får lita till Fadern som älskar var och en av oss och som möter oss också där vi inte alls anade det.

Så behöver vi också fördjupa vår förståelse av Gud som Fadern. Det vill ju uttrycka den Gud som är nära, nära var och en – Gud som inte är långt borta från någon enda av oss. För att fördjupa den förståelsen får vi lyssna till Jesus. Det är den andra nya tesen för Skara stift. Att lyssna till Jesus handlar om att se hur han förkroppsligar Gud samtidigt som han ber till Fadern och påminner oss om Faderns kärlek både genom ord och handling och där korset åter igen är den absoluta brännpunkten för kärleken. Vi behöver lyssna till Jesus och meditera över det han säger till var och en av oss i Bibelns texter. Där talar han rakt in i vars och ens liv och sammanhang. Därför behöver vi förnya vår relation till Bibeln – den heliga skrift och på nytt slå upp, på nytt läsa, på nytt stanna upp vid evangeliernas Jesusord och låta dem tränga in i oss och påverka oss. O, vad jag drömmer om att Bibeln inte enbart ska vara en bok i mångas bokhyllor, inte enbart ett minne från konfirmationen, inte enbart ett arv från tidigare generationer utan en levande bok, med levande texter och ett budskap om kärlek, om omsorg, om människovärde och skapelsevärde, en bok som talar om en levande relation med levande Gud som möter oss i Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne som är med oss alla dagar till tidens slut. Jesus själv säger: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom. (Joh 14:23)

Så får vi leva med Anden. Det är den tredje tesen för Skara stift. Den heliga Anden är ju Gud verksam här och nu. Den heliga Anden, som utgår av Fadern och Sonen, hjälper oss att förstå Fadern och Sonen på ett nytt sätt, hjälper oss att se att Gud är hela tillvarons Gud. Herren är Gud, uppe i himlen och nere på jorden (5 Mos 4:39). Guds Ande är den gudomliga vinden som blåser vart den vill och som vi får bäras av, leva i och glädjas åt. Med Andens vind ser vi att vi hör samman. Vi hör samman med våra syskon som har annan kyrklig tillhörighet. Vi hör samman med våra syskon som har en annan Gudsuppfattning. Vi hör samman med våra syskon som inte har någon gudsuppfattning alls. Och vi får glädja oss och se på den andre och på oss själva med den kärleks blick som Jesus påminner om när han ger oss sitt eget bud: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35)

Leva med Anden – låt oss göra detta i tilliten till Fadern och i det att vi lyssnar på djupet till Jesus. Det är Din och min kallelse som kristna. Så låt denna 500-årsdag bli en kick off för Dig i Din förnyelse av relationen till Gud där Ordet, dopet och nattvarden blir livsviktiga källor för allt det innevarande och kommande och där Guds heliga Ande får föra oss vidare på Guds vägar. Jesus säger i Johannesevangeliet: Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:26-27). Låt oss därför Lita till Fadern, Lyssna på Jesus och Leva med Anden! Och säga med ord av aposteln Paulus: Jag skäms inte för evangeliet (Rom 1:16)! I Jesu namn. Amen

Varmt välkomna till Skara stift och dessa dagar som handlar om skogen ur olika perspektiv. Svenska kyrkan är stora skogsägare och Skara stift är en av de större. Jag är glad över att jag som asfaltsunge har fått göra både en inre och yttre resa från storstadslarmet till en miljö där allt hör samman – stad och landsbygd, skogar och åkrar, djur och natur – och i allt detta också människan. All denna multimiljö vill påminna oss om vad det är vi är insatta i. Vi kristna talar tillsammans med våra judiska och muslimska syskon om att Gud har skapat allting. Gud är skaparen och allt hör samman. När man läser skapelseberättelserna i Bibeln är inte det viktiga hur det gått till utan att allt andas helighet – att skogen, med alla träd, med marken, med sjöarna, med stigarna, med stackarna – ja med allt ger ett uttryck för skaparens omsorg. I begynnelsen – men också nu och sedan. Så är det. I begynnelsen – bortom den tid vi kan greppa började alltihop. Bibeln berättar: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:1-2) Skapelseberättelsen fortsätter och utvecklingen på jorden efter en ”Big Bang” gick vidare. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. (1 Mos 1:12) Allt blev tillslut en gåva till människan som är satt att förvalta alla dessa tillgångar. För tillgångar är det – tillgångar som vi får förfoga över. Det handlar om att råda men inte förråda. Ordet ”råda” användes i 1917 års översättning och det påminner oss om att vi är satta att ta hand om tillvaron men med ansvar och i slutänden – ansvar inför den stora räkenskapsdagen. Gud skapade och Gud skapar. Skapelsen fortgår, processerna fortgår och vi får vara med i dessa sammanhang men väl rotade i ansvarskänslan för kommande generationer. Egentligen kan vi använda oss av den gyllne regeln som jag hoppas att ni alla både kan utantill och har som styrregel i ert eget liv och handlande: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem. Det handlar om ansvarstagandet för innevarande och kommande generationer. Vi får se på nutiden i framtidens ljus i omsorgen om de som kommer efter oss.

