Jo, jag bekänner gärna offentligt: Jag är inte Guds bästa barn! Jag är en syndare!

Men, som den tidigare biskopen Bo Giertz sa: Kyrkan består av en skara förlåtna syndare. Det är just så det är! Jag behöver Guds nåd, jag bärs av den varje dag, varje stund. Det är till syvende och sist det enda jag helt kan luta mig mot i mitt liv. Av mig själv förmår jag inte särskilt mycket och inför Gud kan jag inte komma med någon, skryta med något. Nej, jag är en syndare – helt och hållet beroende av vad Jesus gjort för mig genom sin död och sin uppståndelse. Martin Luther håller fram den för Svenska kyrkan och andra reformatoriska kyrkor livsviktiga tesen: På en gång syndare och rättfärdig. Det handlar om nåden, nåden allena.

Då finns ingen onödig nåd (några talar om att ta emot nåden i onödan). Det finns bara den nödvändiga nåden – för både katoliker, lutheraner, reformerta, anglikaner, ortodoxa och alla andra kyrkliga och för alla som ställt sig utanför kyrkan. Det finns bara nåd – Guds översvallande nåd, den oändliga nåden som vi får öppna oss för. Den nåden, den korsmärkta nåden, är nödvändig för mig och jag vill bestämt hävda att den nåden också är nödvändig för Dig!

Den nåden ger mig kraft att orka vidare dag för dag, stund för stund – mitt i allt och ibland trots allt.

I den nåden får vi vila oavsett allt!

Tack Jesus Kristus för det!