Jag har tidigare i min blogg skrivit om äktenskap för homosexuella Nu har vi en lagstiftning, som tack och lov möjliggör för homosexuella att behandlas på samma sätt som heterosexuella i samband med en juridiskt bindande civil vigselcermoni. Det gläds jag över tilsammans med så många andra både inom och utanför de kristna trossamfunden. Nu återstår ett annat men nog så viktigt problem att lösa: hur ska kyrkan hantera vigselrätten? Om svenska kyrkan på kyrkomötet beslutar att ansöka om vigselrätt gäller det både heterosexuella och homosexuella. Det är ett ebslut som vi alla får finna oss i samtidigt som ingen präst kommer at tvingas att viga ett homosexuellt par. Den troliga lösningen kommer då att bli att församlingen (kyrkoherden) måste se till att paret som önskar bli vigt i sin fösamlingskyrka får den möjligheten i samband med den bokade tiden.

För min del hävdar jag dock att Svenska kyrkan borde avstå från vigselrätten och det av två skäl:
1) Ekumeniskt skulle det bli lättare om vi gjorde som många andra kyrkor i Europa, d v s välsignade borgerligt ingångna äktenskap. Svenska kyrkan är inte en ö. Svenska kyrkan är en del av den samlade kristenheten och borde se vilka vägar det finns att gå framåt som inte innebär någon särbehandling av någon speciell grupp i förhållande till äktenskapet. Kyrkans upgift blir då att välsigna både samkönade och särkönade par. Lika och olika ska behandlas lika. Det är också en hållning som lättare skulle kunna accepteras av de olika trossamfunden i Sverige och inom Kyrkornas Världsråd.

2) Svenska kyrkan ska inte vara statens handgångna man/kvinna. Varför ska vi ha statligt juridiska uppdrag? Kyrkan har separerat från staten. Det finns ingen anledning för oss att utföra statliga uppgifter i stil med denna. Jag tror inte att färre skulle söka sig till kyrkan för att man inte juridiskt gifter sig där. Kyrkan står för en vigseltradition som så många, Gud ske pris, fortfarande väljer. Man är som brudpar van att förbereda sin bröllopsdag på alla möjliga tänkbara sett. man provar kläder, man proväter måltiden, man planerar resor, man talar med festarrangör, bokar lokal etc, etc, etc i större eller mindre utsträckning Jag tror att man skulle vara beredd att gå till rådhuset eller stadshuset och p en bokad tid genomföra en borgerlig ceremoni som lär ta ca 1 minut (den korta varianten) och sedan gå iväg till kyrkan och ”gifta sig på riktigt” och där kyrkan kan utforma en välsignelsegudstjänst med både ringväxling och frågor. Men själva äktenskapet är ingånget i en civil juridisk akt utanför kyrkan. Denna fråga ska jag diskutera i en debatt på Pridehuse (Stadsteatern den 31 juli kl 12.00 http://www.stockholmpride.org/2009/Program/Sensus-studieforbund-och-Svenska-kyrkan/Kyrkbrollop-for-alla/)

Sen menar jag att det är oerhört viktigt att Homo- och bisexuella och transpersoner, asexuella, heterosexuella, queerpersoner etc får känna sig sedda och bekräftade i kyrkans sammanhang. Jag är chef för Storkyrkan och jag gläder mig så över att vi får fira kärlekens mässa varje år i samband med Pridefestivalen. Jag är stolt över att få hysa den mässan, stolt över att med den handlingen visa, vilket inte är en verklighet överallt i Svenska kyrkan, att här får man känna sig hemma, här får man vara den man är, här får man bejaka sin djupaste identitet.

Välkomna till denna mässa alla som läser denna blogg!!! Vi firar den i storkyrkan den 2 augusti kl 18.00. (http://www.stockholmpride.org/2009/Program/EKHO-Stockholm/Karlekens-Massa—Ekumenisk-Gudstjanst/)