Svenska kyrkan i Stockholms stift har just nu en ”reklamkampanj” på SL-bussar och i tunnelbanan saom handlar om en Gud som inte gör skillnad på folk och folk. Det finns en god grundteologi i detta även om Lena Andersson som är återkommande skribent i Dagens Nyheter och dessutom ateist ondgör sig över denna kampanj (http://www.dn.se/ledare/signerat/ja-till-polyteism). Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan med argument som att kampanjen uttrycker polyteism. Lena Andersson är författare, skribent och debattör och nog borde man kunna förvänta sig mer av en debattör än sådana lågvattenmärken som hon levererar i DN idag.
Vad Svenska kyrkan vill uttrycka är naturligtvis det människovärde som alla människor har oavsett etnisk, religiös, sexuell eller annan bakgrund och identitet. Vi tror på en Gud som är kärleken, en Gud som visat oss vad det betyder genom att bli människa i Jesus Kristus ( som Lena Andersson sablade ned på ett obegripligt sätt för några somrar sedan i ett sommarprogram). Vi tror naturligtvis inte att det finns fler gudar. Vi tror att det bara finns en enda Gud men att kärt barn har många namn. Allah, Brahman, JHVH, Gud etc är bokstavskombinationer för samma verklighet, den verklighet som jag som svensk och kristen använder mig av när jag inte stavar Gud med bokstavskombinationen J-E-S-U-S. För, för oss kristna är Jesus Gud inkarnerad – förkroppsligad.
Vi tror på en Gud som inte gör skillnad. Det är viktigt att påminna om i en värld, i ett land, där det finns politiska strömningar som menar att det är skillnad på folk och folk, skillnad på svenskar och andra och att de andra nog borde vara någon annan stans än i Sverige. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad som älskar ateister lika mycket som buddhister och kristna etcetera. Denna tro måste få respektens konsekvens, respekt för oliktroende (jo då, Lena Andersson och alla andra som tillhör Humanisterna gärna fortsätta med det), respekt för folk med olika bakgrund och olika identitet, respekt för olika åsikter och trosövertygelser men också en självrespekt där vi som kristna vågar stå upp för vår tro, vågar stå upp för Gud såsom vi förstår Gud.
Sen kan man ändå fundera över vad tron på en Gud som inte gör skillnad betyder i slutänden, d v s vad det betyder gällande den yttersta domen. Behandlas alla lika? Hurdå? Vad betyder nåden? Vad betyder ansvar? Vad betyder den klassiska tanken på den dubbla utgången? Handlar det om apokatastasis panton, d v s alltings återställelse? Paulus skriver:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11) Men Jesus talar i evangelierna om den yttersta domen, som i och för sig handlar om att vi människor inte ska göra skillnad på människor (Matt 25:31-46), om en dubbel utgång. Skillnad på människor? Tål att diskuteras men utofrån andra perspektiv än de som Lena Andersson presenterar i sin artikel.