I Skara stift finns stora skogs- och åkerarealer. När vi ser ut över dessa, talar också vi om att bruka men inte förbruka. Men vi lägger till orden och njuta över tid. Det handlar om tillväxt och ett nyttjande som bidrar på olika sätt. Naturligtvis talar vi om den ekonomiska tillväxten – att se hur inte minst skog kan vårdas och värnas så att den ger maximal vinst i ett långsiktigt hållbart perspektiv. Då handlar det inte enbart om att hugga. Då handlar det om att vårda och värna på olika sätt. Det handlar alltså om en sorts förvaltarskapets etik där också andra värden måste komma till uttryck än kassakistans styrfunktion. Vi talar om ekologiskt hållbart jordbruk och djurhållning.

Vi talar också om de mjuka värdena när det gäller skogen. En skog är bärare av biologiska värden, biologisk mångfald där det gäller för en hållbar tillväxt att främja den biologiska uthålligheten. Vi talar om att kulturella värden där kulturlämningar av olika slag är en angelägenhet, där beteshagar och gamla lämningar av bostäder eller av lokalproduktionsplatser eller fornminnen är viktiga att behålla, vårda och visa på för nutidens och framtidens brukare. Det tredje värdet är det sociala som gör det möjligt för människor att vandra i skog och mark, som ger utrymme till njutning. För kyrkan är ytterligare ett värde viktigt som kopplas till de andra och det är det teologiska värdet. Många talar om att de möter Gud i naturen och Carl von Linné talade om att han genom naturens mångfald såg Gud på ryggen. Ett sådant sätt att se är naturligtvis att vandra pilgrimsleder viktiga. Vi talar ofta om att ande, själ och kropp hör samman och i pilgrimsvandringens sammanhang understryks verkligen detta. Den hållbara tillväxten handlar alltså om både konkret skogsbruk där ekonomiska värden styr men också om biologiska, kulturella, sociala och teologiska/andliga värden. Allt hör samman. Vi försöker också se vidare till produktionskedjan i sin helhet. Den hållbara tillväxten handlar ju om ett handhavande i ljuset av ett tillsammansskap. Hur tänker arrendatorerna av jordbruksfastigheter och mjölkgårdar? Hur tänker underleverantörerna som kör skördare och skotare och långtradare? Hur arbetar vi miljö- och klimatmässigt i hela kedjan? Allt hör samman! Hur tänker vi kring ekosystemtjänster – de produkter och tjänster från naturens ekosystem som bidrar till vårt välbefinnande? Allt hör samman! Naturen är inte ett museum utan tillväxten är viktig och grundhållningen är då att vi ska bruka och utveckla naturen och miljön på ett klimatsmart sätt så att ekosystemtjänsterna kan bidra till att värna oss människor. Allt hör samman!
Och kanske är just det budskapet det viktiga i kyrkans teologiska tänkande. Allt hör samman – teologi och klimat, teologi och ekologi, teologi och ekonomi. Vi kristna menar att Guds skapelse är en fortgående process där vi får vara delaktiga och delansvariga. När Gud skapade människan till sin avbild handlade det inte om utseende utan om uppdrag – uppdraget att skapa och att älska. Ur det perspektivet får vi se på våra skogsfastigheter. Ur det perspektivet får vi se på hållningen bruka och njuta utan att förbruka över tid. Allt hör samman och vi får vara med och ta ansvar. Som biskop gläder jag mig så över våra prästlönetillgångar, över skogarna, över åkrarna, över djuren. Över allt det som har med vårt lilla och stora sammanhang att göra – allt hör ju samman. I begynnelsen, men också nu och sedan! Välkomna till Skara stift och dess två dagar!