I tidningen Dagen (http://www.dagen.se/) har jag idag skrivit en debattartikel om avdop som Unga humanister Väst bedrev på bokmässan. Det är naturligtvis också ett argumenterande för dopet. Jag publicerar här det jag skickade in till tidningen Dagen:
Avdop – en omöjlighet! Jag var på bokmässan i Göteborg och gladdes över den mångfald som samsades i mässhallarna. Där fans de stora bokförlagen monter vid monter med de små förlagen. Där fanns muslimska grupper tillsammans med kristna förlag. Där fanns månadstidningar och dagstidningar och mycket annat i en god och härlig blandning med respekt för olikhet och mångfald. Med ett undantag – Unga Humanister Väst. De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork – ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition. Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning. Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.
Jag utgår från att Unga Humanister Väst är seriösa och inte vill skoja i största allmänhet utan vill visa respekt för alla människor oavsett allt. Jag utgår också från att samma organisation tror på avdopet. Men frågan är: Vad är det som sker? Kan man alls bli avdöpt, göra dopet ogjort? Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Det lilla barnet (liksom den vuxne – även Humanisten) är oändligt älskad av Gud. Det är dopet ett tecken på – inte starten på, såsom vi lär i Svenska kyrkan. Det som sker när ett barn döps är att det tas upp i Svenska kyrkan liksom det tas upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Men barnet kan också anmälas in i Svenska kyrkan utan att döpas därför att föräldrarna tycker att barnet ska få välja självt om det vill bli döpt eller inte. Det är också mycket vanligt att man döps under sin konfirmandtid.
Den lilla bebisen får i dopet veta att han eller hon aldrig någonsin är övergiven av Gud, oavsett allt. Dopet registreras i kyrkans dopbok. Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt – alltid döpt. Inga avdop i världen kan ändra på den saken. Sedan kan man ta avstånd från sitt dop i den bemärkelsen att man inte konfirmeras, att man lämnar Svenska kyrkan, att man inte bekänner sig som kristen, att man inte tror på Gud.
I Svenska kyrkan menar vi att vårdnadshavarna har ansvar för barnets fostran. Den goda föräldern vill ge det som vederbörande tycker är bäst för sitt barn. I olika familjer har man olika åsikter om vad som är bäst i förhållande till dopet. Men många väljer fortfarande att låta döpa sina barn. Kyrkan välkomnar detta därför att det ger oss en möjlighet att visa på dopets teologiska grundtes: oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Alla föräldrar som jag mött i dopsammanhang, oavsett egen livsåskådning, har glatt sig över denna sammanfattande teologi. Detta betyder mycket för dem utan att de behöver precissera varför. Man är också glad över barnets medlemskap i samma kyrka som man själv tillhör. Familjen hör ihop också i kyrkans sammanhang. Unga Humanister Väst är kritiska till dopet som medlemsgrundande och menar att barnet självt måste få välja. Om barnet har öppna och kloka föräldrar lyssnar de naturligtvis till den ungdom som, efter eget moget ställningstagande, vill gå ur kyrkan och skriver under barnets utträdesblankett i godkännande syfte. Ingen får tvingas att vara kvar mot sin egen bestämda vilja. Men oavsett om man lämnar Svenska kyrkan kan dopet aldrig göras ogjort – hur mycket man än försöker påstå det från Unga humanister Väst.
I en värld som ser ut som den gör med många unga människor som skär sig i desperation över sin egen livssituation, som tar sitt liv i förtvivlan, som lever i miljöer där de inte är sedda, respekterade och upprättade, har de kristna trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, mycket att ge av kärlek och omsorg. Det är en kärlek och omsorg som handlar om att de är älskade oavsett allt, oavsett vad de gör, vad de har, vilka de umgås med o s v. Just detta vill dopet uttrycka. Därför är dopet så viktigt. Och Svenska kyrkan får vara ett hem där också rättigheten finns att ”flytta hemifrån” i myndig ålder eller med föräldrarnas medgivande. Till Lars Karlsson och alla andra från Unga humanister Väst vill jag därför säga: Stäng av hårtorken och satsa på seriösa samtal och diskussioner istället! Det är respektingivande!