Jag tror knappt mina ögon när jag sitter på flygplatsen i Chicago och läser om Luleås inställande av manifestation till åminnelse av förintelsen i går. Att spela ut förintelsen mot Gazakonflikten som gjorts av en präst i Luleå stift är att tala om helt olika ting. Gazakriget har varit fruktansvärt och så oerhört många oskyldiga människor (inte minst barn) har omkommit. Men att jämföra detta med ett krig där 6 miljoner judar + homosexuella och Romer utrotades med industriell intensitet – det är häpnadsväckande! Vi får inte ge antisemitismens fula tryne nya möjligheter. Förintelsens ideologi får inte börja gro igen. Vi måste om och om igen berätta om vad som hände under förintelsens dagar, om och om igen påminna oss om det industriella djävulskapet som hade en idémässig grund som växte fram som en smygande farsot hos så många människor. Också många här i Sverige var antisemiter och tyckte att judar var allmänt obekväma och egentligen skulle hålla sig på sin kant (eller helst inte vara kvar i Sverige alls).

Som kristna måste vi stå upp för våra judiska systrar och bröder och med rasande tydlighet protestera mot allt som luktar antisemitism. Jag menar att man kan göra detta och ändå vara starkt kritisk till både den israeliska invasionens övervåld med vit fosfor, många 100 palestinska döda barn, FN-kopplade byggnader som sprängdes trots kunskap om lägeskoordinater, liksom man kan och måste vara starkt kritisk till de ständigt fortgående palestinska raketangrepp som skedde mot israeliskt område – angrepp med bas också mitt ibland civila.

Men, att ställa in manifesterandet kring förintelsedagen/Raoul Wallenbergdagen är inte bara djupt beklagligt – det luktar illa!