Jo, jag menar verkligen detta och bekänner det. Gud är inte kristen! Hurdan är då Gud, den Gud som jag nästan varje söndag (och många andra dagar också) högt bekänner min tro till? Ordet Gud är egentligen bara en bokstavskombination för den obeskrivbare. I den judiska, mer konservativa (kanske ortodoxa) traditionen skriver man inte ut ordet Gud utan skriver G-d för att inte missbruka Namnet. Likaså uttalar man aldrig de fyra konsonanterna JHVH när de står i den nyss skrivna kombinationen. Man vill inte missbruka Namnet. Istället läser man och uttalar ordet adonai som betyder Herre eller min Herre. Allt detta vill också ge uttryck åt att den Gud jag bekänner mig till aldrig går att fånga in, aldrig går att beskriva, aldrig går att definiera. Gud är, med våra muslimska systrars och bröders bekännelse, större. Alla försök att tala om hurdan Gud är förminskar Gud. Nya Testamentet ger egentligen bara tre direkta beskrivningar av Gud: Gud är ljus ( 1Joh 1:5), Gud är Ande (Joh 4:24) och Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 1 Joh 4:16). Men dessa beskrivningar är i sig så stora att det inte går att fånga in dem.
Många kristna har hävdat att den sanna bilden av Gud ges genom kristendomen. På sätt och vis kan jag förstå det, sett med kristna glasögon, och sett i ljuset av inkarnationen. Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person, en person som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse vill visa oss hurdan Gud är. Och samtidigt: Gud är större. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla försök att tala om hurdan Gud är. Gud är alltid större.
Därför kan vi inte säga att Gud skulle vara kristen, eller tala om den kristna guden till skillnad från den muslimska eller judiska guden. Det finns bara en Gud. Till och med många hinduer säger att det bara finns en enda Gud. Gud är bortom alla våra definitioner, bortom alla våra mänskliga försök att nalkas Gud.
När vi säger att vi tror på Gud, handlar det om en längtan efter den ogripbare, en längtan efter den som är, som är i varje nyfött ögonblick, som var innan tiden blev till och som är när tid och rum har upphört.
I denne ende/enda Gud kan vi alla förenas, likt solens strålar, i en barnteckning, som kommer närmre och närmre varandra ju närmre solen de kommer för att sedan smälta samman i solen.
Gud är inte kristen, men jag är kristen och mer om det vill jag skriva senare.
