Vi är många (förhoppningsvis 17 000 personer) som tyckte att Jesusmanifestationen blev oerhört lyckad. 17 000 lovsjöng Jesus i ord och ton och gemenskap (och motorcykelmuller). Jesusbiblar (jo de heter så och vad jag förstår är det Nya Testamentet + några skrivna vittnesbörd etc ) delades ut på stan. Vi syntes i media och det var, som jag skrev i lördags, en oerhört viktig manifestation – en ekumenisk manifestation där enheten kring vår gemensamma Herre blev det viktiga.

Men sen då? Kryper vi nu tillbaka in i våra kyrkliga ”hålor” och talar om hur de andra är, vilka liberala typer och syndare de andra är eller vilka fasansfulla fundamentalister de andra är? Skulle inte Jesusmanifestationen kunna få vara en injektion till ett utvecklat ekumeniskt tänkande? Skulle man inte kunna tänka sig att det bildades fler regionala kristna råd ( t ex Stockholms kristna råd) som skulle kunna dela dogmatiska tankar i respekt för den andre, dela det vi har gemensamt.

Jag skulle önska att vi var fler präster/pastorer etc som kunde samlas från de olika samfunden och se hur man skulle kunna gå vidare – i Jesusmanifestationens anda och framför allt i enlighet med Jesu egen önskan och bön om de kristnas enhet – men en enhet i mångfald.

Kanske är det så att vi, genom att lära känna den andres teologi, den andres sätt att tänka och inte minst genom att lära känna de andra, skulle kunna lämna en del fördomar om den andre och se att sanningen alltid är större än den egna sanningen – att vi tillsammans har en stor del av sanningen. Hela sanningen får vi först i det fullkomliga mötet med vår Herre. Då ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12)