Jag är just hemkommen från en kongress i Castel Gandolfo utanför Rom. Focolarerörelsen hade sin årliga kongress för gifta och ogifta focolarini och jag var med för 10 året (skulle jag tro). Det var fantastiska dagar som betydde mycket för mig. Jag känner mig verkligen hemma i focolaresammanhang. Det är en i grunden katolsk rörelse men med en ekumenisk generositet och öppenhet där vi som kommer från andra kyrkor känner oss hemma som dem vi är. Jag blir respekterad som den jag är med de ställningstaganden som jag har gjort och som bygger på Svenska kyrkans hållning, inte minst i äktenskapsfrågan och ämbetsfrågan. Mina katolska bröder och systrar delar inte Svenska kyrkans uppfattning i vare sig det ena eller det andra men respekterar, lyssnar, samtalar, delar utan att försöka övertyga mig om att det jag står för är fel och jag gör likadant.

Jag drömmer om en ekumenisk generositet också mellan trossamfunden i Sverige – inte bara mellan dem som finns på en viss del av den kyrkliga kartan utan en generositet mellan alla trossamfunden där man kan lyssna, dela, samtala i respekt för den andres tolkning och förståelse.

Men min erfarenhet som gnager i mig (det är därför jag skriver rätt mycket i detta ämne) är att det är trögare i Sverige, att småsinthet och småskurenhet florerar mer här, särskilt från de som anser sig ha rätt och att alla andra har fel.

Focolarerörelsens spiritualitet talar om enhetens ideal, en enhet i mångfald med Jesus själv mitt ibland oss. Den enheten ber Jesus för (Joh 17:21). Jag önskar att vi tillsammans kunde stå upp som kyrkor, som kristna, oftare, utan att trampa på varandra, utan att förneka den andre, i vetskap om att vi tolkar olika, uttrycker tron på olika sätt, har olika sakramentssyn o s v, men stå upp tillsammans för det som är grunden för oss alla och leva den grunden gemensamt.

Vill vi vara ett vittnesbörd om Jesus Kristus har vi inte råd med ekumeniskt tjabbel. Då har vi bara råd att gå framåt på ekumenikens väg. Focolarerörelsen som har så många olika kyrkomedlemmar, medlemmar som är judar, muslimer, som för dialog med buddister och hinduer och också med icketroende är ett föredöme.

Vi behöver en ekumenisk generositet. Låt oss satsa på den tillsammans!