Happy Pride! – Men sen då?

När jag skriver detta går Pridefestivalen i Stockholm mot sitt slut – en festival som i år också är Europride som fortsätter i Göteborg senare i augusti. Det är flera år sedan jag själv var engagerad på festivalen. Det var under min tid som domprost i Stockholms stift som jag deltog i seminarier, stod i kyrkans tält i prideparken och satte upp prideflaggan i S:t Jacobs kyrkas kyrktorn som en manifestation för mångfalden.

I morgon firas Kärlekens mässa i Storkyrkan i Stockholm – en mässa där alla, oavsett sexuell läggning ska kunna känna sig hemma. Det är en viktig mässa och den har firats årligen sedan slutet av 1970-talet då den dåvarande Pastor primarius Ludvig Jönsson öppnade upp Storkyrkan för det som då kallades Homosexuella frigörelseveckan.

På måndag är det vardag igen och pridefirandet i Stockholm är över för detta år. Happy Pride! Ja, men sen då? Hur ser vårt samhälle ut och inte minst hur möter vi varandra oavsett sexuell identitet i våra församlingar? Mycket har förändrats till det bättre under senare år. Svenska kyrkan har just tagit en ny kyrkohandbok i bruk där brudpar, oavsett kön, behandlas lika. Det finns alltså bara en vigselgudstjänstordning i 2018 års kyrkohandbok. 2009 beslöt Svenska kyrkan att det är möjligt för två människor, oavsett könstillhörighet, att ingå äktenskap om man älskar varandra, vill leva i en livslång relation och i ömsesidig trohet. Varje brudpar där minst en av kontrahenterna tillhör Svenska kyrkan har rätt att få vigas i den aktuella församlingskyrkan. Dessutom firas regnbågsmässor på sina håll i vår kyrka. Men ändå…

Som kyrka behöver vi påminna om att varje människa är en Guds skapelse, ett Guds älskade barn. Det betyder att varje människa är ett uttryck för Guds kärlek. Jag som är heterosexuell är det i lika hög grad som mina homosexuella vänner, eller de som är bisexuella eller transpersoner. Guds skapelse är en mångfaldens skapelse. 

Synd är ett begrepp som ofta har kopplats till sexualitet. Många kristna har dessutom fördömt homosexualitet som just ett uttryck för synden. Men vad är då synd? På biblisk grekiska heter det ”hamartía” och handlar om att missa målet. Vilket mål? Målet handlar om meningen med vårt liv – en mening som i sig innebär en gudagiven kallelse att vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. (Mark 12:29-31)Var stund vi inte gör detta begår vi alltså en synd. I den bemärkelsen är vi alla syndare och i behov av Guds nåd och förlåtelse – jag med. Den nåden och förlåtelsen får vi öppna oss för och den har sin tydligaste brännpunkt i Jesu egen död på korset och i uppståndelsen.  

I det dubbla kärleksbudet ges oss också rätten att älska oss själva som den var och en är. Och detta är grundläggande viktigt. Du är älskad som den Du är, som den Du vill identifiera Dig som – oavsett om det handlar om heterosexuell, homosexuell, bisexuell, asexuell, transperson eller queer. Till Dig vlll jag säga: Du är Guds älskade barn! Du är oändligt värdefull – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig! 

Detta behöver vi tala mycket mer om i kyrkans sammanhang och vara med och utveckla ett samhälle där det inte främst handlar om att bli accepterad eller tolererad eller respekterad utan sedd som en medmänniska bland medmänniskor och där vi alla kan ”räta på våra ryggar” därför att vi vet att vi är Guds älskade barn, skapade av Gud som dem vi är tillsammans med alla andra som är Guds älskade barn, skapade av Gud som de är och där vi ser på den andre på just det viset.

Prideflaggan är mångfaldens flagga – en regnbågsflagga som för mig som kristen har sin grund i Bibelns berättelse om Noa. Regnbågen talade om den nya möjligheten, om det nya sammanhanget och Guds trofasthet i detta sammanhang. Vi tillhör regnbågsfolket – skapade till att älska och skapa – skapade till Guds avbild. (1 Mos 1:27). Vi får leva i Guds trofasthet – i Guds nåd – den nåd som är var morgon ny och som är lika mycket nåd för Dig som för mig – en nåd som är ett uttryck för Guds gränssprängande och inneslutande kärlek. Låt oss glädjas över detta, påminna varandra och andra om detta – ja påminna om tron, hoppet och kärleken och minnas att Paulus själv sa: ”och störst bland dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)