”Det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök…” Så börjar en av psalmerna i psalmboken (Psalm 182). Den känslan hade jag när jag tittade ut över Stockholms innerstad från Millesgårdens terrass. Jag har just varit där och föreläst i en serie av föreläsningar arrangerade av min ”gamla” konfirmand Josefin Boijsen. Hon har ordnat frukostseminarier på Millesgården under hela denna vecka med olika människor med lidingöanknytning. Själva seminarieserien var oerhört välordnad med frukostservering där Josefin, tidigt varje morgon, klivit upp och bakat bröd. Tack Josefin för Ditt initiativ och engagemang!!!

Mitt ämne var ”Gud är inte kristen! -Tankar om religionsdialog.” Jag brinner ju för detta och tycker ju att tanken på att det bara finns en Gud och det är Gud, är så grundläggande viktig. Jag återkommer ofta till tanken att allt vi säger om Gud förminskar Gud. Gud är alltid större. Samtidigt får jag som kristen vara stolt över min kristna tro, tron på Jesus Kristus. Min uppgift som kristen är att fördjupa min egen tradition, den kristna trostolkningen såsom jag förstår den inom ramen för Svenska kyrkans tro och lära. Då är de dokument som jag har att hålla mig till väsentliga och där kyrkoordningen drar upp ramar och riktlinjer i 2000-talets Svenska kyrka. Det är ju först när jag är stolt över mitt eget som jag kan tillåta andra att få vara stolta över det som är deras. Och det är först i denna stolthet som en dialog kan ta form. Ja, sådana ting talade jag om denna morgon, liksom jag underströk vikten av att stå nära korset, att vara djupt rotad i trons fundament – Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden. På det viset är jag fundamentalist men det är, menar jag först när man är riktigt fundamentalistisk i den bemärkelsen, håller sig riktigt nära korset, som man kan vara öppna mot alla andra och se med glädje på andras traditioner.
Ibland känns det som om detta är en ny hållning i Sverige som inte tycks vara så lätt. Men, det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök…